Nattvandrare

För någon halvtimme sedan, när vi precis stängt av tv:n, kom femåringen invandrande i vardagsrummet. Han tittade på oss, mumlade: "Jag gick fel", och gick tillbaka in i rummet. Jag följde efter, och såg att hans täcke låg på golvet. Eftersom han är mycket noga med bäddningen fick jag hjälpa honom ställa allt i ordning, och så somnade han om.

Men det höll inte så länge. För en liten stund sedan kom han ut igen, den här gången bärande på sin tomteluva och den lilla julhunden, som säger "Voof voof, Merry Christmas!" när man trycker den på magen (det var en julklapp från mormor förra året, och sedan han hittade den i leksakslådan för några veckor sedan har han inte släppt den), vilket fick mig att ana att han nu visste precis vart han var på väg. Jag eskorterade honom till pappa, som precis lagt sig, och där bökade han ner sig. Hans egen säng är ordentligt bäddad, såg jag när jag tittade in.

Älskade lilla barn.

God jul! Lite i efterskott sådär

Ja, jag var faktiskt duktig och fotograferade barnen för en julbild att lägga upp här. Men så glömde jag liksom av alltsammans. Så här här de nu, sötnosarna, framför vår präktiga gran.

Julafton hos oss är en lugn tillställning, med mormor, farmor och makens moster. Vi fixar och städar i sakta mak fram till tre, när mormor kommer för att kolla Kalle Anka och vi tar en fika. Lite senare dyker farmor upp och så går mormor, farmor och barnen på julbönen. I år var det femåringen som somnade när, berättade sjuåringen, "farbrorn började prata". Sedan när de kommer tillbaka och mostern dykt upp är det dags att äta. Julklappsutdelning inträffar vid åtta, halv nio.

I år var gästerna gångna och barnen lagda vid halv elva, och då satte vi oss med stilton och portvin och kollade På spåret från i fredags. (Vi vann.)

Alla dessa tänder

Jag tuggade precis av mig den provisoriska kronan som jag har på kindtänderna i högra överkäken. Tur att tandläkaren försäkrade mig att det inte var farligt om något sånt hände.

Ja, för jag har ju rotfyllt två jävla kindtänder. Först började den näst innersta där uppe krångla, ge ifrån sig riktig klassisk tandvärk, olik någon jag någonsin känt förut. Så iväg till tandis som borrar bort den gamla fyllningen och säger tandläkarmotsvarigheten till "aj fan!" och genast ordinerar rotfyllning. Ouch. Men inget att göra något åt, så han dödade rötterna på en gång (vilket är steg 1 i en rotfyllning) och slipade ned tanden. Glad i hågen gick jag hem – tandvärken var ju borta – bara för att vakna nästa morgon med ännu mer helt otrolig värk, men denna gång från tanden bakom. När den plötsligt fick ta hela tuggvikten på höger sida gav den upp och, konstaterade tandis när jag kom in på akutbesök dagen efter, sprack rakt över. Bara att ta död på den också.

Allt som allt har jag nu varit hos tandläkaren typ 8 gånger på ca 2 månader. Senast förbereddes det och gjordes avgjutningar för porslinskrona och ett plastprovisorium sattes fast, det som ramlade av nu. Nästa vecka ska jag in och sätta in den riktiga kronan och till sist göra det sista, mest smärtsamma ingreppet: dra fram – och jag skojar inte, det är ju helt sanslöst – 13 000 (tretton tusen) kronor ur min plånbok.

Tur jag har som har de pengarna. Även om jag hellre hade fyllt något annat hål med dem (haha!), kan jag få fram dem. Det måste finnas många som inte kan snyta fram 13 papp, med mindre än att det förstör hela deras ekonomi – eller att det alls inte är möjligt.

Så jag undrar: Varför är inte tandvården en del av sjukvården? För att det går att dra ut tänderna i värsta fall? Ja, jag förstår då rakt inte.

Visste ni förresten att kostnaden för krona på sjätte tanden hör till det som Försäkringskassan (del)ersätter, men krona på sjunde tanden får man pynta själv. Och att kostnaden för att fylla lucka i tandrad på femte tanden, det (del)ersätts, men inte lucka där sjätte tanden skulle ha suttit. Vem har suttit och räknat på allt detta? "Hm, nej kronor där längst bak det blir för dyrt. Såna tänder kan lagas med vanlig fyllning och när de kraschar är det bara att dra ut. Tugga klarar man nog av ändå." Smart.

Nu är det visst snart jul igen

Borde antagligen vara lite mer stressad över det här med jul – har t.ex. inte köpt en enda julklapp. (Eller har jag det? Måste kolla det hemliga stället där jag brukar förvara klappar jag kommer på under året.) Men peppen är lika med noll. Maten ordnar sig, granen ordnar sig … Tyvärr ordnar sig inte klapparna av sig självt.

Ouff.

Kommunikation

Eftersom jag ville gärna ha en sovmorgon i dag och maken skulle upp och iväg väldigt tidigt, sa jag till barnen att de skulle få fixa frukosten själv. I går kväll plockade jag fram tallrikar och glas ur skåpen och placerade grejerna i kylen så att de skulle nå utan att klättra.

I morse – om man i en småbarnsfamilj kan kalla klockan tio "morgon" – när jag kom upp hittade jag den här lappen (mjölken var tydligen nästan slut) med svar och allt från sjuåringen:

PS till tomten

Ehehrm. Förlåt att jag stör. Jag är inte säker på att det är en Kitchen Aid jag vill ha. En Bosch kanske är bättre?

Du undrar förresten kanske varför jag vill ha ny när jag har mammas gamla Assistent? Jo, den är lite för stor för de degar jag brukar sätta. Och lite för bånglig.

Men jag vet. Lyxkonsumtion kan tyckas. Tack ändå, snälla tomten.

Skärmytsling i Vasastan

I dag när jag och Femåringen kom gående uppför backen till förskolan fick jag se tre barn från hans avdelning som viftade med varsin vit och spetsig grej. När vi närmade oss grinden sprang de fram för att hälsa på Femåringen, och jag såg att det var ett slags papperssvärd, som långa dolkar, som de hade i händerna. Jag frågade vad det var och en av dem berättade stolt att hans mamma hade gjort dem. Mitt förslag att de skulle gå in med svärden och lägga i sina lådor bemöttes med att hans pappa (som jag sett vinka adjö precis när vi kom) minsann sagt att det var okej att leka med dem.

Det var tydligt att personalen inte sett något än – det är alltid så mycket folk så där dags och ungarna befann sig i ett hörn av gården – så jag gick bort till närmsta pedagog som jag känner lite. Hon fick genast bekymmersrynka i pannan och gick iväg för att befria dem från vapnen. När det var gjort berättade hon att de faktiskt var rätt vassa. Inte så att de kunde ha orsakat några direkta skador, men hade om oturen varit framme kunnat rispa någon i ansiktet rätt rejält.

Jag är så himla förvånad – de här föräldrarna uppfattar jag som vettiga och trevliga människor. Vad fick dem att 1) tillverka vapen och 2) säga åt barnen att det är okej att leka med dem på förskolan?

WTF, liksom.