Jag fattar. Men ändå inte.

Ja, jag fattar Bitterfittan. Den är riktigt bra. Hittills, ingen ska väl tro att jag hunnit läsa ut den! Och jag fattar varför Maria Sveland m.fl. har såna problem med äktenskapet och kärnfamiljen i Heliga familjen. Två program lyssnade på hittills, och jag fnissar en del åt drastiska formuleringar och smarta tankar. Så jag förstår.

Men det har inget med mig att göra.

Jag känner inte igen mig för fem öre i de historier som berättas. De känns rimliga, och jag förstår att de kvinnor som ingår i de relationer som beskrivs inte tycker det är urlajbans hela tiden. Och flyr till Teneriffa.

(Teneriffaflykt låter iofs som en bra idé även för mig. Men mest för att få sova, då.)

Med stor risk för att låta helt jävla dryg – för det är ju vad man anklagas för, dryghet, när man har åsikter om bitterfittornas klagosång – men jag har aldrig behövt slåss för min plats i livet i det här äktenskapet jag har. Vi har våra problem, visst, och ett av dem handlar om det klassiska "makens hobby", men de är uppe på bordet. Här stångas inga blodiga pannor.

Så jag fattar inte. Vi har inte gjort något speciellt. Vi är inte några speciella människor. Vad har då vi som gör vårt jämställda vardag så pass enkel? (I jämförelse med många andras, tydligen.)

Det jag tänker på när jag läser Bitterfittan och hör berättelserna om jämställdhetskapsejsande förhållande är respekt. Vanlig jävla respekt. Om man respekterar sin partner, kan man då köra över henoms önskningar och sluta öronen för henoms åsikter och tankar? Jag tror inte det.

Veckans uppgift – nu påbörjad!

... blir att läsa Bitterfittan och lyssna ikapp på Heliga familjen.

Jag känner nämligen att jag har trasslat in mig i olika diskussioner kring de här fenomenen (som man väl måste säga att både bok och radioprogram är) utan att de facto ha läst/lyssnat till dem själv. Och det kan ju bli ganska fel. Även om jag aldrig har försökt argumentera utifrån bok/program, utan enbart kommenterat svallvågorna av dem – där de största varit konfessionalistiska inlägg på forum, tidningar och bloggar.

Och så måste jag ju undersöka vad det jag hörde på radion den där gången egentligen handlade om.

Uppdatering, onsdag 11.35
Nu har jag börjat. Läsa och lyssna. Återkommer!

Könsbestämt

Eftersom jag är en rabiat feministhäxa som helst vill göra alla barn könlösa i stället för att låta pojkar vara pojkar och flickor vara flickor, är jag inte så intresserad av att klä barnen så att det syns om de är snipp- eller snoppbärare.

(Maken är inte en rabiat feministhäxa, men trots det inte heller intresserad av könsmarkerande kläder.)

Därför är det lite ledsamt – eller rätt åt mig, antar jag att rabiata anti-feministhäxor skulle säga – att Sötpricken ser ut som urtypen för en slank liten flicketiflicka, och Gullpånken är byggd som urtypen för en redigt stor pojketipojke. Se bara på bilderna nedan.

Så spelar det liksom ingen roll att GP har ärvt sin outfit från SP (förutom pjucken, för hans breda fötter passar inte i hennes smala dojor). Om ett år – inte två, eftersom han är maffigare i kroppen – kommer han sitta på hästen Tore i bruna frottétajts, brunvit klänning och den där orangerandade blå jackan (men andra skor) och se ut som en riktig rackarns grabb.

Fast. Då får ni förstås se, hemska antihäxor och dumma reaktionärgubbar, att en grabb i en klänning bara är en grabb i en klänning och inte något könsmuterat monster. Kanske inte så dumt ändå, det här.

I'm a poor lonesome cowboy ...

Sötprick på liten ponny.














Gullpånke på annan slags häst.

Blixt och dunder!

Alldeles nyss gick strömmen i hela kvarteret här (på jobbet). Det regnade ganska kraftigt och det hade hörts lite åska innan, men särskilt nära var åskvädret inte. Och så bara poff!

N provade att tända lampan i källaren bredvid, och ljuset gick inte på. Jag rusade iväg i regnet för att ta reda på om strömavbrottet inskränkte sig till vårt hus eller om det var större än så. Och si, vid pizzerian några hus bort stod bagarna och beklagade sig. Inne i lokalen satt några våta människor som inte kommit in genom porten för att kodläsaren förstås inte funkade.

Så i lokalen tände N ljus och jag satte mig tillrätta på fönsterbrädet för att fånga lite av det dagsljus som erbjöds, och läste den alldeles nyligen levererade Språktidningen. En polisbil och två brandbilar körde förbi och bortåt i området. Ett elskåp som brunnit, kanske? Sisådär en halvtimme efter att strömmen försvann kom den tillbaka. Det kändes nästan lite snopet.

Tänk vad en gnutta spänning och en kort paus i vardagen kan liva upp!

I limbo

Här sitter jag på jobbet och glor och kan inget annat.

Eller, det kan jag väl. Jag kunde gå hem. Eller gå och handla. Ja, gå och shoppa lite kunde jag. (Jag som just tänkt tala med maken om att vi ska börja diskutera vår ekonomi lite mer ingående.) Kanske blir det så. Men efter fikat, då. Och när Stefan Holm hoppat klart.

Ett jobb som jag skulle göra den här veckan blev framflyttat, och inget annat har ramlat in oförhappandes heller. Som det annars brukar göra. Och bokföringen är i kapp och andra grejer som jag har att fixa ligger hemma.

Tänk om man kunde spara den här överblivna tiden och ta ut den precis före en deadline?

I just have to explain the Oprah post

Yesterday I wrote a post about my four-year-old daughter who remembered seeing a small boy on TV, whose mother had left the family.

The evening before, when I carelessly told my then arguing children that I didn't want to hear another word of disagreement or I'd move out, my daughter started crying. "Don't move out! Don't move out like the mother of the sad boy on Oprah did!"

I had no idea that she'd remember that.

That's why Oprah's mentioned. So, sorry all of you non-Swedish speaking people who've searched for "Oprah" and end up here, at a totally unintelligble Swedish blog! ;-)