Söndagens inneboende seghet

I dag skulle jag få saker gjorda. Jag skulle ut och springa, planera veckomatsedeln tillsammans med barnen, gå och handla. Städa i köket, rensa i sovrummet inför nedpackningen som kommer krävas för stamrenoveringen. På det hela taget helt rimliga planer.

Men det enda jag lyckats att göra hittills är att rensa på matbordet från tidningar och gammal post som alltid samlas just där.

Alltid något, och dagen är inte slut än. Men det kommer varken bli löprunda eller handlingstur, det kan jag lova.

Tur och retur landet

Den här helgen åkte jag ut ensam med barnen till landet. Eftersom jag inte har körkort blev det att ta Vaxholmsbåten och gå i mörkret från bryggan. Som vanligt när man går från det upplysta ut i mörkret är det först kolsvart och så sakta anpassar sig ögonen, och om inte barnen varit hade jag nog till och med vågat gå lamplös. Och säkert klivit i några vattenpölar …

Jag tycker ofta att det är jobbigt att ta mig runt med barnen, vet inte riktigt varför för de är hyggligt snälla och lugna ungar, men det finns något motstånd där som alltid har funnits. Till och med en tunnelbaneresa till deras mormor gör mig lite lagom stissig. Men tanken på att hänga hemma i stan två helger i rad gjorde att beslutet att åka ut på egen hand den här helgen enkelt. Och det var ju tur, för det gick verkligen hur geschwint som helst.

Grejen är att jag verkligen inte alls är bra på hitta på saker med barnen, och då blir vi kvar i lägenheten hela dagen, med förväntat resultat: uttråkade barn och irriterad mamma. På landet leker de med kompisen på andra sidan vägen och ibland ser jag dem inte på flera timmar. Är de andra lekkompisarna ute också, drar de omkring som ett rövarband som jämnar ett hus i taget till marken. Eller i alla fall äter upp alla kakor och dricker upp all saft.

Strax ska vi göra oss i ordning för att gå till bryggan och ta båten hem. Fika är utlovat. Sjuåringen kommer att börja fråga om när vi är framme cirka 20 minuter efter att vi kastat loss.

Med stor vånda

Jag håller på och söker jobb. Vilket mest innebär att jag ångeststirrar på inledningen till ett personligt brev, utan att fatta hur någon ska tycka att det jag borde skriva är relevent eller ens det minsta intressant.

Så är i alla fall läget på arbetsfronten nu. Efter 18 år som frilansare, varav 11 av dem på heltid, har jag till slut ruttnat på det. Jag har liksom aldrig kommit vidare, vare sig i arbetsuppgifter eller inkomst. Varje gång jag har haft något slags genombrott, med nya intressanta jobb eller möjligheten att höja arvodet, har det följts av ett bakslag: en längre tid utan några uppdrag alls eller bara den enklaste sortens brödjobb som varken stimulerar huvudet eller plånboken. Jag gillar det inte, men det är dags att gå vidare.

Det är långt ifrån ett enkelt beslut. Det har nog tagit mig uppåt två år att komma fram till det, inte inräknat alla perioder då och då när jag haft akut ekonomisk ångest. Sedan när jag väl tog beslutet har det tagit mig två månader att verkligen sätta igång.

Måste väl göra något åt den där ansökan, då …

Nya tider

Jag har tänkt på det ett tag, men i morse slog det mig att vardagslivet har blivit så mycket enklare bara det senaste halvåret. Redan för två år sedan kändes det som om de värsta småbarnsåren var över, men nu har vi plötsligt stora barn. Hur det nu gick till!

De går upp och klär på sig själva. Ibland är folk trötta och sura, och då kan det bråkas en del, men det normala är egen uppgång och egen påklädning. De käkar frukost utan annan assistans än brödskärning. De går på toa, borstar tänderna, packar sina väskor själva – ja, det kan man också bråka om, men för det mesta är det lugnt. De går till skolan själva.

Ja, det är helt absurt att de där små liven som låg på en filt och sparkade med benen nu går till skolan på egen hand!

Och sedan går de hem från skolan själva; nioåringen ringer och kollar att någon är hemma, hämtar sjuåringen från hans klassrum och så går de hem. Kommer in genom dörren, ropar "Hallå hallå, här kommer vi!", klär av sig ytterkläderna, tvättar händerna, hämtar en frukt och sätter sig med böcker eller dator.

De duschar själva, vi behöver bara hjälpa sjuåringen med att ställa in den trixiga värmen, de borstar tänder och klär av sig och somnar själva. Helt otroligt. Mina stora små barn!

Nu väntar jag bara på att de ska börja laga mat också, så är jag nästan helt bortrationaliserad!

Så kan en dag vara

I morse började jag dagen med att läsa i DN att Erik Helmersson tycker att situationen med våldsamma killar i Rosengårdsskolan ska lösas med individuella klassresor i valfrihetens tecken i stället för att vi gör skolorna bättre än alla. Det är en i och för sig inte ovanlig borgerlig/liberal åsikt, men han toppade det också med att insinuera att det är vänsterns fel, eftersom man vill "stoppa valfriheten". Jaja, väldigt grovt tolkat av mig men läs själv för all del.

Sedan fick vi nöjet att förklara för sju- och nioåringen 1) varför romer registreras (rasism) och 2) varför människor dör i Medelhavet (rasism).

Så det var ju en bra början på dagen!

Efter ett frukostseminarium, som i och för sig var trevligt men inte riktigt gav det jag förväntade mig, gick jag hem igen för att arbeta obetalt, genom att skriva klart ett dokument om feministisk stadsplanering. När det var gjort lyckades jag med det oerhörda konststycket att faktiskt få på mig träningskläderna och gå ner till gymmet för att springa intervaller på löpbandet. Tyvärr funkade det inte alls – jag har ett skov av min lilla åkomma och då vill huvudet inte vara med ibland – och eftersom jag inte gjort några reservplaner för gymbesöket i förväg, kunde jag inte samla mig tillräckligt för att göra något mer än ett par lätta benövningar innan jag packade ihop och gick hem igen. Försöker tänka att 20 minuters träning är bättre än ingen.

Så kan en dag vara i mitt liv.

Gröna ben

Jag körde röjsågen för första gången. Det gick bra. Men jag borde nog ha haft på mig långbyxor.

Här är ändå det mesta bortsopat.

Ändrade planer

I dag skulle vi ha åkt iväg till Dalarna för det årliga karatelägret. Båda barnen (varav en är karateka) och maken var hemskt peppade, och har sett fram emot det i flera månader. Själv är jag måttligt entusiastisk, eftersom helgen innebär att jag får äta mat som är som tagen från 80-talets skolmatbespisning och tillbringa större delen av lördagen på en hård bänk i en gymnastikhall.

Men maken mår inte riktigt bra (sviter efter en lumbalpunktion – helt onödig dessutom) och det känns inte helt bra att ligga för ankar i en säng på ett träningsläger och vara jättetrött. Och käka historisk mat tre gånger om dagen. Så vi åker till landet i stället.

Barnen är ledsna, maken är ledsen, jag är … inte helt missnöjd.

Nationaldagen

Den vackra gårdagen ägnade jag åt att sitta i ett rum med fem andra galningar och dissekera ett politiskt dokument. På torget utanför pågick ett nationaldagsfirande med hög musik av olika sort och kvalitet.

Sedan åkte jag hem och blev bjuden på fiskpinnar till middag.

Livet på en pinne!

Försommarfönster

Tillbaka i stan.

Köksfönstret står öppen mot försommaren och från gården hörs svalorna svirra.

Det är verkligen sommar nu.

Utsikt från trappen

Rätt najs dag, alltså. Tänker inte göra något vettigt alls. (Undviker att titta till vänster om mig, där gräsmattan tydligt signalerar att någon borde klippa den.)

Nu börjar 2013!

Inte ett inlägg på bloggen hittills under 2013. Det var inte något jag planerat, men trots en massa goda föresatser att faktiskt skriva – jag tycker ju om min blogg – har det alltid runnit ut i sanden. Och för varje dag som går utan att jag skriver något, desto svårare är det att börja igen. Det inlägg som ska liksom väcka bloggen verkar kräva allt mer eftertanke och seriositet, för på något sätt känns det fånigt att bryta tystnaden med något helt banalt.

Jag är ju inte den enda som har en tynande blogg. Många av dem som står på min favoritlista har antingen tagit en officiell paus eller uppdaterar numera bara mycket sällan. Jag har förstått att en del gått över till Instagram, men där är jag inte med. Orkar inte med en kanal till.

Vad har hänt sedan sist, då? Både mycket och ingenting särskilt. Livet travar på. Jag hade två mycket intensiva jobbmånader, med flera parallella uppdrag varav ett stort, och nu har jag inte haft något på två veckor. På den så kallade fritiden blir det nästan uteslutande politik, och mer lär det bli framöver eftersom vi närmar oss supervalåret 2014 (både EU-val och riksdags-, landstings- och kommunalval).

Barnen växer och jag försöker träna mer (så att jag inte också växer, fast på bredden). Vi väntar på en stamrenovering som ska ske i höst, och under tiden verkar vi ha tappat lusten för lägenheten lite. Det är ostädat och rörigt, och det ska bli skönt (fast jävligt jobbigt) att behöva gå igenom allt inför stamrenoveringen. Gissar att vi totalt kommer att behöva ägna en vecka åt rensning och ivägforsling av grejer som inte ska utsättas för byggdamm. Sedan är frågan var vi ska bo under tiden. Åtminstone tre veckor kommer lägenheten vara obebolig, och jag gissar att det inte kommer vara kul att bo där under åtminstone lika länge.

Jaha, det här var ju inte så smärtsamt! Kanske vågar jag lova att jag ska skriva lite oftare? Ja, det gör jag! Mer än en gång var femte månad borde vara ett uppnåeligt mål.