Spring fort och se glad ut

Dom som försvann har läst Aftonblaskan, och konstaterar att man inte blir förvånad. Charlotte Perrelli mår inte bra.

Nej, förvånad blir man inte. Inte den här gången heller. Men lite ledsen för hennes skull – varför tillät hon sig inte att anpassa sig till den nya situationen i lugn och ro? Var det för att inte ge kritikerna rätt – en mamma som arbetar så, hu! Eller blev hon kanske fartblind? Ens liv faller i småbitar kring en, och så samlar man bara ihop skärvorna och rusar vidare.

Min småländska mormorsmor var en driftig kvinna som var mycket om sig och kring sig i vardagen. Hon hade många lösningar på vardagliga problem, och råkade ett av hennes barn ut för hål på strumpan eller kanske en tappad knapp var rådet: "Spring fort och se glad ut!"

När mormor sa det till mig när jag var liten, såg jag framför mig henne med trasiga strumpor och ett Cheshirekatt-stort leende, kutandes som en galning. Men nu börjar det gå upp för mig att många kvinnor använder sig av just den taktiken för att folk inte ska märka att de är mänskliga.

Nu hoppas jag att det är Nicola som tar hand om barnen medan Charlotte mår dåligt. Vad tror ni?

Det där med pappor

När jag läser Johan Cronemans på-pricken-analys av papparollen, blir jag först sorgsen, sedan knäppt stolt och till slut sur.

Sorgsen för att vi inte kommit längre (och enligt Cronemans beräkningar inte är framme för år 2219), knäppt stolt för att jag är en av de kvinnor som krävt* att min man tar halva föräldraledigheten och för att jag och min man lever i en verkligt jämställd**) relation, där vi är två lika ansvarstagande föräldrar för våra barn. Sur blir jag för att man ska behöva bli stolt för att man lever med någon på lika***) premisser.

*) Eller vadå krävt, det låter ju som om det finns ett motstånd.
**) Klart vi har våra jämställdhetsproblem, vi lever ju i detta samhälle i denna tid.
***) Se ovan.

Äntligen bröd!

Jag har (precis som nästan varenda kotte, verkar det som) blivit väldigt inspirerad av Pain de Martin, och börjat baka igen. Förr blev det mest kaffebröd – inte för att jag åt så mycket sånt, men hur man gör mormors bullar bra visste jag.

Hembakat matbröd förknippar jag med mammas konstiga limpor från 1970-talet eller kuvertbröden som hon bakade till finmiddagar. De senare var i alla fall goda, om än väldigt hemgjorda: lite stabbiga och åt det torra hållet. Resultaten av mina egna få matbrödsförsök har blivit ungefär detsamma.

Men med såna fantastiska instruktioner och beskrivningar som bröd-Martin ger måste jag också kunna lyckas, tänkte jag. Och satte igång. Med mycket varierande resultat. Själva surdegen funkar fin-fint, men allt i stadierna efter den har gått fel på alla möjliga vis: degar så kladdiga att de inte gått att baka ut, utbakade bröd som inte jäser, jästa bröd som inte vill lyfta i ugnen, färdigbakade bröd som inte varit färdiga inuti – the works.

Men igår ... Igår satte jag en baguettedeg enligt ett av Martins recept, och brödet blev fantastiskt! Det blev inte baguetter, för det fick jag inte till vid utbakningen, men det blev två småbröd och ett större runt.

Två småbröd jäser.

Ett stort runt är färdigbakat.

Och här är de två småbröden. Det är svårt i vår gasugn att få färg på mindre bröd, så de ser inte lika majsiga ut som det stora, men de smakar fantastiskt gott. Och är luftiga och inte alls stabbiga!

Ibland undrar man ...

Arbete hemma i dag. Satt nyss framför datorn och kände en svag kaffedoft. Undrar varifrån den kommer, tänkte jag.

Sen kom jag på att jag hade bryggt kaffe själv.

Ögonblicksbild från skrivbordet

Vad man avbildar när man råkar trycka på utlösaren i stället för på on/off-knappen på kameran.

Klart man har halsbränna

Ibland drabbas man av livets stora frågor i vardagen. Just nu undrar jag detta, och jag ger mig inte förrän jag fått ett svar:

Varför gör Glenn Hysén reklam för Losec Mups?


Losec-Glenn


Vanliga Glenn

En korrekturläsares vardag

Det är ett högst omväxlande och oförutsägbart arbete att vara egenföretagande korrekturläsares/översättare/frilansredaktör.

Ena stunden sitter man framför datorn med en nästan obokad vecka. och tänker att det nog är dags att ta itu med hemsidan igen. Andra säger det "pling!" i datorn och så har man plötsligt fullt med arbete resten av veckan och kanske över helgen också.

Nästan alla uppdragsgivare utan undantag är ute i sista minuten, och i maj och juni vill alla ha hjälp samtidigt; vecka 22 hade jag 6 uppdrag gående samtidigt. Det går möjligen att planera arbetstiden bättre, men jag är skeptisk. Hur ska man kunna planera in saker som man inte vet finns än?

Ett simpelt och effektivt sätt att åtminstone få översikt över veckan kom jag på häromveckan: jag skriver helt enkelt in de olika uppdragen i min skrivbordskalender. Och så stryker jag över dem när jag är klar. Inte så jävla avancerat, va? Men jag skyller på att jag egentligen bara har haft så här fullsmockat med jobb sedan i januari.

Man ska ju inte klaga över att ha jobb – men kan man inte få lite mer förvarning?