Så jag som verkligen inte gillar att amma fångade tillfället i flykten. Som en liten tröst och lindring för pånkens fortfaranda ganska stora sugbehov gav vi honom våra fingrar att suga på. Som småbebisar gör. Ett substitut i övergången från snuttare, förstås.
Ha. Han har sugit på våra fingrar så vi fått förhårdnader på dem. Sylvassa tänder har borrat sig in våra fingrar. Han har slängt sig dödsföraktande för att få lite "pumme" (som det numera heter) och tidvis, särskilt de sista månaderna innan förskolan, var det enda han ville att sitta i knät och suga på mappas tumme.
Det har känts som en oöverstiglig uppgift att bryta vanan, och vi har väl fegat med försök att säga stopp. Men igår middag ville Gullpånken absolut sitta i mitt knä och ha pumme innan jag hade ätit klart, så jag förnekade honom det. Just då, trodde jag. Men reaktionen blev så våldsam och långdragen att vi helt plötsligt stod inför att först ha låtit honom skrika hysteriskt i tjugo minuter och sedan ge efter, eller att fortsätta den spontana avvänjningen.
De blickar som man får när man förnekar ett barn något som hen uppfattar som sin trygghet är förkrossande. En hysterisk liten gubben som helt stel i kroppen mekaniskt upprepar sitt allt hesare mantra "Nej! Nej! Nej!", tittar på mig med nästan döda ögon. Vad gör du? Varför gör du så här? Jag känner mig som världens grymmaste människa.
Men efter en timmes gråt och skrikande och envist motstånd mot all slags kroppskontakt – sån som inte är pummen – slappnar han av i pappas knä och skrattar till och med lite åt något på Hej hej sommar. Han låter sig pussas på magen och kiknar lite. Senare somnar han mellan mamma och pappa i soffan, utan pumme men med nallen Astrid i famnen.
Älskade lilla barn.
Gullpånken med Astrid.
3 kommentarer:
Vi har ett liknande problem, fast i våra barns fall är det nappen som är oumbärlig. Vi har med andra ord sluppit få våra tummar genomborrade och söndersugna, men å andra sidan känns det sådär att barnen finner Den Stora Tryggheten i en plastbit. Avvänjning pågår just nu, och det är precis som du beskrev. Ibland vill man bara ge efter och "glömma" en napp eller två på soffan så att de lugnar sig en stund. Men nån gång måste ju abstinensen lägga sig... eller?
Åh, livet är hårt i bland både för föräldrar och barn. Man måste vara stark...Hoppas det går bra med avvänjandet!
Hittills har det gått rätt bra. Han är duktig på dagarna och gör bara små ansatser – vilka ibland lyckas när disträ mamma inne i vanans makt inte märker att han snappat åt sig ett finger.
Snuttandet vid överhämtning från hans säng till vår har vi bestämt låta fortgå tills mormor kan ta Sötpricken en natt eller två så att hon inte störs av att vi bökar som attan mitt i natten.
Skicka en kommentar