"The Art of Detection" av Laurie R. King

Okej, jag hade tänkt att skriva något långt och upplysande om Laurie R. King och hennes två huvudpersoner: polisen Kate Martinelli i nutida San Francisco och teologistudenten och arvtagerskan m.m. Mary Russel i 1920-talets London/Oxford/Sussex m.fl. ställen. Men jag nöjer mig med att skriva följande:

Har man inte läst Kings böcker om Russel, flickan/kvinnan som är en åldrande Sherlock Holmes' partner, ska ni göra det. Det finns ganska många böcker i serien nu, men jag rekommenderar förstås att man börjar från början: The Beekeeper's Apprentice och A Monstrous Regiment of Women. De två finns översatta till svenska, ser jag när jag kollar Libris, som Drottningfällan och Det monstruösa kvinnoregementet. Jag har inte läst översättningarna, så jag har svårt att säga något om dem. Annat än att originalets engelska är en så pass distinkt engelska som kan lida svåra förluster i översättning, oavsett översättarens skicklighet. Ni ska inte avskräckas av Holmes närvaro. Detta är inte några pastischer, utan bara stöld av karaktärer. Och gjorda av en mästerlig tjuv!

Serien om Martinelli (som börjar med A Grave Talent) tilltalar mig inte riktigt lika mycket som Russel-serien, men den är läsvärd. Och det är Martinelli som är huvudpersonen i The Art of Detection. Men Sherlock Holmes är helt klart inblandad.

Äh hörni, ta nu och läs alla Mary Russel-böcker (den senaste utgivna är Locked Rooms). De tidigare finns på svenska bibliotek, kolla Libris, men de senare måste man köpa. Men vid det laget är ni krokade! Och så ska ni läsa Martinelli-böckerna, och sedan kan ni läsa The Art of Detection!

Författarens sajt, med lista över samtliga böcker och diverse annat, hittar ni här.

Åh nej!

Jag hade just kommit fram till att nu minsann skulle jag ta mig igenom mina olästa böcker innan jag köpte några fler.

Men så läste jag Bokhora och så var det klippt.

Nu ligger en beställning på Adlibris på Erik Anderssons Översättarens anmärkningar. Och då var jag ju tvungen att köpa Dominika Peczynskis kokbok när jag ändå höll på. (Att jag la en beställning på Yvonne Hirdmans Gösta och genusordningen och Hanne Kjöllers I huvudet på en mamma häromdagen behöver jag kanske inte nämna?)

Jag är fan helt oförbätterlig!

Höst

Nu är det höst på vägen till jobbet. Hur gick det till? Det var ju vår nyss!

O hemska natt

Jag har kommit att avsky kvällar och nätter, den tid som förut var min bästa.

Kvällarna är en enda lång väntan på när det ena eller andra barnet ska vakna och behöva bli omsövt. Nätterna är en enda hackemat av skrik, gnöl, bök, sömngångare och diverse sjukdomssymptom.

Värst är skräckkänslan när jag är ensam med båda barnen. I dag kommer maken komma hem, om än sent, men nästa vecka blir jag ensam i fyra nätter. Jag känner redan obehaget komma smygande.

Så mycket böcker, så lite tid

Förr i världen läste jag en bok om dagen. Eller åtminstone 2–3 i veckan. Det gick i perioder, men i snitt klämde jag säkert 200 bokläsningar om året. Det var inte 200 nya böcker, för jag är en notorisk omläsare; det är en av grundstenarna i min läsning, att jag läser om och om och om.

Då när jag läste så mycket satt jag oftast vid köksbordet eller, under mina studentdagar i korridoren vid skrivbordet, med en kopp te och ciggen till hands. När jag hade läst klart, ofta vid en tidpunkt som andra skulle kalla mitt i natten, gick jag till bokhyllan, ställde in den nyss utlästa boken och skannade bokryggarna efter något att ta itu med därnäst. Det var inte sällan som jag faktiskt ratade nyinköpta böcker, för att blicken fastnade på en gammal goding.

På den tiden kunde jag ställa in de nyinköpta böckerna i hyllan utan att ha läst dem, för förr eller senare skulle jag hitta dem i min jakt på något nytt att läsa. Det var ingen större risk att de skulle bli bortglömda.

Idag läser jag kanske en bok i månaden. Högst. Absolut högst. Anledningarna är flera: dåligt med tid, inget köksbord och ingen lampa över matbordet. Mest dåligt med tid då, men att inte ha den läsplats man vill anser jag vara en mycket viktig faktor för läsupplevelsen. Så helt plötsligt har jag särskilda delar av bokhyllan som är ägnad olästa böcker. Och det börjar bli trångt där, så det börjar samlas olästa högar annorstädes också.


En annorstädes-hög, med Londonköp till vänster (Laura Thompsons biografi över Agatha Christie, Alex James A Bit of a Blur, Richard Dawkins The God Delusion och Claire Tomalins Jane Austen) och en gammalt-hög till höger (Marian Keyes This Charmning Man, Lena Gentzöes Feminism, det dåliga samvetet Middlesex av Geoffrey Eugenides och – oj, två lästa böcker! – Bitterfittan och What's in a Name, en redogörelse över ursprunget till Londons t-banestationers namn, £5 hos Waterstones).

Nu har jag bestämt mig för att lägga lite mer aktiv tid på läsning. Jag vill vara en läsande människa; det är en stor del av min identitet. Nu gäller det bara att hitta en bra läsplats någonstans i hemmet.

Back to Bloggijala

Den förvånade pappan satte mig på listan över bra bloggar – man tackar och bockar! Enligt reglerna ska man då klistra in bilden här till vänster (gjort), länka till den som nominerade en (gjort) och så lista minst sju bloggar som man tycker om.

Och där går jag på grund. Ni får kolla på min vanliga lista över bloggar jag läser (till höger), för jag kan inte välja sju stycken. Vilka skulle jag ta och vilka skulle jag inte ta? Impossible.

Men det jag tänker göra är att skicka en hälsning till Huskorset – välkommen tillbaka! Du har varit saknad.

"Bitterfittan" av Maria Sveland

På planet till London läste jag då äntligen ut Bitterfittan. Det jag skrev förut kvarstår, men det krävs några förtydliganden.

Jag tycker som sagt att den är bra, men främst som debattinlägg. Som skönlitteratur är den minst sagt skakig – jag hade svårt att verkligen förstå att allt handlar om "Sara" och inte om Maria Sveland själv. Varje gång namnet Sara dök upp ryckte jag till: jaha, just det, det skulle inte vara självbiografiskt, nej. Kanske ska Sara vara ett alter ego, men när man inte känner den privata personen Maria utan bara den offentliga är det stört omöjligt att veta var linjen mellan realitet och fiktion ska dras.

Känslan av att det inte angår mig satt kvar hela tiden. Och irritationen över gnällspikandet. I en kommentar till det förra bitterfitteinlägget skrev Majema:

Fast när du säger att det handlar om respekt så hamnar ju plötsligen problemet, och då även följaktligen lösningen, på individnivå? Att det är bara för gubben att börja respektera, annars får gumman helt enkelt kicka ut honom (för att hårdra det något).

Jag tror att många män (min inkluderat) "beter" sig som de gör eftersom de är fostrade in i det genus som har störst handlingsutrymme i de flesta sfärer i samhället. Detta handlingsutrymme tar de med sig hem också förstås. Strukturerna är så pass genomgripande. Det har, enligt min mening, mycket lite med personlig respekt att göra.

Vore socialisationen till två jämställda genus så enkel att man kunde välja den utan någon större ansträngning så skulle inte vi inte ha någon jämställdhetsproblematik.

Jag håller naturligtvis med om att förklaringen till beteendet ligger i strukturerna, och precis som jag gärna bara släpper saker på golvet för att jag uppfostrats i en miljö där det var okej kommer den genomsnittlige mannen att utnyttja sitt utrymme även i förhållandet om man inte tar upp det på dagordningen. Men någonstans har man väl ändå ett eget ansvar för sin allra närmaste, allra mest personliga relation?

Både bitterfittan och hennes man säger sig vilja leva jämställt, men vågar inte riktigt ta sitt ansvar för att verkligen göra det. Hon ser ner, håller tyst och sväljer sin ångest. Han kör bara på och undviker att se på henne. Hon försöker berätta vad hon vill men kräver ingenting. Han intar en överlägsen ståndpunkt och kör över hennes svaga invändningar. Detta anser jag är explicita val som görs, beslut som tas för att det i stunden är enkelt att göra så. Och för mig handlar en sådan strategi om just bristande respekt – för sig själv och för den andra.

Och vem har sagt att det inte skulle kräva ansträngning? Inte jag i alla fall. Det krävs mycket ansträngning, men om man inte orkar ta den i sin närmaste relation, när orkar man då?