Alltid när någon frågar om jag har syskon är min spontana reaktion att svara nej, trots att jag har en syster och en bror. För jag både har och inte har syskon. Vi har samma pappa, vilket biologiskt gör oss till syskon, men vi har aldrig bott tillsammans. Och det är i det dagliga som det riktiga syskonskapet föds, det är jag övertygad om.
Jag tycker mycket om mina syskon, men vi står inte varandra särskilt nära. Då känns mina fyra kusiner betydligt närmare, för med dem delar jag alla vissa delar av min barndom. Även om jag inte delar allt med någon.
tisdag 30 november 2010
måndag 29 november 2010
Dag 10: Det här hade jag på mig i dag
Eftersom dag 9-inlägget var så trist, och i dag faktiskt var en dag när jag både sminkat mig och lyckats dra på mig andra paltor än jeansen och tråkig tröja, blir det ett "en om dagen" till. Och så kompenserar jag lite för en massa glömda dagar, också.
I dag har jag på mig en klänning/tunika från Me&I, inköpt för något eller två år sedan och sedan glömd och återfunnen, i sin plastförpackning, längst ner i strykpåsen för några veckor sedan. Hur den hamnat där vet jag inte. Vad det säger om mina strykvanor nuförtiden vet jag däremot. Under har jag ett par svarta jeanstajts och ett lila linne.
Handen i sidan är ett desperat försök att markera midjan. Gick sådär. Håret ser riktigt vettigt ut, konstigt nog eftersom jag lider av den säsongsbetonade kombofrisyren "mössplatt och elektriskt". Till vänster hänger min sköna men inte särskilt chica vinterjacka (ny för året) och i den min ryska sjal. Äkta rysk. Det vill säga, köpt i S:t Petersburg eller Moskva av kusin Elin, efter att jag tappade bort min första ryska sjal som mamma köpte i Leningrad på 80-talet. Tillverkad är den antagligen i Taiwan eller liknande.
Varför bilden blev på snedden fattar jag inte, och jag orkar inte ta en ny. Jag står i alla fall framför den slankande spegeln i lokalen – jag delar ju lokal med en underklädesdesigner – men den effekten verkar inte följa med in i kameran. Jaja, man kan inte få allt.
Handen i sidan är ett desperat försök att markera midjan. Gick sådär. Håret ser riktigt vettigt ut, konstigt nog eftersom jag lider av den säsongsbetonade kombofrisyren "mössplatt och elektriskt". Till vänster hänger min sköna men inte särskilt chica vinterjacka (ny för året) och i den min ryska sjal. Äkta rysk. Det vill säga, köpt i S:t Petersburg eller Moskva av kusin Elin, efter att jag tappade bort min första ryska sjal som mamma köpte i Leningrad på 80-talet. Tillverkad är den antagligen i Taiwan eller liknande.
Varför bilden blev på snedden fattar jag inte, och jag orkar inte ta en ny. Jag står i alla fall framför den slankande spegeln i lokalen – jag delar ju lokal med en underklädesdesigner – men den effekten verkar inte följa med in i kameran. Jaja, man kan inte få allt.
Dag 9: Min tro
Eftersom jag förknippar tro med religiositet ber jag att få meddela att jag ingen tro har. Visst, jag tror på en hel massa saker, men ingen av dem är en helig allmännelig kyrka eller syndernas förlåtelse eller någon helig ande.
Men jag är döpt och konfirmerad. Vid det första tillfället hade jag inget att säga till om, och vid det andra tyckte jag att det vore lite trevligt att vara religiös. Men jag klarade inte riktigt av det. Ett av mina grundläggande problem med kristendomen är att jag tycker att Jesus är lite ... fånig. Lite affekterad, lite för mycket "Aaah, kolla mig då!" för att jag ska tycker mer än att det var synd om honom som blev korsfäst. Han och alla andra som någonsin utsatts för death by torture. Kanske hade det gått bättre att vara ljummet troende om jag varit född som jude? Men det får vi aldrig veta.
Men jag är döpt och konfirmerad. Vid det första tillfället hade jag inget att säga till om, och vid det andra tyckte jag att det vore lite trevligt att vara religiös. Men jag klarade inte riktigt av det. Ett av mina grundläggande problem med kristendomen är att jag tycker att Jesus är lite ... fånig. Lite affekterad, lite för mycket "Aaah, kolla mig då!" för att jag ska tycker mer än att det var synd om honom som blev korsfäst. Han och alla andra som någonsin utsatts för death by torture. Kanske hade det gått bättre att vara ljummet troende om jag varit född som jude? Men det får vi aldrig veta.
fredag 26 november 2010
Bajskorv till middag?
Man kunde ha trott att vi skulle äta bajskorv till middag, men det var järpar. Och goda var de, trots det något misstänkta utseendet.
Dag 8: Ett ögonblick
Barnmorskan river i utskrifterna från mätningarna som gjordes när vi kom in, stirrar på apparaten som mäter barnets hjärtslag och syresättning, om hon kunde skulle hon säkert ta och skaka den, få den att visa det hon vill. Hon svarar inte på mina frågor och jag märker att hon börjar bli stirrig. På med handskarna och in med handen mellan mina ben, utan att bry sig om mina ajanden känner hon efter om skalpelektroden sitter som den ska på barnets huvud, hon håller på och håller på och misslyckas. Jag försöker för femtioelfte gången förklara vad det var som hände när vi kom in och skulle mäta värkarbete och barnets hjärtslag, hur det där förbaskade bältet åkte av hela tiden, men hon lyssnar lika lite som alla barnmorskor vi träffat under natten. Hon rotar och grejar, det gör ont trots epiduralen och till slut lossnar elektroden. Inte för första gången, men uppenbarligen för sista. Hon tappar fattningen och i samma sekund som min frustration över att ingen lyssnar på det jag är övertygad om – inget är fel trots allas rynkade pannor, för de utgår från en felaktig läsning – övergår i ren och skär skräck, skriker hon
LAAAAAARM! LAAAAAARM!
och trycker hårt hårt hårt på larmknappen. Jag börjar gråta, går från noll gråt till galet hulkande direkt och fast jag försöker lugna mig genom att titta på uskan som står lugn bredvid och ser lika undrande ut som jag kände mig alldeles nyss, går det bara inte att stoppa gråten som går genom kroppen. Jag skriker något, kanske är det NEJ! kanske något annat, men barmorskan har tagit fram syremasken och trycker den mot min mun och skriker ANDAS! ANDAS! och jag andas, långa profylaxandetag, men hon bara fortsätter skrika ANDAS! ANDAS! och mitt i den gråthulkande andningen blir jag så jävla förbannad att jag sliter bort masken, med hennes hand på (hon trycker hårt och det gör ont) och vrålar JAG ANDAS FÖR I HELVETE! och i ögonvrån ser jag att uskan flinar till och det känns skönt. Sedan kommer trehundra människor instörtande, folk talar snabbt och angeläget över mitt huvud, ingen lyssnar på mig, en läkare lutar sig över mig och försöker förklara något, försöker få det att låta som om jag har ett val i det som ska hända nu, som om de plötsligt ska börja lyssna på mig nu, nu när det är försent, i stället från i början när det som blev fel hände, vilket jävla skitsnack och jag blir förbannad igen och väser Vilket jävla skitsnack, det är ni som bestämmer, försök inte lura mig, och hon drar sig tillbaka. En jovialisk läkare som står en bit bort ler uppmuntrande och säger Det här kommer att gå så bra så! och jag sliter av mig masken igen – hela tiden har barnmorskan stått bredvid och skrikit sitt ANDAS! ANDAS! – och vrålar DET ÄR JÄVLIGT LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA! och sedan kopplar de loss mig från alla sladdar och slangar och börjar röra sängen mot dörren.
Maken är i rummet, men det är som om han är väldigt långt bort, i en annan dimension. Jag ser att han reser sig och följer med ut, men nu går det fort, de rullar mig småspringande genom korridoren, jag hulkgråter och i dörröppningar ser jag andra födande par sticka ut sina skrämda ansikten, tittar på mig med skräck, och jag drar lakanet över ansiktet för att slippa se, slippa bli tittad på. Vi svänger runt ett hörn, in i förrumet till en sal och maken flåsar bredvid Jag är med dig och precis efter märker jag att någon hejdar honom och säger att han måste stanna utanför, men just då bryr jag mig inte alls. De säger åt mig att kasa över på ett bord, de river redan i mina kläder när jag gör det och någon slänger en hink med något jag märkligt nog uppfattar är desinfektionsvätska över min mage. Det är minst fyra personer där inne och en av dem lägger en mask på min mun igen och ber om mitt personnummer – jävla idiot, tänker jag, kolla journalen! men hackar fram det ändå. Det sista jag hinner tänka inna jag somnar är Om det går åt helvete är jag i alla fall inte medveten om det.
Sekunden efter skakar någon min axel och säger Här är din man och din dotter och vadå dotter, tänker jag, var det inte en pojke? och när jag vänder lite på huvudet ser jag min man som håller fram ett bylte som jag förstår är ett barn och jag säger säkert något men jag minns inte vad, och framförallt känner jag inget särskilt, mer än att jag vill vara med honom, men de kör iväg mig och min familj går åt något annat håll, men just då kunde jag inte bry mig mindre. Att ingen är död räcker just då.
***
Det tog åtta minuter från barmorskans larmskrik tills dottern kom ut med katastrofsnitt. Femton sekunder efter födelsen var hennes poäng på apgar-skalan 9 av 10, det vill säga helt normalt. Både min mvc-barnmorska och den läkare som tittade på journalen vid sonens födelse två år senare tyckte den innehöll alldeles för lite information, och läkaren sade särskilt att inget i den kunde förklara varför det blev ett larm. Eftersom sonen föddes med "normalt" akutsnitt på grund av dåligt utfall på värkarbetet, hade det troligen blivit snitt ändå första gången, men ett betydligt mindre traumatiskt sådant. Under sonens snitt tyckte jag faktiskt att det att det var riktigt trevligt. Jag blev förstås ledsen över att behöva göra snitt igen, men det var en betydligt mindre chockartat än när vi kom in på förlossningen några timmar tidigare och möter den där barnmorskan i korridoren ... Needless to say sa vi bestämt till om att hon inte ens skulle få komma nära mig.
LAAAAAARM! LAAAAAARM!
och trycker hårt hårt hårt på larmknappen. Jag börjar gråta, går från noll gråt till galet hulkande direkt och fast jag försöker lugna mig genom att titta på uskan som står lugn bredvid och ser lika undrande ut som jag kände mig alldeles nyss, går det bara inte att stoppa gråten som går genom kroppen. Jag skriker något, kanske är det NEJ! kanske något annat, men barmorskan har tagit fram syremasken och trycker den mot min mun och skriker ANDAS! ANDAS! och jag andas, långa profylaxandetag, men hon bara fortsätter skrika ANDAS! ANDAS! och mitt i den gråthulkande andningen blir jag så jävla förbannad att jag sliter bort masken, med hennes hand på (hon trycker hårt och det gör ont) och vrålar JAG ANDAS FÖR I HELVETE! och i ögonvrån ser jag att uskan flinar till och det känns skönt. Sedan kommer trehundra människor instörtande, folk talar snabbt och angeläget över mitt huvud, ingen lyssnar på mig, en läkare lutar sig över mig och försöker förklara något, försöker få det att låta som om jag har ett val i det som ska hända nu, som om de plötsligt ska börja lyssna på mig nu, nu när det är försent, i stället från i början när det som blev fel hände, vilket jävla skitsnack och jag blir förbannad igen och väser Vilket jävla skitsnack, det är ni som bestämmer, försök inte lura mig, och hon drar sig tillbaka. En jovialisk läkare som står en bit bort ler uppmuntrande och säger Det här kommer att gå så bra så! och jag sliter av mig masken igen – hela tiden har barnmorskan stått bredvid och skrikit sitt ANDAS! ANDAS! – och vrålar DET ÄR JÄVLIGT LÄTT FÖR DIG ATT SÄGA! och sedan kopplar de loss mig från alla sladdar och slangar och börjar röra sängen mot dörren.
Maken är i rummet, men det är som om han är väldigt långt bort, i en annan dimension. Jag ser att han reser sig och följer med ut, men nu går det fort, de rullar mig småspringande genom korridoren, jag hulkgråter och i dörröppningar ser jag andra födande par sticka ut sina skrämda ansikten, tittar på mig med skräck, och jag drar lakanet över ansiktet för att slippa se, slippa bli tittad på. Vi svänger runt ett hörn, in i förrumet till en sal och maken flåsar bredvid Jag är med dig och precis efter märker jag att någon hejdar honom och säger att han måste stanna utanför, men just då bryr jag mig inte alls. De säger åt mig att kasa över på ett bord, de river redan i mina kläder när jag gör det och någon slänger en hink med något jag märkligt nog uppfattar är desinfektionsvätska över min mage. Det är minst fyra personer där inne och en av dem lägger en mask på min mun igen och ber om mitt personnummer – jävla idiot, tänker jag, kolla journalen! men hackar fram det ändå. Det sista jag hinner tänka inna jag somnar är Om det går åt helvete är jag i alla fall inte medveten om det.
Sekunden efter skakar någon min axel och säger Här är din man och din dotter och vadå dotter, tänker jag, var det inte en pojke? och när jag vänder lite på huvudet ser jag min man som håller fram ett bylte som jag förstår är ett barn och jag säger säkert något men jag minns inte vad, och framförallt känner jag inget särskilt, mer än att jag vill vara med honom, men de kör iväg mig och min familj går åt något annat håll, men just då kunde jag inte bry mig mindre. Att ingen är död räcker just då.
***
Det tog åtta minuter från barmorskans larmskrik tills dottern kom ut med katastrofsnitt. Femton sekunder efter födelsen var hennes poäng på apgar-skalan 9 av 10, det vill säga helt normalt. Både min mvc-barnmorska och den läkare som tittade på journalen vid sonens födelse två år senare tyckte den innehöll alldeles för lite information, och läkaren sade särskilt att inget i den kunde förklara varför det blev ett larm. Eftersom sonen föddes med "normalt" akutsnitt på grund av dåligt utfall på värkarbetet, hade det troligen blivit snitt ändå första gången, men ett betydligt mindre traumatiskt sådant. Under sonens snitt tyckte jag faktiskt att det att det var riktigt trevligt. Jag blev förstås ledsen över att behöva göra snitt igen, men det var en betydligt mindre chockartat än när vi kom in på förlossningen några timmar tidigare och möter den där barnmorskan i korridoren ... Needless to say sa vi bestämt till om att hon inte ens skulle få komma nära mig.
torsdag 25 november 2010
Blä och svirr i natten
Det blev visst ett smärre uppehåll i en om dagen-dagarna där. Det handlar inte bara om att jag inte riktigt vetat vad jag ska skriva om under nästa ämne, mest beror det på att jag inte orkat. Och i går fick jag ett återbesök av mitt gamla konstiga mående – i alla fall tror jag att det var det eftersom det inte utvecklat sig till något annat. Stökig mage, lätt illamående och allmän ostadighet är inte direkt det bästa förhållandet för att skriva eftertänksamt.
Så jag lade mig lite tidigare än tänkt, för det brukar hjälpa. Men då kom något annat, en mycket märklig känsla som jag först trodde var magen. Det svirrade; det är den bästa beskrivning jag kan ge. Det svirrade i hela kroppen och huvudet också, och jag kände hur fruktansvärt dålig jag var i magen. Jippi, liksom. Sedan vände jag mig i sängen och insåg att det inte hade med magen att göra. Inte direkt i alla fall, utan det var mina tankar om allt jag ska göra i dag, där det ingår ett problem att lösa och en grej som jag egentligen inte vill vara med på men som jag kommit bli ensam ansvarig för. När jag förstod det, försvann svirret. Men förstås kom tankarna tillbaka och med dem svirret. Samtidigt halvsov jag emellanåt, så det kändes som en konstig dröm. Naturligtvis borde jag ha väckt maken som låg och susade så trygg bredvid, men i mitt dvalliknande tillstånd fattade jag visst inte det. Till slut lade jag mig nära honom och lyckades somna på riktigt.
I dag är jag jävligt trött. Och mycket tacksam över att min pt ringde och ställde in dagens pass för att hon inte hade lyckats somna på hela natten. Problemet att lösa och grejen att göra återstår, men nu hinner jag jobba lite mer och kanske till och med ta mig en tupplur.
Så jag lade mig lite tidigare än tänkt, för det brukar hjälpa. Men då kom något annat, en mycket märklig känsla som jag först trodde var magen. Det svirrade; det är den bästa beskrivning jag kan ge. Det svirrade i hela kroppen och huvudet också, och jag kände hur fruktansvärt dålig jag var i magen. Jippi, liksom. Sedan vände jag mig i sängen och insåg att det inte hade med magen att göra. Inte direkt i alla fall, utan det var mina tankar om allt jag ska göra i dag, där det ingår ett problem att lösa och en grej som jag egentligen inte vill vara med på men som jag kommit bli ensam ansvarig för. När jag förstod det, försvann svirret. Men förstås kom tankarna tillbaka och med dem svirret. Samtidigt halvsov jag emellanåt, så det kändes som en konstig dröm. Naturligtvis borde jag ha väckt maken som låg och susade så trygg bredvid, men i mitt dvalliknande tillstånd fattade jag visst inte det. Till slut lade jag mig nära honom och lyckades somna på riktigt.
I dag är jag jävligt trött. Och mycket tacksam över att min pt ringde och ställde in dagens pass för att hon inte hade lyckats somna på hela natten. Problemet att lösa och grejen att göra återstår, men nu hinner jag jobba lite mer och kanske till och med ta mig en tupplur.
måndag 22 november 2010
Dag 7: Min bästa vän
Jag har ingen bästa vän. Har aldrig haft någon heller. Överhuvudtaget har jag rätt många vänner men inga som jag uppfattar direkt ser mig som sådär jättenära heller. I perioder har jag umgåtts särskilt mycket med någon eller några – många som jag nu uppfattar som nära vänner – men det har aldrig varit något som kan beskrivas som bästa vän-förhållanden.
Det är förstås lite svårt för en som inte har någon bästa vän att definiera vad en sådan är, men det känns som om ett mått av exklusivitet borde finnas där: man är inte utbytbar mot någon annan kompis. Och sitter man ensam på nyårsafton beror det på att bästa vännen rest till Ougadougou eller ligger sjuk i böldpest, inte att ingen har bjudit med en på någon fest.
Kanske är jag kategorisk nu, någon som läser det här kanske blir ledsen och undrar vad som menas. Men var inte det; det är inte jag som dissar vänskaper, det är bara jag som aldrig känt mig tillräckligt utvald för att vara någons best friend forever.
Det är förstås lite svårt för en som inte har någon bästa vän att definiera vad en sådan är, men det känns som om ett mått av exklusivitet borde finnas där: man är inte utbytbar mot någon annan kompis. Och sitter man ensam på nyårsafton beror det på att bästa vännen rest till Ougadougou eller ligger sjuk i böldpest, inte att ingen har bjudit med en på någon fest.
Kanske är jag kategorisk nu, någon som läser det här kanske blir ledsen och undrar vad som menas. Men var inte det; det är inte jag som dissar vänskaper, det är bara jag som aldrig känt mig tillräckligt utvald för att vara någons best friend forever.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)