Bakgårdsljud, uppdaterad

Jag ligger i sängen med Gullpånke som håller på att somna. Fönstret står öppet, och utifrån bakgården hörs de typiska ljud som jag kommit att förknippa med livet i innerstan.

Det avlägsna brummandet från en ventilation några hus längre bort. Barn som leker. Matlagningsljud och skratt från huset mittemot. En avklippt mening när den som uttalar den går från balkongen in i huset. Ett fönster som stängs. Klirret och röstsurret som jag misstänker kommer från Wasahofs kök.

Mina hemmaljud.

Söndag kväll
Idag sjunger koltrasten också.

Aldrig kan man vara glad

I detta förtjusande väder gnisslar man tänder. Man borde vara på landet. Men nej. Man ska gå på etablissemang och fira 80-årsjubilar, och då blir det inget land.



Etablissemang


Fast egentligen beror det nog på att vi 1) var lite lata och liksom aldrig planerade helgen, 2) maken gärna vill klippa håret och det har han sällan tid att göra på vardagarna, och 3) vi behöver både handla, tvätta och mocka lite i hörnen hemma.

Men det känns ändå surt, för det är en perfekt landet-helg. Så då skyller vi på jubilaren.

Nu ska jag i alla fall avsluta arbetsdagen och övergå till lite shopping. Blöjshopping.

Koma

Jag är helt zonkad. Jobbig natt med febrig Gullpånke – som, svär både maken och jag, hade en vattkoppa på magen vid halv tolv, men i morse inte visade minsta spår av den eller några andra – och solen. Och arbete.

Pust.

Såhär söta var i alla fall Gullpånke och Sötprick i går eftermiddag, efter förskolans Vårfest:

(De ser lite zonkade ut, de också. Men det var solen i ögonen. Dotterns konstiga min är hennes nya "balla" stil, verkar det som.)

Värvade

Förra veckan firade Kristdemokraterna det snart stundande vårdnadsbidraget genom att dela ut ballonger och broschyrer till lämpliga offer i Vasaparken. En trött kvinna släpande på två dagisbarn är väl ett typiskt sånt.

Jag kämpade oss hem i ett tillstånd av genans och gapskratt.

Mobbare

Nu börjar jag känna mig lite taskig. På grund av nedanstående mord på Ankis och typens engelska, alltså.

Taskig besserwisser messerschmisser. Det är jag, det.

Språktortyr

Satt och läste lite bakåt i Studio Belinda och började fradga – vafan är det med journalister som inte kan snacka engelska och som ändå gör uppdrag där de ska snacka just engelska? (Man hör mer sällan folk med t.ex. taskig spanska försöka sig på det; tydligen är det bara engelska som det är okej att rådbråka å det grövsta.)

Igår såg jag på ett avsnitt av Packat och klart, nej, När och fjärran, nej, vaheteren, fyrans reseprogram? Det i alla fall. Anki Edwardsson och någon annan typ var i Liverpool och talade under-all-kritik-engelska med diverse scousare (liverpoolbor). Några höjdpunkter:

En guide berättade lite om hur dialekten scouse låter:
Annan typ: Mejbi wi are better sk… eh ...
Guide: Scouses.
Typen: ... ätt skaovsis when wi hävv *gör öldrickargest*

På pub för att äta "nationalrätten" scouse (allt heter tydligen 'scouse' i Liverpool):
Anki: Wi wodd lajk sam skoos.
Barkillen: Scouse.
Anki: Skavs.
Typen: Lappskojs.
Barkillen: Sorry?
Anki och typen: In Swiiiden wi hav lappskojs.
Barkillen: Is that the same thing?
Anki och typen (som precis sagt att de inte riktigt vet vad 'scouse' är): Jess.

Lova runt och hålla tunt

Jag skulle ju skriva något matrelaterat.

Men vafan. När ska jag hinna det? Jag borde veta bättre än att lova leverera – ibland dyker det upp något i skallen som jag får ner på papper (upp på skärmen? ut till Blogger?). Men för att skriva på beställning måste jag ha tid, och tid har jag inte.

Ba s'att ni vet.