Vi sätter på radion och råkar hamna hos en man som berättar om hur hemskt det var när hans fru/sambo var hemma med deras nyfödda barn. Han jobbar alldeles för mycket, säger han, och gör "sitt bästa" med hemarbetet, men ändå klagar frun/sambon. Hon verkar inte tycka att hans "bästa" räcker.
Nej, om "ens bästa" inte motsvarar det som krävs, då räcker det inte. Det kan väl inte vara ett okänt förhållande? Jag kan inte lämna in ett halvfärdigt jobb och säga att jag gjort mitt bästa – förutom att det inte skulle vara sant, vore det helt enkelt inte acceptabelt.
Så varför är "jag gör ju mitt bästa" ett okej argument för män som inte gör sin del av hushållsarbetet?
Uppdaterat 21/7 16.35:
Om jag inte hade mobilbloggat skulle jag ha tillagt att vi snubblade ut från programmet lika snabbt som vi snubblade in i det. Vi blev för arga helt enkelt. Kanske fanns det en problemställning bakom mannens klagande, och kanske fanns det något annat mellan raderna som vi missade därför att barnen frukosttjoade.
Jag får leta reda på programmet (vilken kanal kan den gamla klockradion varit inställd på, månne?) och se om jag missbedömt det hela.
Uppdaterat igen, sedan:
Hm. En liten snabbundersökning verkar peka på att det var Heliga familjen som vi råkade lyssna till. Detta kräver definitivt närmare investigering.
4 kommentarer:
Word!
Jag håller egentligen med. Men med risk för att låta som vissa Pär Ström-kramare som ibland kommenterar på min blogg: Vem avgör vad som är bäst och vad som krävs? Frun i huset? Eller alla andra "fruar" gemensamt?
Kan det vara så att det han gör är fullt tillräckligt för alla utom kvinnan i familjen, som av olika skäl har högre ställda förväntningar på hur det skall vara?
Jag tror visst att många män, bl a min egen, ibland tror att vissa saker sker per automatik såsom t ex koll på födelsedagar, inbjudningar till middagar osv. Å andra sidan tycks vår disk alltid diskad trots att jag själv inte anser att det behövs göras så himla ofta. Och aldrig "hinner" göra det innan det är gjort. Och det är ju trevligt. Han tycker dock det är väldigt otrevligt med odiskad disk. Så han diskar.
Ja, jag vet inte. Men en sak som jag tror är viktig, särskilt när man får barn, är att dela ANSVARET lika, inte bara uppgifterna. För att kunna göra detta måste man ta sig tid att sätta sig ner och prata igenom vilken standard man förväntar sig, och helst komma överens om vad som skall gälla.
Gör man det kanske man slipper gnäll och undanflykter om att "jag gör så gott jag kan"...
Du har förstås rätt, Anna-Karin. I väldigt många fall sätter den ena parten standarden och så har den andra att följa den eller bli bitchad på om hen inte följer den. Det är den andra sidan av myntet.
Om man lever enligt premisserna att den ena "bara gör sitt bästa" och den andra bestämmer på vilken nivå kraven ska ligga, anser jag att man någonstans har gjort ett val att just inte dela ansvaret. Inte medvetet troligen, men att avstå från att göra aktiva val är också ett val. Vilket ibland är något av de svåraste koncepten att greppa.
Tyvärr har jag inte hunnit lyssna på programmet igen, så jag vet inte vad för eventuella omständigheter jag har missat. Tugget lät bara så bekant: jag gör ju mitt bästa och hon är ändå aldrig nöjd! När det dessutom uttalas i samma andetag som "jag jobbar alldeles för mycket" och "nyfödd bebis" är saken liksom biff. ;-)
Mmmmm, jag har aldrig förstått det där med jobba som fan när man får barn. Det borde ju rimligen vara tvärtom.
Sen har jag öht inte fattat hur industralismen/urbaniseringen/kärnfamiljen kunde förvandla oss till sådana mars-venus-personer utifrån kön.
Och statistiken visar att medan kvinnor har börjat nagga på standarden i hemmet så har män inte förändrat ett dugg. D v s kvinnor gör färre timmar hemma, medan män gör lika få som tidigare. (Enligt SCB) Så det verkar ju som om det är hon som ger efter.
Skicka en kommentar