Jag är ensam i stan några dagar. Maken har tagit barnen och begett sig ut till landet, så att jag kan göra mitt sista jobb inför semestern i lugn och ro.
Den egentliga orsaken är att jag ska få några dagar för mig själv. Ja, arbetet måste göras, men jag behöver lite ensamtid. Det är jobbigt för alla att vara småbarnsföräldrar, men för någon som jag med stort – STORT! – ensamhetsbehov kan det ibland vara snudd på outhärdligt.
Dessutom är det lite kompensation för alla ensamkvällar med barnen som jag har när maken är ute och reser.
Men det är inte roligt att få rapport utifrån landet. Sötpricken längtar något alldeles hemskt efter mamma, så mycket att hon helt kraschade ihop i går kväll, i ett stort utbrott med först skrik och vrål och sedan översiggiven gråt.
Det finns säkert en del som i hemlighet skulle tycka det var en skön känsla: "Mitt barn saknar mig så mycket! Jag är så viktig för någon!" Men jag blir först ledsen för hennes skull och sedan ... ja ... lite irriterad. Jag vill inte vara så oumbärlig, inte känna ett styng av dåligt samvete för att jag har det trevligt på egen hand, jag behöver vara ensam! Låt mig vara i fred!
Jag slits mellan irritationen och en annan slags mammaskuld, min alldeles egen sort.
9 kommentarer:
Åh, det där dåliga samvetet. Det är fucking jävla skit att föräldrar ska behöva känna så. Men det är så himla bra att du faktiskt tar dig den där ensamtiden och låter dina barn sakna dig. Det är det enda rätta tycker jag...=) Barnens självständighet måste få gå före förälderns (mammans) behov av att vara behövd. Så är det bara...
Jag håller själv på att dö av ångest över att börja jobba igen i höst och lämna över till dotterns pappa. Jag måste påminna mig själv om det viktiga med att dela på föräldraledigheten, men det är svårt...eller smärtsamt snarare...=)
Jag förstår hur du menar och känner.
Jag tackar min lyckliga stjärna för att våra barn haft möjlighet att tidigt vänja sig vid att t ex tillbringa hela helger hos farmor och farfar. En gång varannan månad ungefär, sedan sex eller sju månaders ålder. Det är viktigt för barn att kunna ty sig till andra vuxna i familjen, även om föräldrarna alltid är viktigast.
Den där hemlängtan har jag pratat med Loppan om ett par gånger: Att man ibland kan längta bort när man är hemma, och tvärtom. Och att det är en bra känsla.
Det är ju inte bara den där fysiska egentiden som är så viktig utan den mentala! Jag håller på att gå under emellanåt när jag inte får en sekund här hemma utan alla dessa frågor om allting. Från barn och vuxna!:-)
Jag har också ångest över att behöva börja jobba i augusti, men det är nog faktiskt enda sättet för mig att återerövra mig själv.
Hoppas du kan få ha det riktig skönt för dig själv nu!
Ja. Så är det. Den skulden kan jag också känna.
Och det omvända. Att barnet slår sig, kommer rusande, men springer förbi, och hoppar upp i pappas famn. Först ett litet styng, sedan en glädje, vi är två som tröstar. Och det är olika varje gång.
Man är ju inte bara feminist, man är ju människa också...
Blir det bättre om män/pappor också har samma massiva dåliga samvete, förslag på lösningar osv? med lösningar menar jag inte dela lika på föräldraskapet för det förstår jag redan att det är självklart, men jag är seriöst nyfiken!
Anonym, klart det inte blir bättre att pappor har sådan skuld; jag tycker ju att mammor inte ska ha den heller.
Vad lösningen är? Jag tror faktiskt att det är att dela på föräldraskapet, både i praktiken och i teorin. En mamma och en pappa är likvärdiga föräldrar på alla sätt, och den ena är inte "ovärderlig" och den andra är inte "duktig" när han ägnar sig åt föräldrarollen.
Men hur många är det egentligen som tycker att den ena är "duktig" och den andra är "ovärdelig"? Jag har bara kommit fram till en minoritet på olika föräldraforum på internet, antingen är dom konservativa kristdemokrater, fascister eller biologistiska hippies. Till och med karriärbrudarna i Moderaterna och FP är ju för lika föräldraskap, även om de förespråkar att någon annan ska ta hand om ungarna och att det dessutom ska skattesubventioneras! I mina öron börjar det här mer och mer kännas som ett hjärnspöke.
Anonym, jag kanske hänger för mycket på familjesajter då. Men jag ser de där tankarna överallt, och även hos feministiska vänner.
Många mammor som går med skulden på axeln, många pappor som beskrivs som superpappor för att de vabbar i lika stor utsträckning som mammorna (och som får skit på jobbet för att de vill vara föräldralediga).
Det finns förresten forskning på området: läs t.ex. Elvin-Nowaks I sällskap med skulden och Världens bästa pappa?.
Och hjärnspöken: är det inte just vad normer är – ganska teoretiska uppfattningar om hur saker och ting ska vara som inte nödvändigtvis motsvaras av hur folk vill leva sina liv?
Skicka en kommentar