Våra grannar som vi umgås lite med ska flytta. De har till slut ruttnat en gång för mycket på de uppenbara bristerna i den annars trevliga lägenheten (likadan som vår): pyttelitet kök, mycket yta på få rum och dåligt med förvaring.
De har ändå både modernare och ändamålsenligare kök och badrum än vi. Fatta hur tåliga vi är!
Vi tycker förstås att det är trist, av flera anledningar. Det är ju en väldigt trevlig känsla att ha grannar som är lite mer än bara grannar. Man behöver inte gå i armkrok jämt och ständigt; bara det att ha någon att sitta och prova vin hos* när man låst sig ute är guld. Tristast är att Sötpricken och deras nästan exakt lika gamla son leker så bra, och att man ibland kan dumpa ungen hos den andra, få den utfodrad och sedan hämta ett trött barn som somnar som en stock ... Allt utan att behöva ta på sig skor ens!
Asch. Depression.
*autentiskt exempel
3 kommentarer:
Det kanske flyttar in nya.
Jag förstår vad du menar, vi har likadant här.
Jag har förbjudit mina grannar att flytta. Om någon nmner något om flytt får jag alltid ångest och vill skrika högt:
- Men JAG då, men JAAAG!?
Våra också... De hotar ständigt med flytt till Ön eller Norrut, och vi drar en lättnadens suck varje gång deras husköp gått överstyr och budgivningen maxats med femhundra procent.
Man kan ju tycka att de skulle förstå sitt bästa. Vad är ett stort kök och ordentligt med utrymme i jämförelse med en lekkamrat som man kan åka hiss från?
Skicka en kommentar