onsdag 26 december 2007

Brrrrrm brrrrrm!

En bilhjälm fick mig att tänka på den Saab 96 vi hade när jag var liten. En beige. Vi kallade den Saabina.


Inte Saabina, utan en centraleuropeisk kusin.


Växelspaken satt vid ratten, där vindrutetorkarspaken är placerad på moderna bilar, vilket orsakade mamma en del torkarviftande 10 år senare när hon köpte ny bil.

Min plats var bakom passagerarsätet, där jag kunde vila höger armbåge mot det lilla armstödet i dörren för optimal tumsugarställning under färd. Det fanns förstås inte några bälten där bak, så jag stökade runt i baksätet efter behag.

Det fria baksäteslivet tog dock slut efter en liten incident. Jag stod som ofta på knäna i sätet och såg ut genom bakfönstret, när en bil kom utfarande i korsningen Rusthållarvägen-Emågatan. Mamma var tvungen att tvärbromsa och jag ramlade ner från min utsiktspunkt. Aldrig mer bakåtutkik!

3 kommentarer:

Anonym sa...

Ah, en sån saab åkte jag alltid till sexårs/lekis/föris vadnufolkkallardet i. Min kompis Lisas mamma viftade varje morgon med armarna för att få i rattväxeln och torkade frenetiskt vindrutans insida med en strategiskt placerad toarulle (jo, med hela rullen, ihoprullad. Samma rulle hela vintern). Sen skuttade vi utan bilbälten en kilometer till dagis. Det var tider, det.

Lotten Bergman sa...

"optimal tumsugarställning"

Oooh. Jag har helt glömt bort -- så där installerade jag mig också. Men jag skulle även ha en mjuk hårslinga insnurrad mellan tumsugarhandens fingrar. Det var tider det!

Anonym sa...

Tänk en sådan Saab fick vi överta från min farbror, när han en gång tyckte att vi hade alltför skruttiga bilar (och det hade vi alltid!).

Den var knallorange och kallades för "Brevlådan". Den hade förutom rattväxel s.k. frilägesspak som min pappa glatt utnyttjade för att spara bensin (det var ju oljekris, gudbevars, med bensinransonering!).
Min svåger, som var yrkeschaufför, var alldeles förskräckt över pappas sätt att köra.
Nåväl, det största äventyr denna bil var med om var när ett av bakhjulen lossnade på motorvägen när min syster lånade den. Egentligen inte mycket att orda om.

En roligare historia var när hon lånade en Morris minor som vi hade fått ärva av församlingens präst, men den historien kräver nästan en egen blogg.