Besked

I dag var jag med Gullpånken på Astrid Lindgren igen. Den irriterande natt- och kvällsfebern har nämligen dykt upp igen, ackompanjerad av svullen handled och haltande gång.

Vi hade redan bokat tid hos "vanliga" barnläkaren vid Odenplan, just för att vi märkt att han går lite underligt, när han helt plötsligt började halta och handleden svullnade upp. När febern kom strax därefter ringde vi till reumatologen. Vår läkare blev mycket intresserad och skramlade fram en tid genast.

Så i dag blev pånken klämd på fötterna av både läkare och sjukgymnast och fick – under protester – vandra fram och tillbaka i korridoren utan byxor för att visa upp sin märkliga gång. De noterade att han bara går på häl och yttersida av foten och att rörligheten är nedsatt på båda fötterna men särskilt vänstra.

Det verkar som om han har barnreumatism. Både de svullna/dåligt rörliga lederna och den lågintensiva febern tyder på det. Pånken ballade ur – fotmanipulationen gjorde nog ont – så jag hann inte riktig prata med läkaren om vad det här innebär, men vi ska tillbaka i morgon för att diskutera medicinering så vi hoppas på lite mer info.

Känns märkligt nu, en blandning av oro för att han har en kanske kronisk sjukdom och lättnad över att det konstiga tillståndet fått lite fastare konturer. Och möjlighet till behandling.

En garderob!

Det är söndag och vi har varit på ett sommartomt Ikea och köpt garderober till sovrummet. Äntligen. Vi borde ha gjort det för sisådär 8 år sedan, när jag flyttade in, men eftersom vi ska bygga om i sovrum, badrum och kök skulle det ju bli ett provisorium och så blev det inget av. Jag har lite svårt för provisorier, nämligen.

Om vi verkligen hade skaffat de där garderoberna då, hade vi säkert hunnit ha dem i tio år innan det var dags att bygga om. (Ett stambyte har lurat vid horisonten länge, men nu verkar det som om det kan bli av de närmaste två åren eller så.) Och tio år, det är ju nästan permanent. Tänk hur många svordomar vi hade sluppit under de här åren!

Ja, det är lätt att vara efterklok och hjälper föga. Man får helt enkelt hoppas att man lär sig något till nästa gång.

Men det är tveksamt.

Dagens skratt

I går dök det upp en ny blogg, Nya glasögon. Eller, den kanske dök upp tidigare, men jag såg den i går. Så otroligt roligt gjord!

Ett träd som står i vägen och Peter Eriksson.

Och om vi ska fortsätta med roliga politiska grejer, måste alla som inte redan gjort det se videon som finns här: Är du rädd för Gudrun Schyman? Jag förstår killen i början som säger "Nej ... ja, jag blev det nu!"

Ja, och så har Robyn kommit ut som Fi-supporter. Men det var kanske inte någon jättestor överraskning. Tycker jag i alla fall!

Re referenser

Det där jobbet jag höll på med igår blev färdigt. Och jag svor på att aldrig mer ta på mig något sådant: att under tidspress försöka få ordning på något väldigt detaljerat som inte kan bli bra. För hade det haft möjligheten att bli bra, skulle det inte ha sett ut så här när jag fick det.

Eh. Någon som förstår vad jag menar?

Så här: Man skriver en avhandling. Det är många års jobb, och stora delar av texten har publicerats eller lagts fram tidigare. Som i all vetenskaplig text är det fullspäckat med fakta och citat, som alla behöver en referens. Om man då inte antecknar referenserna under arbetets gång, eller gör det men inte kollar vilken standard institutionen där man ska lägga fram avhandlingen vill att man använder, då sitter man i ... klistret. Och det även om man lägger ut jobbet på en riktigt duktig "referensresearcher" som yours truly.


Så skriv ner alla detaljer om referenserna, för bövelen!

Helgarbete

Jag sitter i friggeboden på landet, för att göra klart ett riktigt skitjobb – ett jobb som är mer omfattande och svårare att få till bra än vad man visste innan man började. Eftersom jag bara nyss insåg att det krävdes en flykt ner till ensamheten i boden, har temperaturen inte hunnit komma upp tillräckligt. Det är tillräckligt varmt för att sitta här, men för kallt för att vara skönt. Det knäpper i elementet och om en timme kommer det ha blivit så varmt att jag måste öppna dörren.

Hade hellre varit på andra sidan den där fönsterrutan.

Mellantid

Nu har jag hamnat i någon konstig mellantid igen. Inte ett enda pågående uppdrag. Under sommaren och hösten ska jag – om allt går väl, peppar peppar – hantera två stora och troligen samtidiga projekt (på samma gång som jag måste fortsätta ta mindre grejer), och hade hoppats att de kunde komma igång redan nu.

Men jag väntar. Det finns inte ens någon bokföring som släpar efter.

Som om det funnes fria val

I Aftonbladet ber Gudrun Schyman att Göran Hägglund ska ta på sig genusglasögonen. Fat chance, muttrar man i mungipan. Hägglund et consortes tar hellre på sig skygglapparna och vill att familjepolitiken ska handla om det fria valet. Familjernas fria val att få disponera föräldraledigheten precis efter eget skön, alltså. Politikerna ska inte lägga sig i hur mammor och pappor fördelar tiden med barnen.

Om vi nu helt bortser från att det är staten som betalar föräldraledigheten och rimligtvis borde kunna sätta upp ramarna för den, och att det inte finns någon annan socialförsäkring som delas mellan flera personer, kan man börja med att konstatera att familjernas egna val ser märkligt lika ut.

"Såklart!" säger kanske en medlem av verklighetens folk. "Många familjer lever under liknande omständigheter, så det är inte underligt att folk väljer lika."

Good point. Om det nu vore så att lika omständigheter leder till lika val. Så är det nämligen inte. Om man inte räknar valet att mamma är hemma under alla omständigheter som ett fritt val. Det inser man snart när man följer man diskussionerna om föräldraledigheten på något föräldraforum ett längre tag. Så här:

• Om pappan är arbetslös och mamman har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För hon får högre föräldrapenning än pappan som ju också behöver söka jobb.
• Om mamman är arbetslös och pappan har ett jobb, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen, och så får hon längre tid på sig att hitta ett nytt jobb.

• Om pappan studerar och mamman arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver avsluta sina studier så att han kan skaffa ett jobb.
• Om mamman studerar och pappan arbetar, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ta studieupphåll och pappan behöver dra in pengar till familjen.

• Om pappan är egen företagare och mamman lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För han måste ju underhålla kunderna och kan inte lämna företaget vind för våg.
• Om mamman är egen företagare och pappan lönearbetare, är det bättre att mamman är hemma. För hon kan ju disponera sin egen tid och pappan behöver dra in pengar till familjen.

• Om pappan tjänar mer än mamman, är det bättre att mamman är hemma. För pappan behöver dra in pengar till familjen.
• Om mamman tjänar mer än pappan, är det bättre att mamman är hemma. För hon får ju hög föräldrapenning.

Alla autentiska exempel, uppsnappade i riktiga diskussioner. Ifrågasätter man huruvida samma omständighet, X är arbetslös, kan generera diametralt olika lösningar av föräldraledighetsfrågan endast beroende på X:s kön, får man oftast svaret: "Det passar för oss!" Vilket förstås är sant, men vilka normer och tankemönster som ligger bakom beslutet kommer man aldrig närmare.

Valfrihet à la Kristdemokraterna är att ha otaliga sätt att komma fram till samma lösning, den att mamman är hemma längsta tiden med barnen. Dessutom är det nog också den enklaste vägen att ta, att följa normen. Låta bli att räkna på vad det egentligen kostar när familjens huvudförsörjare är hemma en längre stund och bara utgå från att man förlorar "massor med pengar", i stället för att se hela bilden och inse vilka följder det i förlängningen kan få för båda föräldrarna: för mamman avstannande löneutveckling, för pappan risk för att bli bortsorterad vid eventuell vårdnadstvist.

Det kanske man kan strunta i, och tycka att det bara rör en själv i så fall. "JAG tycker att det är värt det!" brukar det heta i de där forumdiskussionerna. Men det är inte sant. Varje gång en mamma väljer att ta huvuddelen av föräldradagarna befästs uppfattningen om att kvinnor i fertil ålder är opålitlig arbetskraft. Någon som försvinner några år från arbetsplatsen. Varje gång en pappa väljer att nöja sig med en skärv föräldraledighet cementerar han idén om att fadersskap är att vara andrahandsförälder. Någon som finns i bakgrunden men egentligen inte är aktiv.

Jag är ledsen, men jag tror inte att vi kan vänta på att saken ska lösa sig själv. För hur obegripligt det än är att man kan välja bort sig själv, som så många pappor gör, och hur obegripligt det än är att sätta sig själv i första rummet som förälder, som så många mammor gör, är den bistra sanningen att det sker hela tiden

Gamla inlägg om jämställt föräldraskap här och här, till exempel.