1. Var är din mobiltelefon? Dongel
2. Var är din andra hälft? Soffan
3. Ditt hår? Tjockt
4. Din mamma? Kajsa
5. Din pappa? Sörmland
6. Det bästa du vet? Ensamhet
7. Din dröm i natt? Ingen
8. Din dröm/ditt mål? Leva
9. Rummet du är i? Vardagsrummet
10. Din hobby? Ingen
11. Din skräck? Barnaplågor
12. Var vill du vara om sex år? Där
13. Var var du igår kväll? Här
14. Vad är du inte? Dum
15. En sak du önskar dig? Driv
16. Var du växte upp? Skarpnäck
17. Det senaste du gjorde? Tv
18. Dina kläder? På
19. Din tv? På
20. Ditt/dina husdjur? Döda
21. Din dator? Ny
22. Ditt humör? Okej
23. Saknar någon? Mormor&morfar
24. Din bil? Volvo
25. Något du inte har på dig? Hatt
26. Favoritaffär? Nix
27. Din sommar? Snart
28. Älskar någon? Flera
29. Favoritfärg? Fi-rosa
30. När skrattade du senast? 21.30
31. När grät du senast? Häromveckan
lördag 22 januari 2011
Man borde väl gå ut
Är på landet. Vackert väder. Borde gå ut. Make och barn är ute och skottar fram parkeringsplatsen, och kanske skulle jag hjälpa till. Få lite luft. Men neeeeej. Tar hellre en promenad sedan, går och funderar lite i min ensamhet. Efter lunch blir bra.
Kanske.
Kanske.
torsdag 20 januari 2011
Bara en dag i London funkar dåligt
... särskilt när man är hur trött som helst, stel i kroppen från träning dagen innan och dessutom får överraskande skavsår från gamla skor. Och deckarbokhandeln man sett fram emot att besöka är puts väck!
Men. Jag ska inte klaga, det ska jag verkligen inte, för det är alltid roligt att åka till London, men det var inte optimalt. Vid två satt jag utmattad i en fåtölj i Waterstones på Piccadilly och kunde inget annat, knappt läsa. Var snurrig av trötthet och fötterna värkte. Tur då att maken var klar med sitt jobbuppdrag, så vi kunde gå och ta en öl. Eller, han tog en öl för jag vågade inte påföra alkohol på trötthetssnurret.
Jag hade tänkt att sätta mig på ett kafé med fri wi-fi och blogga lite bilder, men jag fick absolut ingen ordning på iPhonen. Den ville bara inte släppa ut mig. Så de suddiga bilderna kommer här:
Kings Road vid tiotiden på morgonen och det är inte särskilt mycket folk ute. Morgonrusningen är över och turister och shoppare har inte dykt upp än. Det är en särskild känsla man får av staden då, som jag gillar väldigt mycket. Kanske för att det är mer den vanliga staden än turistmagneten som man får se.
Det blev inte så mycket tunnelbana i går, men tillräckligt mycket för att jag skulle börja fundera över sådana saker som tillgänglighet för alla till publika transportmedel, de enorma håligheter som finns under London, den brittiska attityden hos servicepersonal och att man behöver öronproppar när man åker tuben. Och att jag någon gång ska åka till Elephant and Castle.
Det var oerhört mycket nordisk deckarlitteratur på Waterstones. Alltså, vi snackar mängder; i varje display låg en Stieg Larsson, en Jo Nesbø (som pushas som "the new Stieg Larsson", man ba' "va?!") och islänningen Indri∂ason, vars förnamn just nu undflyr mig (och vars efternamn jag stavade helt fel först) – och nej, det där är inte ett isländskt "dh"-tecken utan gemena delta, men jag hittar inte det rätta. Jag bläddrade igenom "The Girl with the Dragon Tattoo" för att kolla på översättningen (såg bra ut) och en kvinna som stod bredvid mig och bläddrade i något annat log och sade med övertygelse i rösten: "It's very good, that one."
Av någon anledning – jo, den japanska restaurangen/livsmedelsaffären på Piccadilly, strax innan Waterstones från P. Circus sett, var bortrenoverad – fick jag för mig att jag skulle äta på Wagamama. Men vilken besvikelse! Hu! Så ointressant! Buljongen smakade typ ingenting, till och med tärningbuljong är mer smakrik. Bu för det.
Och sedan var plötsligt batteriet slut på telefonen – den var verkligen märklig i går – så det blev inga fler bilder. Annars hade jag fotat den enorma måne som hängde över London City Airport.
Men. Jag ska inte klaga, det ska jag verkligen inte, för det är alltid roligt att åka till London, men det var inte optimalt. Vid två satt jag utmattad i en fåtölj i Waterstones på Piccadilly och kunde inget annat, knappt läsa. Var snurrig av trötthet och fötterna värkte. Tur då att maken var klar med sitt jobbuppdrag, så vi kunde gå och ta en öl. Eller, han tog en öl för jag vågade inte påföra alkohol på trötthetssnurret.
Jag hade tänkt att sätta mig på ett kafé med fri wi-fi och blogga lite bilder, men jag fick absolut ingen ordning på iPhonen. Den ville bara inte släppa ut mig. Så de suddiga bilderna kommer här:
Och sedan var plötsligt batteriet slut på telefonen – den var verkligen märklig i går – så det blev inga fler bilder. Annars hade jag fotat den enorma måne som hängde över London City Airport.
onsdag 19 januari 2011
På väg till London
Tidig morgon på Arlanda. Lite ödsligt, och mina morgonovana ögon är grusiga. Klockan fyra är lite tidigt att gå upp.
måndag 17 januari 2011
En deadline och en utflykt
Det stora jobbet är inlämnat och det återstår bara en komplettering och att skicka faktura. Höll jag på att säga, för som med alla översättningar kommer det ett korrektur sedan som jag ska gå igenom. Men det värsta är klart.
Tanken var att jag skulle ta den här veckan ledigt, och det blir väl ungefär så. Fast för mig, som tycker att "ledigt" är detsamma som att typ ha ingenting alls inbokat, är det just bara ungefär ledigt. Det blir dessutom en del jäktande mellan olika aktiviteter, och sådant stressar mig rätt mycket.
Veckans märkligaste aktivitet är en resa till London på onsdag. Just på onsdag, alltså. Planet lämnar Arlanda klockan sju på morgonen och vi kommer hem igen någon gång vid 10-snåret på kvällen. Maken skulle på affärsgrej över dagen, jag skojade om att det borde vara jag som åkte dit och så plötsligt hade han fixat barnvakt och biljett till mig också. Jaha! Märkligt, som sagt.
Tanken var att jag skulle ta den här veckan ledigt, och det blir väl ungefär så. Fast för mig, som tycker att "ledigt" är detsamma som att typ ha ingenting alls inbokat, är det just bara ungefär ledigt. Det blir dessutom en del jäktande mellan olika aktiviteter, och sådant stressar mig rätt mycket.
Veckans märkligaste aktivitet är en resa till London på onsdag. Just på onsdag, alltså. Planet lämnar Arlanda klockan sju på morgonen och vi kommer hem igen någon gång vid 10-snåret på kvällen. Maken skulle på affärsgrej över dagen, jag skojade om att det borde vara jag som åkte dit och så plötsligt hade han fixat barnvakt och biljett till mig också. Jaha! Märkligt, som sagt.
onsdag 12 januari 2011
Allt på en gång
En snabbt annalkande jättedeadline, snöslask och halt och så dagishämtning av en osoven, skrikande fyraåring.
Hurra.
Hurra.
måndag 10 januari 2011
Hemlängtan
I slutet av morfarsbesöket i går lade jag märke till att Sexåringen var lite okarakteristiskt tyst och dessutom gärna ville sitta i mitt knä. Det var så pass att jag kände henne på pannan och frågade flera gånger hur hon mådde, men pannan var normaltempererad och jag fick bara "bra" till svar. Om jag varit uppmärksam (i stället för koncentrerad på min mage som plötsligt bestämt sig för att krångla) kunde jag ha fått en ledtråd när hon under föreberedelserna inför hemfärden sa att hon ville vara hemma. Men jag tolkade det som uttryck för att det är tråkigt att åka bil och sa något om hur praktiskt det vore att bara kunna knäppa med fingrarna och så var man hemma i stället för att behöva åka flera timmar.
Väl i bilen somnade både hon och Fyraåringen rätt fort, men efter någon timme vaknade hon och klagade först över att hon frös men satt sedan tyst och tittade ut genom fönstret. Inte alls likt min pladdrande lilla älskling, så när vi med tio minuters resa kvar stannade för att tanka och maken fixade det passade jag på att fråga igen hur det var: Frös hon, mådde hon bra annars? Och då skrynklades det fina ansiktet och tårarna började rinna.
Det var inte alls bra, inte egentligen. För hon längtade hem. Hon hade längtat hem i flera timmar, och vi kom ju aldrig hem! Aldrig fick vi komma hem, där det är som vanligt och inte annorlunda! Ja, det var roligt att vara hos morfar och E, och spännande att klappa deras får och att få försenade juklappar, men hon ville vara hemma.
Ack mitt lilla älskade barn, så jag känner igen mig! Sådan hemlängtan kunde jag också drabbas av, kan jag fortfarande drabbas av, när allt är roligt och alla är trevliga men jag bara vill vara hemma. Om hon bara hade berättat ... men det hade hon ju. Det var bara jag som inte fattade.
Sedan öppnade spex-pappa bildörren och sa något fånigt så att båda barnen började skratta sina kvillrande skratt, och så var allt bra just då. Men senare, när vi släpat våra kalla lekamen upp i lägenheten, kröp hon upp i min famn och mumlade: "Nu är vi hemma."
Väl i bilen somnade både hon och Fyraåringen rätt fort, men efter någon timme vaknade hon och klagade först över att hon frös men satt sedan tyst och tittade ut genom fönstret. Inte alls likt min pladdrande lilla älskling, så när vi med tio minuters resa kvar stannade för att tanka och maken fixade det passade jag på att fråga igen hur det var: Frös hon, mådde hon bra annars? Och då skrynklades det fina ansiktet och tårarna började rinna.
Det var inte alls bra, inte egentligen. För hon längtade hem. Hon hade längtat hem i flera timmar, och vi kom ju aldrig hem! Aldrig fick vi komma hem, där det är som vanligt och inte annorlunda! Ja, det var roligt att vara hos morfar och E, och spännande att klappa deras får och att få försenade juklappar, men hon ville vara hemma.
Ack mitt lilla älskade barn, så jag känner igen mig! Sådan hemlängtan kunde jag också drabbas av, kan jag fortfarande drabbas av, när allt är roligt och alla är trevliga men jag bara vill vara hemma. Om hon bara hade berättat ... men det hade hon ju. Det var bara jag som inte fattade.
Sedan öppnade spex-pappa bildörren och sa något fånigt så att båda barnen började skratta sina kvillrande skratt, och så var allt bra just då. Men senare, när vi släpat våra kalla lekamen upp i lägenheten, kröp hon upp i min famn och mumlade: "Nu är vi hemma."
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)