Min mormor bakade mycket kaffebröd. De vanligaste när jag var liten, och därför favoriterna, är bullarna och spritsarna, men hon bakade förstås en hel massa andra saker. Pepparkakor på julen, polynéer, gorån, brysselkex och mjuka kakor. En del av recepten finns kvar, som pepparkakorna och spritsarna, andra är borta – de var antingen så enkla (enligt mormor) att det inte var något att skriva ned, eller så var de nedklottrade i marginalen till en receptbok som vi inte förstod värdet av när vi rensade huset.
Jag har tänkt baka mig igenom så många av mormors kaffebrödsrecept som jag kommer ihåg. (Och med "kommer ihåg" avser jag bakverken, inte recepten.) De nedtecknade redovisar jag bara som de är, de andra kommer jag att prova mig fram för att hitta det recept som mest liknar det jag minns. Listan här nedanför är de som jag kommer på precis nu, jag lägger till när jag kommer ihåg fler.
Brysselkex
Gorån
Kladdtårta (Succétårta)
Nötkaka, mjuk
Pepparkakor
Polynéer
Spritsar
torsdag 4 augusti 2016
torsdag 21 juli 2016
Butterfly cakes – fjärilsmuffins
Butterfly cakes är ett minne från min språkresa till England på
1980-talet. Till skillnad från nästan alla andra åkte jag inte med ett
av språkreseföretagen, utan jag bodde två veckor hemma hos mammas
bekanta, Ann och Dave. Det var en riktig djupdykning in i all things English,
och till dem räknar jag både trädgården och Anns butterfly cakes. Hon
bakar dem fortfarande – vi var på besök för någon månad sedan och fick
dem förstås till vårt te.
Det här receptet på muffins (cup cakes) verkar vara gammalt och välkänt, det går att googla fram. En engelsk klassiker, kanske? Enligt Ann är det ingen som bakar butterfly cakes längre, det anses vara tantkakor … Passar mig bra, alltså!
I Anns recept, som hon fått från sin mamma ska man utgå från proportionerna 4-4-4-2, där fyrorna är ounces av smör, socker och mjöl, och tvåan är äggen. Ett ounce är cirka 110 gram. Om man har stora eller små ägg kan man väga dem (med skalet på) och använda det måttet för övriga ingredienser. T.ex. vägde mina ägg 120 gram tillsammans och då tog jag motsvarande vikt för smör, socker och mjölk.
Enligt ursprungsreceptet ska det vara self-raising flour, men jag tog vanligt och lade till bakpulver.
Muffins
110 g smör, rumsvarmt
110 g socker
2 ägg
110 g vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
0,5 tsk vaniljpulver
Fyllning
25 g smör
50 g florsocker
lite vaniljpulver
Sätt ugnen på 200 grader. Vispa smör och socker fluffigt och blanda sedan i äggen. Blanda bakpulver och vaniljpulver med mjölet och vänd ned i smörsmeten. Fyll 12 muffinsformar med smeten och baka dem i ca 15 minuter eller tills de är gyllenbruna. Ta ut och låt svalna.
Blanda smör med florsocker. Skär med en vass kniv ut en grund kon ur toppen av varje muffins och lägg den åt sidan.
Fyll hålet med smör- och florsockerfyllningen, ungefär en tesked borde det bli, så att det blir en liten kulle fyllning. Dela den utskurna konen och sätt de två delarna som vingar i fyllningen. Pudra över florsocker. Klart!
 | |||
| Vi spelar boule i Ann och Daves trädgård. |
I Anns recept, som hon fått från sin mamma ska man utgå från proportionerna 4-4-4-2, där fyrorna är ounces av smör, socker och mjöl, och tvåan är äggen. Ett ounce är cirka 110 gram. Om man har stora eller små ägg kan man väga dem (med skalet på) och använda det måttet för övriga ingredienser. T.ex. vägde mina ägg 120 gram tillsammans och då tog jag motsvarande vikt för smör, socker och mjölk.
Enligt ursprungsreceptet ska det vara self-raising flour, men jag tog vanligt och lade till bakpulver.
Butterfly cakes – fjärilsmuffins
12 styckenMuffins
110 g smör, rumsvarmt
110 g socker
2 ägg
110 g vetemjöl
1,5 tsk bakpulver
0,5 tsk vaniljpulver
Fyllning
25 g smör
50 g florsocker
lite vaniljpulver
Sätt ugnen på 200 grader. Vispa smör och socker fluffigt och blanda sedan i äggen. Blanda bakpulver och vaniljpulver med mjölet och vänd ned i smörsmeten. Fyll 12 muffinsformar med smeten och baka dem i ca 15 minuter eller tills de är gyllenbruna. Ta ut och låt svalna.
Blanda smör med florsocker. Skär med en vass kniv ut en grund kon ur toppen av varje muffins och lägg den åt sidan.
Fyll hålet med smör- och florsockerfyllningen, ungefär en tesked borde det bli, så att det blir en liten kulle fyllning. Dela den utskurna konen och sätt de två delarna som vingar i fyllningen. Pudra över florsocker. Klart!
tisdag 19 juli 2016
Tandvärk och ett besök på tandakuten
I några månader har jag haft en molande lätt värk i högra övre käken som kommit och gått. Jag har en tand eller två där som strular, och har gjort det länge, så jag gick till tandis innan sommaren för att kolla att det inte var något allvarligare på gång, fick tummen upp ("jag hittar inte något") och så var jag nöjd med det.
Men den senaste veckan eller två har intensiteten i värken ökat, och natten till idag så blev den helt enkelt olidlig. Vanliga tandis är på semester så jag fick ta mig till tandakuten (d.v.s. ta ungarna med mig från landet och följa med F in till stan på morgonen, eftersom han jobbar den här veckan). Där utfördes nåt slags snabbt ingrepp i bakersta tanden, som ett första steg i en rotfyllning. Jag har vetat länge att det är på g, frågan har bara varit när, så det var lugnt.
Men nu är jag osäker. Det var första gången på 28 år (seriöst!!!) som jag behandlades av en annan tandläkare än min gamla vanliga – jag har pratat om honom förut – och hon var också helt annorlunda. Inte dålig, men arbetade på ett för mig okänt sätt. Kommer verkligen den här behandlingen räcka?! Så nu ska jag lägga mig och bara hoppas att jag inte vaknar av tandvärk i natt också.
(Nu förstår jag att alla mina läsare (hoho!) sitter som på nålar och vill ha det utlovade receptet, men det får dröja till i morgon.)
Men den senaste veckan eller två har intensiteten i värken ökat, och natten till idag så blev den helt enkelt olidlig. Vanliga tandis är på semester så jag fick ta mig till tandakuten (d.v.s. ta ungarna med mig från landet och följa med F in till stan på morgonen, eftersom han jobbar den här veckan). Där utfördes nåt slags snabbt ingrepp i bakersta tanden, som ett första steg i en rotfyllning. Jag har vetat länge att det är på g, frågan har bara varit när, så det var lugnt.
Men nu är jag osäker. Det var första gången på 28 år (seriöst!!!) som jag behandlades av en annan tandläkare än min gamla vanliga – jag har pratat om honom förut – och hon var också helt annorlunda. Inte dålig, men arbetade på ett för mig okänt sätt. Kommer verkligen den här behandlingen räcka?! Så nu ska jag lägga mig och bara hoppas att jag inte vaknar av tandvärk i natt också.
(Nu förstår jag att alla mina läsare (hoho!) sitter som på nålar och vill ha det utlovade receptet, men det får dröja till i morgon.)
måndag 18 juli 2016
Minnesmåndag
Det blev en nostalgitripp, det här. Nu har jag läst alla inlägg från 2007–2008 och jisses hur dåligt vi sov på den tiden. I flera inlägg fantiserade jag om hur fantastiskt det skulle vara om 6–8 år: ostörda nätter, barn som tar sig själva till skolan och kan roa sig själva mer än några minuter i taget.
Och ja, så är det faktiskt, nu åtta år senare. Och livet med barn blev enklare tidigare än så, de har sovit i princip hela nätter i många år och Sötpricken började ta sig själv och brorsan till skolan 2014. Eller kanske till och med hösten 2013? Och vad gäller att roa sig själva … de tar knappt nån notis om oss längre. Hm!
Det jag inte räknade med då var mina egna hälsoproblem. Det är förstås bättre nu än 2011–2012, när det var som värst, men en del kvarstår. Och sedan en tid tillbaka vaknar jag varje natt av vallningar – hej klimakteriet!
Jag skulle skriva om mina butterfly cakes, men fastnade i bloggen. Tar det i morgon!
Och ja, så är det faktiskt, nu åtta år senare. Och livet med barn blev enklare tidigare än så, de har sovit i princip hela nätter i många år och Sötpricken började ta sig själv och brorsan till skolan 2014. Eller kanske till och med hösten 2013? Och vad gäller att roa sig själva … de tar knappt nån notis om oss längre. Hm!
Det jag inte räknade med då var mina egna hälsoproblem. Det är förstås bättre nu än 2011–2012, när det var som värst, men en del kvarstår. Och sedan en tid tillbaka vaknar jag varje natt av vallningar – hej klimakteriet!
Jag skulle skriva om mina butterfly cakes, men fastnade i bloggen. Tar det i morgon!
Ett nytt intresse redovisas
Jag tänkte det var dags att göra årets insats på bloggen! Med tanke på att jag skrev ett inlägg på hela 2015 så behöver jag inte lägga ned jättemycket kraft för att få ett bättre bloggår i år.
Saken är den att jag har börjat baka. Eller, jag har börjat baka igen och tänka på det som nåt slags intresse. Det började som ett utslag av anglofili och The Great British Bake-off ("Hela England bakar", som det heter på svenska), och därifrån eskalerade det. Nu handlar det inte längre om att baka för att äta till fikat utan baka för bakandets egen skull. För att experimentera.
Det där med smördeg är intressant – både att göra degen och att använda den sedan. Förra veckan gjorde jag ett försök med smördeg utifrån ett förenklat recept, med ett mindre bra resultat. Degen var svår att hantera och croissanterna jag försökte rulla ihop blev inte något vidare. Nästa gång ska jag utgå från det riktiga receptet.
Igår kom jag att tänka på mormors hasselnötskaka som var så god, men som vi inte har kvar receptet till. Det borde rimligtvis inte vara jättesvårt att återskapa, tänkte jag, och tog itu med varianten som står i Sju sorters kakor. Jo, det blev en god kaka men inte som mormors. Så jag har letat upp några fler nötkakevarianter för att prova vidare. Det jag gjorde idag fick i alla fall bättre resultat: engelska butterfly cakes, ett slags muffins. Jag tror de ska få ett eget inlägg, faktiskt. Spännande, va? Två inlägg på raken efter över ett års tystnad!!!
Saken är den att jag har börjat baka. Eller, jag har börjat baka igen och tänka på det som nåt slags intresse. Det började som ett utslag av anglofili och The Great British Bake-off ("Hela England bakar", som det heter på svenska), och därifrån eskalerade det. Nu handlar det inte längre om att baka för att äta till fikat utan baka för bakandets egen skull. För att experimentera.
Det där med smördeg är intressant – både att göra degen och att använda den sedan. Förra veckan gjorde jag ett försök med smördeg utifrån ett förenklat recept, med ett mindre bra resultat. Degen var svår att hantera och croissanterna jag försökte rulla ihop blev inte något vidare. Nästa gång ska jag utgå från det riktiga receptet.
Igår kom jag att tänka på mormors hasselnötskaka som var så god, men som vi inte har kvar receptet till. Det borde rimligtvis inte vara jättesvårt att återskapa, tänkte jag, och tog itu med varianten som står i Sju sorters kakor. Jo, det blev en god kaka men inte som mormors. Så jag har letat upp några fler nötkakevarianter för att prova vidare. Det jag gjorde idag fick i alla fall bättre resultat: engelska butterfly cakes, ett slags muffins. Jag tror de ska få ett eget inlägg, faktiskt. Spännande, va? Två inlägg på raken efter över ett års tystnad!!!
lördag 18 april 2015
En fråga till just dig – och lite nostalgi
Läser folk bloggar nu för tiden? Alltså, bloggar som ingen skriver något i (som den här) läser folk förstås inte, men annars? Jag läser fortfarande en hel del men de senaste åren har nästan alla mina gamla favoriter droppat av, lagt ned tvärt eller bara gått över till instagram.
Ibland, som i dag, får jag akut nostalgilängtan till bloggen och tänker att jag bara måste börja skriva igen. För det allra mesta öppnar jag inläggshanteraren (eller vafan det heter) och stänger igen utan att ha skrivit något mer än "Hej!" och raderat det igen. Att längta tillbaka till bloggtiden är lite som att som skolbarn längta tillbaka till dagis: Det man saknar finns inte längre. Kompisarna har också blivit större och börjat skolan, och de älskade fröknarna tar hand om helt andra barn eller har slutat för att plugga vidare eller flytta hem till Finland. Man kan bara kliva ned i samma flod mer än en gång och allt det där. (Herakleitos, y'all. Eller tydligen inte? En av de få saker jag minns från filosofin. Rätt eller ej.)
Det bästa är när man kan ta med sig sina minnen in i framtiden, när brotten mellan då och nu är så små att det blir ett kontinuum. Just i kväll ska jag träffa några typer som kunde ha varit nostalgiska figurer från en romantiserad tid om vi inte hade lyckats hålla ihop. Man kan bli drömma sig tillbaka ändå, för livet hinner ändra sig mycket på 20 år. Men det är bättre att vara nostalgisk tillsammans med dem som var med då än att sitta själv och drömma.
Ibland, som i dag, får jag akut nostalgilängtan till bloggen och tänker att jag bara måste börja skriva igen. För det allra mesta öppnar jag inläggshanteraren (eller vafan det heter) och stänger igen utan att ha skrivit något mer än "Hej!" och raderat det igen. Att längta tillbaka till bloggtiden är lite som att som skolbarn längta tillbaka till dagis: Det man saknar finns inte längre. Kompisarna har också blivit större och börjat skolan, och de älskade fröknarna tar hand om helt andra barn eller har slutat för att plugga vidare eller flytta hem till Finland. Man kan bara kliva ned i samma flod mer än en gång och allt det där. (Herakleitos, y'all. Eller tydligen inte? En av de få saker jag minns från filosofin. Rätt eller ej.)
Det bästa är när man kan ta med sig sina minnen in i framtiden, när brotten mellan då och nu är så små att det blir ett kontinuum. Just i kväll ska jag träffa några typer som kunde ha varit nostalgiska figurer från en romantiserad tid om vi inte hade lyckats hålla ihop. Man kan bli drömma sig tillbaka ändå, för livet hinner ändra sig mycket på 20 år. Men det är bättre att vara nostalgisk tillsammans med dem som var med då än att sitta själv och drömma.
lördag 24 maj 2014
Tillfällig nomad
En dag innan valet och i stället för att springa runt på stan med en högtalare och en massa foldrar städar jag ut en lägenhet och packar.
Sedan i mitten av februari har vi bott på annat ställe, eftersom det pågår stamrenovering i vår lägenhet. Den skulle ha varit klar för tre–fyra veckor sedan, men så blev det inte. Väldigt jobbigt och så irriterande förstås.
I dag kommer våra tillfälliga hyresvärdar hem och vi måste ut härifrån. Tur att man har ett landställe … Jobbigt att pendla med skolbarn, men det funkar åtminstone.
Sedan i mitten av februari har vi bott på annat ställe, eftersom det pågår stamrenovering i vår lägenhet. Den skulle ha varit klar för tre–fyra veckor sedan, men så blev det inte. Väldigt jobbigt och så irriterande förstås.
I dag kommer våra tillfälliga hyresvärdar hem och vi måste ut härifrån. Tur att man har ett landställe … Jobbigt att pendla med skolbarn, men det funkar åtminstone.
Två dagar innan en valdag
Sitter i ett kök som inte är mitt, och väntar. På att jag ska bli tillräckligt trött för att gå och lägga mig – kan dröja ett tag – och på en slags revolution. Åtminstone för mig och för så många i min närhet.
Bloggen vet inte så mycket om mitt politiska liv, i alla fall har jag inte skrivit så mycket om det här. Antagligen är väl ni få som faktiskt klickar in här ibland övervägande kompisar som har koll på mig ändå, så jag behöver kanske inte förklara så mycket.
Något är på väg att förändras, oavsett vad valresultatet blir. Det ena scenariot vet jag att jag kan hantera – har ändå drivit en politisk organisation utan några slags resurser alls i fyra år – men det andra är okänt. Vad händer med oss när vi plötsligt är inne?
Har ingen aning.
Bloggen vet inte så mycket om mitt politiska liv, i alla fall har jag inte skrivit så mycket om det här. Antagligen är väl ni få som faktiskt klickar in här ibland övervägande kompisar som har koll på mig ändå, så jag behöver kanske inte förklara så mycket.
Något är på väg att förändras, oavsett vad valresultatet blir. Det ena scenariot vet jag att jag kan hantera – har ändå drivit en politisk organisation utan några slags resurser alls i fyra år – men det andra är okänt. Vad händer med oss när vi plötsligt är inne?
Har ingen aning.
söndag 19 januari 2014
Praktiskt feministiskt arbete pågår
Nu var det ju meningen att jag skulle sparka igång bloggen lite, genom att vara med i Lisas bloggutmaning om den feministiska agendan, men jag hinner inte idag.
Jag tröstar mig med att anledningen till att jag inte hinner är att jag …
Praktiskt arbete framför tänkande, helt enkelt.
Jag tröstar mig med att anledningen till att jag inte hinner är att jag …
- sammanställer och redigerar presentationer för de nominerade till Fi Storstockholms kommun- och landstingslistor
- sammanställer och redigerar Fi Storstockholms politikdokument
- skickar välkomstmejl till Fi Storstockholms del av alla de nya medlemmar som strömmat in de senaste dagarna.
Praktiskt arbete framför tänkande, helt enkelt.
fredag 10 januari 2014
söndag 10 november 2013
Söndagens inneboende seghet
I dag skulle jag få saker gjorda. Jag skulle ut och springa, planera veckomatsedeln tillsammans med barnen, gå och handla. Städa i köket, rensa i sovrummet inför nedpackningen som kommer krävas för stamrenoveringen. På det hela taget helt rimliga planer.
Men det enda jag lyckats att göra hittills är att rensa på matbordet från tidningar och gammal post som alltid samlas just där.
Alltid något, och dagen är inte slut än. Men det kommer varken bli löprunda eller handlingstur, det kan jag lova.
Men det enda jag lyckats att göra hittills är att rensa på matbordet från tidningar och gammal post som alltid samlas just där.
Alltid något, och dagen är inte slut än. Men det kommer varken bli löprunda eller handlingstur, det kan jag lova.
söndag 3 november 2013
Tur och retur landet
Den här helgen åkte jag ut ensam med barnen till landet. Eftersom jag inte har körkort blev det att ta Vaxholmsbåten och gå i mörkret från bryggan. Som vanligt när man går från det upplysta ut i mörkret är det först kolsvart och så sakta anpassar sig ögonen, och om inte barnen varit hade jag nog till och med vågat gå lamplös. Och säkert klivit i några vattenpölar …
Jag tycker ofta att det är jobbigt att ta mig runt med barnen, vet inte riktigt varför för de är hyggligt snälla och lugna ungar, men det finns något motstånd där som alltid har funnits. Till och med en tunnelbaneresa till deras mormor gör mig lite lagom stissig. Men tanken på att hänga hemma i stan två helger i rad gjorde att beslutet att åka ut på egen hand den här helgen enkelt. Och det var ju tur, för det gick verkligen hur geschwint som helst.
Grejen är att jag verkligen inte alls är bra på hitta på saker med barnen, och då blir vi kvar i lägenheten hela dagen, med förväntat resultat: uttråkade barn och irriterad mamma. På landet leker de med kompisen på andra sidan vägen och ibland ser jag dem inte på flera timmar. Är de andra lekkompisarna ute också, drar de omkring som ett rövarband som jämnar ett hus i taget till marken. Eller i alla fall äter upp alla kakor och dricker upp all saft.
Strax ska vi göra oss i ordning för att gå till bryggan och ta båten hem. Fika är utlovat. Sjuåringen kommer att börja fråga om när vi är framme cirka 20 minuter efter att vi kastat loss.
Jag tycker ofta att det är jobbigt att ta mig runt med barnen, vet inte riktigt varför för de är hyggligt snälla och lugna ungar, men det finns något motstånd där som alltid har funnits. Till och med en tunnelbaneresa till deras mormor gör mig lite lagom stissig. Men tanken på att hänga hemma i stan två helger i rad gjorde att beslutet att åka ut på egen hand den här helgen enkelt. Och det var ju tur, för det gick verkligen hur geschwint som helst.
Grejen är att jag verkligen inte alls är bra på hitta på saker med barnen, och då blir vi kvar i lägenheten hela dagen, med förväntat resultat: uttråkade barn och irriterad mamma. På landet leker de med kompisen på andra sidan vägen och ibland ser jag dem inte på flera timmar. Är de andra lekkompisarna ute också, drar de omkring som ett rövarband som jämnar ett hus i taget till marken. Eller i alla fall äter upp alla kakor och dricker upp all saft.
Strax ska vi göra oss i ordning för att gå till bryggan och ta båten hem. Fika är utlovat. Sjuåringen kommer att börja fråga om när vi är framme cirka 20 minuter efter att vi kastat loss.
torsdag 31 oktober 2013
Med stor vånda
Jag håller på och söker jobb. Vilket mest innebär att jag ångeststirrar på inledningen till ett personligt brev, utan att fatta hur någon ska tycka att det jag borde skriva är relevent eller ens det minsta intressant.
Så är i alla fall läget på arbetsfronten nu. Efter 18 år som frilansare, varav 11 av dem på heltid, har jag till slut ruttnat på det. Jag har liksom aldrig kommit vidare, vare sig i arbetsuppgifter eller inkomst. Varje gång jag har haft något slags genombrott, med nya intressanta jobb eller möjligheten att höja arvodet, har det följts av ett bakslag: en längre tid utan några uppdrag alls eller bara den enklaste sortens brödjobb som varken stimulerar huvudet eller plånboken. Jag gillar det inte, men det är dags att gå vidare.
Det är långt ifrån ett enkelt beslut. Det har nog tagit mig uppåt två år att komma fram till det, inte inräknat alla perioder då och då när jag haft akut ekonomisk ångest. Sedan när jag väl tog beslutet har det tagit mig två månader att verkligen sätta igång.
Måste väl göra något åt den där ansökan, då …
Så är i alla fall läget på arbetsfronten nu. Efter 18 år som frilansare, varav 11 av dem på heltid, har jag till slut ruttnat på det. Jag har liksom aldrig kommit vidare, vare sig i arbetsuppgifter eller inkomst. Varje gång jag har haft något slags genombrott, med nya intressanta jobb eller möjligheten att höja arvodet, har det följts av ett bakslag: en längre tid utan några uppdrag alls eller bara den enklaste sortens brödjobb som varken stimulerar huvudet eller plånboken. Jag gillar det inte, men det är dags att gå vidare.
Det är långt ifrån ett enkelt beslut. Det har nog tagit mig uppåt två år att komma fram till det, inte inräknat alla perioder då och då när jag haft akut ekonomisk ångest. Sedan när jag väl tog beslutet har det tagit mig två månader att verkligen sätta igång.
Måste väl göra något åt den där ansökan, då …
onsdag 30 oktober 2013
Nya tider
Jag har tänkt på det ett tag, men i morse slog det mig att vardagslivet har blivit så mycket enklare bara det senaste halvåret. Redan för två år sedan kändes det som om de värsta småbarnsåren var över, men nu har vi plötsligt stora barn. Hur det nu gick till!
De går upp och klär på sig själva. Ibland är folk trötta och sura, och då kan det bråkas en del, men det normala är egen uppgång och egen påklädning. De käkar frukost utan annan assistans än brödskärning. De går på toa, borstar tänderna, packar sina väskor själva – ja, det kan man också bråka om, men för det mesta är det lugnt. De går till skolan själva.
Ja, det är helt absurt att de där små liven som låg på en filt och sparkade med benen nu går till skolan på egen hand!
Och sedan går de hem från skolan själva; nioåringen ringer och kollar att någon är hemma, hämtar sjuåringen från hans klassrum och så går de hem. Kommer in genom dörren, ropar "Hallå hallå, här kommer vi!", klär av sig ytterkläderna, tvättar händerna, hämtar en frukt och sätter sig med böcker eller dator.
De duschar själva, vi behöver bara hjälpa sjuåringen med att ställa in den trixiga värmen, de borstar tänder och klär av sig och somnar själva. Helt otroligt. Mina stora små barn!
Nu väntar jag bara på att de ska börja laga mat också, så är jag nästan helt bortrationaliserad!
De går upp och klär på sig själva. Ibland är folk trötta och sura, och då kan det bråkas en del, men det normala är egen uppgång och egen påklädning. De käkar frukost utan annan assistans än brödskärning. De går på toa, borstar tänderna, packar sina väskor själva – ja, det kan man också bråka om, men för det mesta är det lugnt. De går till skolan själva.
Ja, det är helt absurt att de där små liven som låg på en filt och sparkade med benen nu går till skolan på egen hand!
Och sedan går de hem från skolan själva; nioåringen ringer och kollar att någon är hemma, hämtar sjuåringen från hans klassrum och så går de hem. Kommer in genom dörren, ropar "Hallå hallå, här kommer vi!", klär av sig ytterkläderna, tvättar händerna, hämtar en frukt och sätter sig med böcker eller dator.
De duschar själva, vi behöver bara hjälpa sjuåringen med att ställa in den trixiga värmen, de borstar tänder och klär av sig och somnar själva. Helt otroligt. Mina stora små barn!
Nu väntar jag bara på att de ska börja laga mat också, så är jag nästan helt bortrationaliserad!
torsdag 24 oktober 2013
Så kan en dag vara
I morse började jag dagen med att läsa i DN att Erik Helmersson tycker att situationen med våldsamma killar i Rosengårdsskolan ska lösas med individuella klassresor i valfrihetens tecken i stället för att vi gör skolorna bättre än alla. Det är en i och för sig inte ovanlig borgerlig/liberal åsikt, men han toppade det också med att insinuera att det är vänsterns fel, eftersom man vill "stoppa valfriheten". Jaja, väldigt grovt tolkat av mig men läs själv för all del.
Sedan fick vi nöjet att förklara för sju- och nioåringen 1) varför romer registreras (rasism) och 2) varför människor dör i Medelhavet (rasism).
Så det var ju en bra början på dagen!
Efter ett frukostseminarium, som i och för sig var trevligt men inte riktigt gav det jag förväntade mig, gick jag hem igen för att arbeta obetalt, genom att skriva klart ett dokument om feministisk stadsplanering. När det var gjort lyckades jag med det oerhörda konststycket att faktiskt få på mig träningskläderna och gå ner till gymmet för att springa intervaller på löpbandet. Tyvärr funkade det inte alls – jag har ett skov av min lilla åkomma och då vill huvudet inte vara med ibland – och eftersom jag inte gjort några reservplaner för gymbesöket i förväg, kunde jag inte samla mig tillräckligt för att göra något mer än ett par lätta benövningar innan jag packade ihop och gick hem igen. Försöker tänka att 20 minuters träning är bättre än ingen.
Så kan en dag vara i mitt liv.
Sedan fick vi nöjet att förklara för sju- och nioåringen 1) varför romer registreras (rasism) och 2) varför människor dör i Medelhavet (rasism).
Så det var ju en bra början på dagen!
Efter ett frukostseminarium, som i och för sig var trevligt men inte riktigt gav det jag förväntade mig, gick jag hem igen för att arbeta obetalt, genom att skriva klart ett dokument om feministisk stadsplanering. När det var gjort lyckades jag med det oerhörda konststycket att faktiskt få på mig träningskläderna och gå ner till gymmet för att springa intervaller på löpbandet. Tyvärr funkade det inte alls – jag har ett skov av min lilla åkomma och då vill huvudet inte vara med ibland – och eftersom jag inte gjort några reservplaner för gymbesöket i förväg, kunde jag inte samla mig tillräckligt för att göra något mer än ett par lätta benövningar innan jag packade ihop och gick hem igen. Försöker tänka att 20 minuters träning är bättre än ingen.
Så kan en dag vara i mitt liv.
lördag 8 juni 2013
Gröna ben
Jag körde röjsågen för första gången. Det gick bra. Men jag borde nog ha haft på mig långbyxor.
 |
| Här är ändå det mesta bortsopat. |
fredag 7 juni 2013
Ändrade planer
I dag skulle vi ha åkt iväg till Dalarna för det årliga karatelägret. Båda barnen (varav en är karateka) och maken var hemskt peppade, och har sett fram emot det i flera månader. Själv är jag måttligt entusiastisk, eftersom helgen innebär att jag får äta mat som är som tagen från 80-talets skolmatbespisning och tillbringa större delen av lördagen på en hård bänk i en gymnastikhall.
Men maken mår inte riktigt bra (sviter efter en lumbalpunktion – helt onödig dessutom) och det känns inte helt bra att ligga för ankar i en säng på ett träningsläger och vara jättetrött. Och käka historisk mat tre gånger om dagen. Så vi åker till landet i stället.
Barnen är ledsna, maken är ledsen, jag är … inte helt missnöjd.
Men maken mår inte riktigt bra (sviter efter en lumbalpunktion – helt onödig dessutom) och det känns inte helt bra att ligga för ankar i en säng på ett träningsläger och vara jättetrött. Och käka historisk mat tre gånger om dagen. Så vi åker till landet i stället.
Barnen är ledsna, maken är ledsen, jag är … inte helt missnöjd.
Nationaldagen
Den vackra gårdagen ägnade jag åt att sitta i ett rum med fem andra galningar och dissekera ett politiskt dokument. På torget utanför pågick ett nationaldagsfirande med hög musik av olika sort och kvalitet.
Sedan åkte jag hem och blev bjuden på fiskpinnar till middag.
Livet på en pinne!
Sedan åkte jag hem och blev bjuden på fiskpinnar till middag.
Livet på en pinne!
söndag 2 juni 2013
Försommarfönster
Köksfönstret står öppen mot försommaren och från gården hörs svalorna svirra.
Det är verkligen sommar nu.
Utsikt från trappen
Rätt najs dag, alltså. Tänker inte göra något vettigt alls. (Undviker att titta till vänster om mig, där gräsmattan tydligt signalerar att någon borde klippa den.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)