Dagens ungdom

Usch vad jag blev ledsen när vi fick följande i ett infobrev från förskolan:

I torsdags 3/9 vid 16.00 tiden var ett gäng ungdomar här och slog sönder en del av barnens leksaker samt öppnade grinden mot Vasaparken och försökte locka ut barnen med godis. En av pojkarna drog ner byxorna och blottade bakdelen. Det förekom också en del skrik och obscena gester.
Vi såg till att få barnen inomhus och har polisanmält händelsen.

Inte så mycket för förskolebarnen, hur konstigt och potentiellt skrämmande det än kan ha varit – vi hade redan hämtat våra så de var alls inte utsatta – utan för "ungdomarna".

Skitungar, tänker jag. Jävla skitungar som ska jävlas med och förstöra för småungar, såna som de själva var för inte så hemskt länge sedan. Men det som slår mig sedan är att det är något som saknas hos de där "ungdomarna": Någon slags empati. Ett minne av hur det var att vara fem år och världen utanför det invanda var stor och ofta obegriplig. Förmågan att sätta sig in i andras situation. Och spärren som säger att man inte ger sig på den som är mindre och svagare.

Så sorgligt. Jag kan inte ens sätta etiketten "Skitförbannad" på det här inlägget.

Dagens m'allå!

När vi har varit på landet försöker jag läsa ikapp lördagens och söndagens DN. Ofta lyckas jag inte med båda, så jag ligger en dag efter hela veckan. Kan i och för sig vara praktiskt när vi ska ut helgen efter också – då får jag med mig fredagens olästa tidning så jag har något att läsa på lördagsmorgonen.

Alldeles nyss började jag alltså bläddra i lördagstidningen och hittade genast något att få blodstörtning över. I en artikel med rubriken "Barn över tre år bör få influensavaccin" klagar ett föräldrapar över barn under tre år inte ska vaccineras. Eftersom artikeln inte finns på nätet (varför?) citerar jag – och kursiveringarna är mina:

Anders Kärrström är pappa till Tindra, snart två år. Han och hans fru Nina tänker inte vaccinera sig mot svininfluensan, men hur de skulle göra med Tindra hade de inte bestämt än. Nu har beslutet tagits åt dem. Barn under tre år väntas kunna få svårare komplikationer av svininfluensan än äldre, men ändå bör de inte vaccineras, skriver Läkemedelsverket. Skälet är att man inte vet vilken dos man ska ge.
– Man blir orolig när man läser tidningarna, jag orkar inte lyssna på medierna längre för de bara spär på allting. Det blir svårt nu när hon inte får vaccineras, jag vet inte vad vi ska göra för att skydda henne, säger Anders Kärrström.

Tja, till att börja med kan ni ju vaccinera er så att ni inte smittar henne!!!

Vafan!

Storskratt

I dag är Dr Suz extra rolig. Kolla bara:


Fotograf är Sötpricken, som alltså inte bara är duktig på att rita.

Skryt och dubbelskryt

Jag brukar inte skryta så hemskt med mina fina och intelligenta barn. Men det finns undantag. Sötpricken är så otroligt duktig på att rita och jag är lika otroligt impad.

Se här bara – här är det "mamma som är på väg till Melodifestivalen":


Och här är fotbollsplanen i Vasaparken, som vi går förbi varje dag. Notera oss uppe till höger vänster – det är jag som drar vagnen och pappa som kommer spankulerande efter – och löparbanorna högst upp:


Är det inte ovanligt begåvat ritat för 4 1/2 respektive 5-åring?

Piiip piiip!

Ja, ni vet, som fåglarna säger när de flyger över Lidingö. Där de har så kallat Lidingö-i – eller Viby-i, för all del. Ett slappt och lite främre i, som turkarna skriver ı, ett i utan prick.

Som ni förstår har jag inte ett sånt ı. Nej nej. Det vore rent förräderi – både socio- och geoförräderi, för man kan inte komma från typ Bagis och säga ı!

Därför är det med en känsla av svindel som jag hör min dotter säga "Jag vill rıta" och "Det är en grıs" och – ryyyys! – "Den sa pıııp!"

Var låter jag egentligen mina barn växa upp?!

Kapabla barn blev oroliga föräldrar?

Från att jag började 2:an gick jag varje morgon den här vägen – med startpunkt i ett radhusområde strax österom och slutpunkt på andra sidan ytterligare en väg – tillsammans med två tre av mina kompisar. Utan vuxna. Ingen tidning skulle ha kommit på att skriva om det – vi var bara några av alla de ungar som för egen maskin traskade till skolan.

Ibland undrar jag vad som har hänt de här senaste 30–35 åren. Har världen verkligen blivit så mycket farligare än när jag var liten, eller är det föräldrarna som blivit räddare, bekvämare eller bara hönsigare? Och när skedde den övergången, den från ett relativt avslappnat förhållningssätt till barnens rörelser i vardagen? På sena 70- och tidiga 80-talet knatade vi fram och tillbaka till skolan i sällskap med kompisar och utan vuxna – några redan från första skoldagen – och tog oss till och från fritidsaktiviteter på egen hand, per buss och tunnelbana om så krävdes. Så är det inte på sena 00-talet. När tog oron och bekvämligheten över?

(Det var hos Alla saker som jag hittade länken till artikeln.)

No you didn't!

En vårdag för 5 år sedan satt jag och maken med varsin pint på uteserveringen till en pub i ett bostadskvarter i Kensington, London. Vi njöt som bäst av öl och sol på den folktomma gatan när två tjejer i tjugoårsåldern kom rusande förbi, tjattrande.

De sa inte något viktigt eller intressant, uttryckte inte några djupt kända känslor, hade inga kommentarer om läget i världen eller ens om de just införda biltullarna i London. Trots det har ordväxlingen för evigt etsats fast i båda våra hjärnor.

Deras ord kan stå som symbol för allt som är banalt och innehållslöst. Ändå finns det i både ämne och dess behandlande en bisarr kvalitet, en lätt beckettsk touche. Föreställer man sig den sista repliken framförd med det för engelska kvinnor så typiska genomträngande höga röstläget, blir det en konversation omöjlig att glömma.

Tjej 1: Did you do your eyebrows?
Tjej 2: Yes, I did.
Tjej 1: No, you didn't!!!