Och hejdå 2010!

Jag hade hoppats få en stund att skriva något längre här, men det gick som vanligt åt pipan. När dagens barn på datorn till slut övergav den var alla sammanhålla lediga stunder för dagen slut. Nu stjäl jag mig fem minuter innan det är dags att ta itu med nästa moment i köket.

2010 blev faktiskt ett betydligt bättre än 2009, som sammantaget var ganska ... skit. Ändå kan jag säga att det inte blivit riktigt så bra som jag hoppats. På flera plan, och kanske har jag tid i morgon (eeeeeh) att utveckla mig. Men så länge ber jag att få önska

ett riktigt gott nytt år!

Hej jul, hejdå jul!

Och hoppsan, där var julen förbi. Den är kort nuförtiden; när jag var liten levde jag i en julbubbla mellan den 23:e och den 27:e, det var jul-undantagstillstånd och vi tog långa sovmorgnar, pusslade, kollade på tv och gick bara ut för att äta julmat hos olika släktingar. Något som liknade vardag inträdde först den 10:e eller när skolan började. Det blir lätt så när man har en mamma som är lärare.

I år blev det kanske lite väl rumphugget, eftersom vi jobbade dagen före. Och det finns både för- och nackdelar med att hålla lätt genomförbar nivå på julfirandet: har man inte stått hela kvällen innan och lagat mat inträder aldrig riktigt julstämningen på det sätt som när man trött i fötterna slår sig ner vid matbordet vid midnatt och tar sig en skinksmörgås.

Jag saknar julstämningen från förr. Jag vet också att jag skulle kunna återskapa åtminstone delar av den, om jag bara lade manken till lite. Men jag orkar inte. Det är lätt att vilja, lite svårare att orka. Och eftersom jag nu har förmågan att inte låta mig stressas av en massa externa måsten och tankar om hur det "ska" vara, får jag väl ta till vara på den.


Men oh, vad jag önskar att jag hade jular som Johans!

Ett stort litet barn

I morse lämnade jag Sexåringen på fritids. Hon har aldrig varit där, eftersom skola och fritids i vanliga fall är integrerat, men så här dagen före julafton är det så lite barn i skolan att de föser ihop alla på jourfritids.

När vi kom vid halv nio var det ingen där som hon kände. Någon etta kände hon igen, men mer än så var det inte. En av pedagogerna började prata med henne, frågade saker om julen och hon svarade, men jag hörde på sättet hon svarade att det inte var helt okej. Så jag satt med henne i soffan och försökte smälta in i bakgrunden så hon skulle glömma mig. Det gick väl sådär. Men efter en stund föreslog pedagogen att de skulle spela ett spel, så Sötpricken plockade fram råttfällan – den gamla klassikern! – och satte igång att spela. Hon verkade ha fått lite fotfäste, så jag passade på att gå.

Fyra gånger sa jag hejdå, bara för att försäkra mig om att hon skulle ha tid att säga åt mig att stanna, om det var så det kändes. Men ändå kändes det som om jag övergav henne. Mitt stora lilla barn med den smala nacken och de vackra ögonen.

Trött i juletid

Tröttma, tröttma, tröttma!

Vi hade vår numera traditionella luciabjudning för släkten i går, så det har varit en allt annat än lugn helg. Lördagen gick åt till förberedelser och städning, och även om bjudningen förstås är trevlig, är den inte direkt avslappnande. Och i morse gick vi upp extra tidigt eftersom Fyraåringen skulle vara på förskolan tidigt för luciatåget.

Så nu vill jag bara sova. Lyckat läge för arbete? *gäsp*

Vi har i alla fall fått julefint hemma. Om det nu håller ända till jul ...

Kiss i natten

Klockan 03.15 i natt väcktes jag av en röst. "Mamma! Mamma! Jag har kissat i sängen!" Efter några sekunders förvirring fick jag fokus på röstens ägare. Han satt mellan mig och sin far, så även min sömndruckna hjärna lyckades förstå att den ikissade sängen var vår. Snabbt klapp-klapp-kapp på utrymmet mellan mig och den lika brutalt väckta maken, men inget blött. Däremot var sonens kalsonger blöta, så något hade ju skett. Upp med sonen, två yrvakna föräldrar snubblade omkring vid toaletten för slutkissning och avtorkning och så tillbaka till sängen. Där upptäckte vi att det i alla fall var lite blött på kanten på våra täcken, så av med lakanen. Inget hade kommit på själva täckena, som tur var. Och så godnatt igen.
Man får vara tacksam för att sonen faktiskt vaknar när han kissar på sig och hinner stoppa.

(Jag tappade lusten på den där en-om-dagen-listan. Om någon satt och väntade på att jag skulle meddela mina tankar om något särskilt ämne, hojta till så får jag ta itu med det.)

Förkylning och lätt separationsångest

I går kväll kände jag hur det skrapade i halsen, och i dag vaknade jag med en lätt men tydlig känsla av förkylning. Den planerade kortutflykten till landet, med adventsljusuppsättning och koll av vattenläget och hur båten klarar sig utan ställning under presenningen, kändes plötsligt mindre lockande.

Och eftersom min kära man är av den generösa sorten, stoppade han in barnen i bilen och åkte iväg själv alldeles nyss. Men då, när jag stod i fönstret och såg dem köra iväg, drabbades jag av plötslig separationsångest, ungefär som den jag kände när de åkte ifrån mig på landet häromsistens.

Jag tycker verkligen inte om när min familj åker ifrån mig. Även om de bara ska vara borta några timmar.

Cherry on Top

För två veckor sedan – ser jag nu, hjälp! – förärade Alla saker-Annika mig en Cherry on Top-utmärkelse. Jag blev förstås väldigt glad, men sedan var det vad som ingick i utmärkelsen, nämligen:

1. Tacka den som man mottagit priset ifrån.
2. Kopiera utmärkelsen till sin blogg.
3. Berätta vilka tre författare man anser vara sina favoriter och nämna en favoritbok per författare.
4. Skicka utmärkelsen vidare till fem mottagare som man tycker förtjänar den.

Det första är inget problem: Tack Annika! Det andra är också enkelt, men det tredje? Eeeeeeeh. Men okej, jag gör ett försök. Och jag gör det helt spontant, utan några särskilda tankar bakom. I morgon kanske jag hade valt helt andra. Eller möjligen inte.

Dorothy L. Sayers och Gaudy Night. Dorothy Leigh är inte en vidare insmickarande deckarförfattare, ens på sitt mest muntra humör (jag tänker t.ex. på Murder Must Advertise), och Gaudy Night är en riktigt motspänstig sak men oerhört fascinerande. Svårt att beskriva, känner jag, antingen läser man och älskar eller så läser man nog och lägger ifrån sig med avsmak efter hundra sidor. Själv har jag älskat DLS och Lord Peter Wimsey sedan den dag för kanske 30 år sedan när jag först stötte på honom.

Agatha Christie och här sticker jag bara ner handen i högen och drar upp Murder on the Orient Express. Många underskattar den kära Agatha och tycker hon är ytlig och simpel, men my god, de har inte läst henne ordentligt! Jag rekommenderar också att läsa hennes självbiografi, där får man verkligen höra hennes röst. (Men strunta i biografier.) Det hon inte riktigt behärskar är att skriva tidlöst, alla hennes böcker är mycket präglade av den tid då hon skrev dem, jag gissar att hon inte var så medveten om det själv.

Jane Austen och här kan jag inte skilja mellan Pride and Prejudice och Persuasion. Och Jane är Jane. Den biografin kan jag förresten rekommendera, skriven av Claire Tomalin (vars biografi över Samuel Pepys är väldigt bra den också).

Men eftersom jag har svårt för att skicka vidare kedjebrev, hur trevliga de än är, tänker jag inte skicka utmärkelsen vidare. Och dessutom får jag alltid såna skuldkänslor när jag väljer bland folk, eftersom jag inte kan välja alla. ;-)

Psst! Ni missar väl inte Annikas adventskalender på Smaskens?