Jag har tänkt på det ett tag, men i morse slog det mig att vardagslivet har blivit så mycket enklare bara det senaste halvåret. Redan för två år sedan kändes det som om de värsta småbarnsåren var över, men nu har vi plötsligt stora barn. Hur det nu gick till!
De går upp och klär på sig själva. Ibland är folk trötta och sura, och då kan det bråkas en del, men det normala är egen uppgång och egen påklädning. De käkar frukost utan annan assistans än brödskärning. De går på toa, borstar tänderna, packar sina väskor själva – ja, det kan man också bråka om, men för det mesta är det lugnt. De går till skolan själva.
Ja, det är helt absurt att de där små liven som låg på en filt och sparkade med benen nu går till skolan på egen hand!
Och sedan går de hem från skolan själva; nioåringen ringer och kollar att någon är hemma, hämtar sjuåringen från hans klassrum och så går de hem. Kommer in genom dörren, ropar "Hallå hallå, här kommer vi!", klär av sig ytterkläderna, tvättar händerna, hämtar en frukt och sätter sig med böcker eller dator.
De duschar själva, vi behöver bara hjälpa sjuåringen med att ställa in den trixiga värmen, de borstar tänder och klär av sig och somnar själva. Helt otroligt. Mina stora små barn!
Nu väntar jag bara på att de ska börja laga mat också, så är jag nästan helt bortrationaliserad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar