After the magsjuka

Ääääärrgh!

Lille Pånken kräktes och hade sig natten till torsdag, så vi trodde förstås att vi skulle bli sjuka. Men nej, inget hände. Skönt!

Bara det att vi kanske inte räknade riktigt ordentligt på det där med inkubationstiden ...

Så i söndags däckade Sötpricken, maken och jag för kräkningarna en efter en. Majsigt. Och tur i oturen att maken och jag inte mådde som sämst samtidigt.

Jag bävar bara för att vi ska ha smittat de snälla grannarna som bjöd mig och barnen på lek och middag i lördags ...

Mental paustid

Jag jobbar över lite i dag. Egentligen skulle jag kunna sitta här hela kvällen, bara för att det är så skönt, så därför begränsar jag mig till att lätta vid halv sju.

Varför heter det "jobb" respektive "föräldraledighet?" Jag säger "avslappning" och "föräldrajobbighet" i stället.

(Vadå uttröttad? Jag? Nehej. *visslar*)

Man ska inte klaga

Jag är trött. Sådär in i bängen trött som man blir när man aldrig riktigt får slappna av.

Kanske hör det till småbarnsåren, kanske beror det på att jag har haft och kommer att ta flera ensamdagar med barnen, kanske är det lite för mycket jobb. Eller en kombination av allt.

Men det känns rätt hopplöst just nu.

Den eviga frågan

Vad ska jag äta till lunch?

Jag har lite rester från gårdagens middag, men eftersom det var köttbullar i tomatsås med spagetti kommer Lille Pånken att vilja äta av den också. Och det räcker inte.

Jag skulle kunna hämta en pastasallad från stället mittemot, men de har chanserat lite och dessutom måste jag klä på både mig och Lille Pånken för att gå dit.

Mackor och fil nödåt jag i måndags, och det mättar typ en kvart. Och jag är redan hungrig.

Ah, dessa kval!


15.45, uppdatering: Jag hittade krögarpytt i frysen. Och hade som tur var både HP-sås, ägg och rödbetor. Puh!

Befriad

Igår kom maken hem från sin femdagarsresa.

Jag är befriad.

Middag med dans

I lägenheten som förut var Gubbens bor numera ett par i medelåldern. Jag uppfattar dem som 55 plus, kanske – har vuxna barn men är inte några pansjisar än på ett tag.

De har ofta tillställningar. Inte fester med massa folk och inte små parmiddagar, utan just tillställningar.

Först äts det middag i matsalen. Mycket levande ljus, fladdrande skuggor som skvallrar om animerade samtal, långsamt och njutningsfullt ätande.

Sedan blir det drink i vardagsrummet. Någon sitter i soffan och snackar, några står lutade över en bok eller nåt på ett bord och diskuterar ivrigt. De rör på sig, hämtar mer snacks, fler drinkar, skrattar mer och mer uppsluppet. Det ser varmt och mysigt ut.

Till sist bryter dans ut. Då sätter de på stereon och stuffar lite lulligt och glatt omkring. Det skrattas och pustas och skrattas lite mer. Och så vinkar gästerna adjö, och paret som bor i Gubbens lägenhet sätter sig med en sista drink.

Jag sitter på andra sidan gatan, hålögd framför datorn, och vill vara de. Om 20 år.

Ulrika T!

Om du av någon fantastisk slump råkar läsa det här:

Jag saknar dig! Kanske är det jag som inbillar mig, men de senaste gångerna vi hördes kändes det som om jag gjort något fel. Fast jag vet inte vad det kan ha varit.

Du har inte ens träffat Frida, än mindre Sven. Du som var en av mina allra, allra bästa vänner.

Vi har inte hörts på snart tre år (julkort räknas faktiskt inte), men jag tänker på dig ofta, ofta.

Hör av dig!

Inköpes: ett styck ny mobil

Jag måste köpa ny mobil. Den gamla stänger av sig vid oväntade tillfällen och batteriet börjar bli lovligt kasst.

Det blir kanske inte bättre av att den ofta ramlar ner i golvet från hyllan där den normalt ligger ... Jag har vibrationsfunktionen på och hyllan är smal, så när det ringer avancerar den raskt mot kanten och vidare i fritt fall mot tiljorna.

Men främst måste jag ha ny mobil för att få en vettig mobilkamera. Då hade jag kunnat fotografera Gubbens efterträdare som tvättar fönster, trots att jag inte hittar vanliga kameran. (Är den kanske i Istanbul?)

Gubben

I huset mittemot oss är det fyror och femmor mot gatan. I den stora lägenheten på första våningen bodde tidigare Gubben, en man i 70-årsåldern, och hans fru. Henne såg man knappt, men Gubben var ofta vaken sent på kvällarna och höll koll på vad som hände på gatan. Det var många kvällar som Gubben och jag stod i varsitt fönster när krogen längre upp på gatan stängde för kvällen och det utbröt fyllegräl.

För två år sedan förstod man att något hänt i huset. En strid ström av hantverkare gick ut och in i porten, byggnadsmaterial fraktades in och rivningsskrot fraktades ut, och de började bygga på vinden. Det hade bildats bostadsrättsförening. Och en dag flyttade Gubben ut! Vårt hushåll drabbades av stor chock och saknad – Gubben hade ju blivit en del av vardagen. Den tomma lägenheten kändes som ett hån mot trevnaden i vårt kvarter, och plötsligt kändes vår lägenhet lite ... kal, liksom.

Grannar är som inredningsdetaljer.

Nolltid

Tror jag blir vansinnig. Just nu är jag överhopad av både det ena och det andra, och jag hinner inte med något. Knappt ens klaga på att jag har mycket att göra!

... och nu regnar det.

Så det blev inte ens vardagsmotion i form av hempromenad.

Stackars mig.

Fullt slagsmål

Det blev ingen boxning i måndags på grund av makens mässa och svärmors förkylning (d.v.s. ingen barnvakt). Så jag tänkte träna idag.

Men passet är fullbokat. Ah! Grrr!

Hoppas på avbokningar.

Annars jobbar jag över, för ingen väntar mig hem före åtta i alla fall.

Augias stall

Ett par gamla ridstövlar, grammatikböcker för högstadiefranska, kassar med ärvda barnkläder som vi aldrig hann gå igenom innan barnen växte ur dem, makens mosters målarburkar, en kartong med samma mosters gamla skärp, en väggtelefon från 80-talet, två trasiga barnleksaker som låter och rör på sig (när de fungerar), hårfönen maken fick på svensexan, en låda kassettband, en sliten hallmatta, ett enormt Ikea-skrivbord, mer skolböcker från högstadium och gymnasium, en pärm med kursmaterial från psykolingvistikkursen på doktorandnivå, ett stridsbälte (vad det nu är), en gammal skanner av okänt ursprung, två lådor husfix, ett blombord i rotting med tillhörande spaljé, en reproduktion av prins Eugenes Våren med tillhörande kaffefläck ... Sa jag gamla skolböcker?

Bara för att nämna något av det som vi och bar ner till grovsopsinsamlingen från vinden i dag.

Lättnadens suck

Smittad av grannens flytt har jag kikat lite väl mycket på Hemnet. Livsfarligt!

Förälskade mig lite grann i en femma här i grannskapet – med lite äldre inredningsstil och inte sådär hemskt genomrenoverad och stajlad – så vi gick iväg och kollade fast vi E-GEN-TLI-GEN inte ska flytta någonstans.

Men den var genomrenoverad. På sjuttiotalet.

Hejdå förälskelsen!

AJ!

Vaknade i natt av smärta under revbenen, i diafragman liksom.

Först tänkte jag: Äh, förbannade mage! Borde väl inte ha ätit chips i går.

Sen tänkte jag: Ont i magen ... När min morfar fick sin första hjärtinfarkt vankade han runt med "ont i magen" någon timme innan mamma slängde in honom i bilen och körde till SÖS. Och svärfar också ... [Skit samma att morfar var 81 och svärfar 73 när de fick hjärtinfarkt, och jag är 38!]

Så jag väckte maken och ringde till Vårdguiden. Troligen inte hjärtat sa de, men kanske magkatarr. Sen lade vi på, och då kändes det tillräckligt bra för att gå och lägga sig.

Sömnchock

Helt plötsligt har vi fått sova. Tre nätter i rad, om jag räknar rätt. Vi är chockade.

Vad har hänt? Jo, dottern får visst inte längre nattliga besök av apor som slänger henne i gatan (enligt egen utsago). Och sonen vaknar visserligen flera gånger varje natt, men lyfter man bara över honom i vår säng vid första bästa gnäll kan man hantera honom sovande.

Sex timmars någotsånär ostörd sömn natten till idag – could'ya believe it!

Naturligtvis jinxar jag sovandet nu, och den kommande natten blir ett helvete ...

Litet bo

Våra grannar som vi umgås lite med ska flytta. De har till slut ruttnat en gång för mycket på de uppenbara bristerna i den annars trevliga lägenheten (likadan som vår): pyttelitet kök, mycket yta på få rum och dåligt med förvaring.

De har ändå både modernare och ändamålsenligare kök och badrum än vi. Fatta hur tåliga vi är!

Vi tycker förstås att det är trist, av flera anledningar. Det är ju en väldigt trevlig känsla att ha grannar som är lite mer än bara grannar. Man behöver inte gå i armkrok jämt och ständigt; bara det att ha någon att sitta och prova vin hos* när man låst sig ute är guld. Tristast är att Sötpricken och deras nästan exakt lika gamla son leker så bra, och att man ibland kan dumpa ungen hos den andra, få den utfodrad och sedan hämta ett trött barn som somnar som en stock ... Allt utan att behöva ta på sig skor ens!

Asch. Depression.

*autentiskt exempel

Diskhofeber

Min man brukar vara den som diskar. Han tilldelade sig själv uppgiften i början av vårt förhållande, eftersom han inte hade något emot att diska, sa han.

Det var då, det. Numera, med två barn och en alltid hemmavarande förälder, är det inte lika roligt. Så jag försöker ta min del i kökskaoset och diska oftare.

Men nästan varje gång kommer maken och vill ta över disken. "Diskar du? Det kan jag göra." Vad snäll han är, tänker jag och lämnar över diskborsten och går ut till barnen.

Och där någonstans, tillsammans med en halvstor unge som vill leka frisör och dra en i håret, och en halvliten unge som bara vill sitta i knät och suga på ens fingrar och annars drar en i byxorna och ropar "mam-mam-mam-mam-mam", får jag insikt.

Han tycker inte att det är roligt att diska. Han tycker bara att det är mycket lugnare än att ta hand om barnen.