För det mesta går man och trampar i småbarnslivets grötiga vardag, med skiiiiitarga treåringar ("Nej! Titta inte på mig! Neeeeeej, prata inte med meeeeeeeeej!") och gosiga men gnälliga ettåringar. Maken är mest någon som kan befria en från tumsugarhelvetet så att man kan sätta sig vid datorn en stund, och hälsas alltså med ett befriat och ointresserat hej och en snabb puss. Jippie, fem minuters egentid!
Så en dag när man sitter på jobbet, dyker plötsligt tanken på maken upp tillsammans med ett varmt pirr i hjärttrakten. Ja, han är ju rätt trevlig faktiskt, tänker man. Sådär så att man vill stå och kramas i köket.* Det enda man egentligen har att invända mot honom är att han hänger galgar överallt som man sedan går in i så att de åker i golvet. I övrigt är han ganska perfekt.
Ja, man är nöjd med sitt val av man.
*Ingen förtäckt antydan om något annat. Vi kramas ofta i köket.
3 kommentarer:
:-)
Ja, precis så är det.
Precis så.
Precis! Här hemma sår jag just nu gärna ut med surdegar som står och pyser på diverse ställen, mjöldimma i köket och bakattiraljer på alla bänkar när jag kommer hem från promenad och upptäcker nybakat bröd som är så himmelskt gott att jag får tårar i ögonen.:-)
Jag kommer ofta på just det när vi är borta någonstans, på fest eller restaurang. Då kan jag plötsligt se min man på ett helt annat sätt än hemma, där han som sagt ofta blir en avlösare så att jag kan få duscha i fred.
Skicka en kommentar