Jag har ännu två ben

I går lyckades jag hugga mig på smalbenet med en yxa. Notera prepositionen: på, inte i. Yxan var slö och jag tog inte i så värst, så yxan studsade mot jeansbenet och det enda resultatet blev en svullnad och ett redigt blåmärke. Känns inte som om jag tänker prova det där med vedhuggning igen på ett tag. Den käre maken, som var åskådare och betydligt mer van vid att hugga ved – första gången för mig – försökte kärleksfullt förklara vad jag hade gjort fel, men det kanske inte var rätt tillfälle när jag fortfarande hoppade runt på det andra benet och svor mellan tänderna.

Dessutom visste jag vad jag gjorde för fel och behövde alls inte få näsan bildligt gnuggad i det dumdristigt positionerade vänstra benet. Och nu pratar vi inte mer om den saken!

Som alla förstår av den här avsvimmade bloggen är det mycket nu. MYCKET NU. Flera uppdrag på gång, varav två stora, en massa i bostadsföreningen (även om det våta röret visade sig handla om kondens, tackgodegudomjagtroddepåen) och så valrörelse. Och det dåliga samvetet för att jag inte hinner med jobben, bostadsföreningen och tillräckligt i valrörelsen, och nu håller jag visst på och blir förkyld också. Fast bättre vara förkyld än att ha ett yxjack i benet, förstås.

Och så barnen: Snart-sexåringen som har börjat i förskoleklass, med allt vad det innebär för nyheter för både barn och föräldrar. Och snart-fyraåringen som verkar ta sig ett litet skov då och då, inte något allvarligt men tillräckligt för att vi ska bli lite oroliga och få susa till vårdcentralen med jämna mellanrum och ta blodprov. Vilken tur för oss alla att vi har de finfina damerna på vc-labbet som hälsar på barnet med namn och har en rockande fisk på väggen!

Sedär! Det går faktiskt fortfarande att skriva – jag började undra om jag tappat förmågan att bara skriva något. Så det är bäst att jag avslutar nu, innan jag börjar bli kritisk och klickar bort inlägget i stället för att publicera det.