Höstkväll

Nu smattrar det mot rutan och trafikskolans skylt mittemot får regnet att blänka på gatan.

Det finns en övergångsperiod mellan sommar och höst, när ingen av dem känns som seriösa årstider. De sommarlika dagarna är lite smutsigt urblekta och de höstlika är fortfarande något blaskiga. Sommarens mättnad är förbi och höstens mustighet har inte riktigt tagit sig.

Den tiden har jag svårt för. Det är varken hackat eller malet. Jag vill sommar eller så vill jag ha höst. Hybrider göre sig icke besvär.

Men nu är det höst, på riktigt. Det säger regnblänket, det säger smattret och de lätt hukande människor under sina paraplyn, som passerar nedanför mitt fönster.

Nu önskar jag bara att vi hade haft godis på Sötprickens födelsedagskalas, så att jag hade kunnat äta upp det som var kvar i hennes påse.

Laissez-faire

I kväll har jag kört minsta motståndets lag. Bara sagt ja, ja, ja till allt som barnen föreslagit. Bara hållit emot när deras viljor kolliderat.

Vet inte vad jag tycker om det, blir ju lättare i stunden men vet också att det kommer att sätta käppar i andra hjul längre fram. Och då kommer jag förbanna mig själv som öppnade för Molly i mammas dator och spela Hotell Kantarell efter middagen.

Men i dag var det soft. Några skarpa kanter orkade jag inte med.

Nejsägarvånda

I går skickade jag en faktura för ett litet jobb till en av mina braiga uppdragsgivare, och passade på att fråga om hen inte hade något annat, underförstått större, jobb åt mig. Jag förväntade mig ungefär "Har dig i tankarna när det dyker upp något", så det var med avsevärd förvåning som jag i princip med vändande mejl fick två förslag.

Men inget av dem funkar, av högst olika anledningar. Så jag har suttit och våndats hela eftermiddagen, och funderat på hur jag skulle uttrycka mig, ringt Mums-vännen som är den jag vänder mig till arbetsrelaterade kvistigheter och våndats lite till. Resultatet av alla våndor blev ett tre meningar långt mejl som jag hoppas på ett trevligt och välavvägt sätt framförde mitt nej tack.

Det känns kymigt för att jag efterfrågade jobb som jag sedan tackade nej till och för att jag verkligen borde hoppa på varje chans att tjäna lite pengar.

Men jag vill verkligen inte tillbringa fyra månader tillsammans med den där texten. Verkligen inte.

Arga snickaren på ingång!

Nu är det snart dags att bänka sig i soffan för andra säsongen av Arga snickaren. Jag hoppas förstås på en lika upplysande programserie som i våras: ett snickeriprogram som behandlar genus. Oavsiktligt eller ej, så är programmen en lysande illustration av hur könsrollerna kan sätta en på pottan.

Klockan 20 på Femman, således!

Morgonstund

En del morgnar vaknar man av att någon skriker i ens öra, samtidigt som hen försöker brotta omkull sitt syskon. Varpå syskonet vrålar tillbaka.

I dag var inte en sådan morgon, och jag är tacksam. I stället väcktes jag av duschljud från badrummet och en skugga som väste: "Jag vill ligga bredvid mamma." Så jag makade på det andra, fortfarande sovande barnet som bara protesterade lite smått, och lade mig mellan mina små älsklingar.

Varma barnkroppar och någon som sjunger lite svagt är världens bästa väckarklocka.

Klagosång

Mitt konstiga mående har kommit tillbaka. Inte ett så våldsamt illamående som i vintras, men ett tillräckligt starkt för att det inte går att ignorera.

Dessutom lider jag av en liten förskjutning mellan mitt huvud och omvärlden. Svårt att förklara, men det känns inte riktigt som om huvudet hänger med när jag rör mig. Eller som om huvudet var i en bubbla och världen beskådades genom handblåsta fönsterglas. Det pendlar mellan märkligt och irriterande.

Frågan som upptar mig är om de här sakerna hänger ihop, och varför jag inte känt av några besvär alls under sommaren. Har det att göra med mathållning, hur mycket jag rör på mig, vadå? Jag känner ingen stress – eller är jag så stresskänslig att tanken på två kalas att genomgå i helgen får kroppen att reagera utan att jag är medveten om det? Dumt i så fall, för när jag inte mår bra blir jag ju verkligen stressad inför helgen!

Vad var det jag sa nu igen?

Hoppsan! Som för att illustrera inlägget här tog tiden ett jättekliv och landade mig i nästa vecka. Och det känns fortfarande som det är "nästa vecka", inte så bra när det handlar om en vecka som borde ägnas åt förberedelser utöver det vanliga: möten som jag håller i, två kalas och en fest.

Okej, festen behöver jag väl inte förbereda särskilt mycket inför. Men jag måste se till att det andra är ordnat för min del, så att jag inte behöver sitta och tänka på morgondagens kalas när jag ska fröjdas tillsammans med älskade huliganer.

Så nu ska jag ägna några eftermiddagstimmar åt att städa hallen, innan jag hämtar barnen tidigt från dagis. De ska ha "pratmöte" på förskolan, det vill säga APT. Trots att de hade en hel dag bara förra veckan. Lite märkligt tycker jag faktiskt.