På Kanal 5 går ett snickarprogram som heter Arga snickaren. Varför fattar jag inte, för så arg är han inte. Möjligtvis lite barsk. Programidén är i alla fall att han – och hans bygglag – åker hem till folk som inte lyckats få klart en renovering och hjälper dem.
På pappret låter väl som vilket annat byggprogram som helst, men det är det inte. Tyngdpunkten ligger nämligen inte på snickrandet eller inredningen utan på personerna – ofta par med barn – och deras oförmåga att både vara realistiska och att få tummen ur. Som i gårdagens program, när pappan gått upp på den fungerande men lite sunkiga övervåningen och rivit allt in på brädväggarna, och sedan gått in i väggen (no pun intended!) och lämnat allt så. På bottenvåningen trängdes familjen i feldisponerade och dragiga rum, medan mamman hade beslutsångest och bromsklossade i största allmänhet.
I de program som jag sett hittills har det varit så: Tidsoptimistiska män med en grovt överskattad bild av sin egen snickarkomptens och en oförmåga att koncentera sig. Kvinnor som antingen har för mycket eller för lite idéer, som oroar sig och som får ta hand om barnen i omöjliga boendemiljöer. Gemensamt för paren är också att så fort kvinnan får en uppgift av snickaren att göra, så nog står mannen där och "hjälper till". Eller tar över helt.
Kolla in Arga snickaren nästa onsdag! Det är en lysande genusstudie i det lilla.
6 kommentarer:
Jag tycker programmet är bra, det har fått mig att tänka till lite när det gäller hur vi jobbar här hemma. En del stämmer in på oss och annat stämmer mindre bra.
Snickaren tycker jag tacklar det där ganska bra, som igår när han peppade mamman att våga ta initiativ och hindrade pappan att "ta över".
Fast jag tycker inte de gör så snyggt hemma hos folk, men som du skriver, det är ändå inte programmets behållning.
Antar att man kan känna igen sig själv en smula i det där också, bara liiiite? ;)
Det kanske är en bra idé.
Själv skulle jag ha glädje av ett sånt team för att få vårt hus klart.
Nu hör jag i och för sig till de kvinnor som gillar att snickra och måla. Men tiiiiden, är ett problem.
Hos oss är båda lagom händiga (borra, spika, skruva) men inte särskilt lagda för att fixa. (Tyvärr.) Så just det problemet uppstår inte.
Däremot upptäckte jag ett sånt här "genusstråk" när vi skaffade båt. Jag har kört en hel del båt i mina dar, mer än maken på just mellanstor utombordare, men plötsligt stod jag på bryggan med tamp i hand medan han gjorde i ordning båten för att lägga ut. Att alla alltid kallar båten "hans" gjorde inte saken bättre.
Så jag bestämde mig för att skärpa mig, och nu det har funkat bra. Jag är fortfarande lite för skraj för att köra ensam – verkligen helt ologiskt – så det är nästa grej att ta itu med. Åka själv in till Waxholm, med allt vad det innebär av gästhamnsnavigerande och tampknytande får bli sommarens mål.
Vi har faktiskt ganska jämställda, nästan omvända, könsroller i detta hus. Maken sköter matinköp, matlagning, barnen (skolbestyr framförallt, lärare som han är). Jag snickrar och försöker städa (det är inte makens forte), fixar biltvätt och däcksbyten (fast det har vi börjat outsorca till barnen). Om jag be honom att fixa så heter det gärna - "du har egna verktyg".
Däremot har jag upptäckt att det för det mesta blir han som kör om vi är ute tillsammans, även om det är min bil. Jag är inte särskilt förtjust i att köra i stan, det stressar mig, så jag är kanske bekväm av mig.
Har bara sett programmet en gång, men den gången var det väldigt intressant att se hur provocerande ffa kvinnan tyckte det var när snickaren påtalade ungefär det du beskriver. De flesta vill kanske inte ha en ärlig genusanalys av sitt förhållande av en utomstående, men det är kanske det de behöver. Tyvärr är det ju inte så att bara för att man gillar att snickra som kvinna så är relationen fri från genusproblem.Ffa håller jag helt klart med om att det var det som gjorde programmet intressant.
Skicka en kommentar