tisdag 9 mars 2010

Darrigt

Jag har haft alldeles för mycket att göra. Alldeles för mycket. Blev märkligt utmattad i går eftermiddag, efter första dagen av en rolig kurs, helt jävla slut, if you pardon my French.

När jag vaknade i morse var jag lika trött som när jag lade mig, och på vägen till dag 2 på kursen började jag känna en välbekant kyla sprida sig från huvudet och nedåt ryggen. Tog mig fram till kurslokalen och visste inte om jag skulle åka hem eller ej, men valde att stanna ändå. Och det funkade, som tur var. För annars hade jag slängt en massa pengar i sjön (och inte fått lära mig nyttiga saker).

Nä, det har blivit alldeles för mycket. Då spelar det tydligen inte någon roll om det är kul eller ej, kroppen säger ifrån. Tyvärr har jag jobb kvar att göra den här veckan, som det är lite hurry-hurry med, så det är bara att bita ihop. Ja ja. Det går nog också, bara jag inte tänker på att jag är stressad.

En annan sak: Det har börjat komma en massa spam på bloggen nu. Så jag måste aktivera ordverifikationsfunktionen (säg det snabbt tre gånger!), även om det känns rätt märkligt. Kunde förstås ta bort möjligheten att kommentera anonymt, men tycker att det är bra om det går att skriva utan konto.

4 kommentarer:

Lotten sa...

Se nu hur jag ignorerar det faktum att inlägget handlar om hur du känner dig bara för att tjoa "nämen vad kul, jag gillar ju ordverifikationsfunktioner".

Malinka sa...

Mycket snyggt ignorerat, Lotten!

Och ordverifikationer är ju dessutom mycket intressantare. Trist bara att jag själv inte får skriva i någon! *buhuhu*

Kajsa sa...

Du, inte ta alltför lätt på de där symptomen du känner. För eller senare är det för sent och då går det inte att bara sakta ner lite längre. (Ordverifikation: morthe! Felstavat men ack så ödesmättat.)

Malinka sa...

Nej, jag tar inte så lätt på det som det nog låter. Är lite orolig för att det återvänt, och det efter att jag haft roligt. Är i alla fall glad över att jag så snabbt lyckades definiera vad det var.

Men jobbet som ska göras måste göras. Finns ingen vikarie att tillgå, liksom. Så jag pluttrar på sakta men säkert, och försöker låta bli att stressa upp mig.