Ett tweet om katt inlämnad på kastrering fick mig plötsligt att tänka på min Tiger. Han hade lämnats in på Djursjukhuset i Bagarmossen av någon anledning som jag inte minns nu, antagligen just kastrering, och dagen efter kom mamma och jag dit för att ta honom hem. Sköterskan som gick för att hämta honom berättade att han inte alls velat pigga på sig efter operationen och bara låg i ett hörn av buren och stirrade blankt framför sig. Vi blev förstås väldigt bekymrade, och när sköterskan så kom dragande med kattgubben, slak som en trasa i en bur på hjul rusade vi fram och började i kör utstöta kattägarljud: "Ooooo, lilla kissegubben! Lilla kissekissekisse! Hur ÄR det med kissemissemissen?!"
Och upp for katten som ett skott, började spinna omgående och fullkomligt lyste av glädje. Eller vad det är för en kattkänsla som människor uppfattar som glädje. Han hade förmodligen trott att vi övergett honom, att vi lämnat honom där och bara gått iväg för att aldrig komma tillbaka, och nu stod vi där igen. Sköterskan såg förvånad ut och konstaterade: "Oj, han saknade er visst."
Nätterna efteråt sov han, som annars alltid höll sig i fotändan, bredvid min kudde. Varje gång jag rörde mig vaknade han till och började spinna sitt ljuddämparlösa spinnande.
Så kom inte och säg att katter är "avståndstagande" och bara ser sig som tillfälligt inneboende hos den som ger dem mat.
1 kommentar:
Mjau, jag förstår precis. Jag kan sakna mina katter, än idag.
Skicka en kommentar