Veckans blogginlägg

Här bloggas det tydligen med veckointervall. Nåja, bättre än inget.

Idag är det egentligen springdag, men eftersom jag var på gymmet i fredags och råkade benträna lite – ja, man kan bara råka göra det, till exempel när man är lite för entusiastisk med marklyften och sedan hittar en okänd maskin som man bara måste prova – och dessutom fick i mig lite för mycket vin i går kväll – vilket lätt händer just på fredagar på landet, har jag märkt – väljer jag bort det.

I stället tog jag angrep mossan på stentrappan ner till gamla dasset, som har blivit helt galet överväxt och hal. Vilket jag snart upptäckte var suboptimal aktivitet för någon med träningsverk. Borde ha begränsat dagens fysiska aktivitet till att plantera om och beskära pelargoner.

I väntan på beskäring.

Mer snörvel, snurr-och-surr, och tomater

Jaha, då hann man visst vara typ frisk i en vecka innan nästa snörvel kom. Eller vad det är, jag känner en tydligt igenkännbar värme i näsan och ett lätt kittlande där bakom. Tack för den.

Dessutom har jag haft något slags återfall i mitt snurr, surr och sus. Har ett återfall. Och det enda jag kan göra är att försöka låtsas som om det regnar och larva på i livet. Ska till läkaren i mitten av oktober för att kontrollera mina sköldkörtelvärden, och jag kan redan nu tala om att de värdena är normala, hon säger att jag ser så pigg ut, jag säger att jaha, tycker du det, men jag mår inte bra, och hon svarar nehej, men alla värden är bra, jag undrar om hon tycker det är normalt att någon ska gå omkring och susa, snurra och surra, hon pratar något om att det kan vara psykosomatiskt, jag gråter lite och hon tittar besvärat på, och så säger vi adjö, ses om ett år.

Ja, jag ska byta läkare, jag ska. Men det är jobbigare att försöka få hjälp och inte få det än att susa, surra och snurra sig runt i tillvaron.

Det här blev ju muntert. Jag som bara skulle klaga på en förkylning! Men kolla på tomaterna som vi hittade på 8-åringens planta när vi kom ut till landet igår – vi som trodde att den dött.

Vegetariska prövningar

En annan sak:

Vi försöker äta mer vegetariskt här hemma och på det hela taget går det rätt bra. Jag såg Hugh Fearnley Whittingstalls serie Det goda livet på SVT i somras och blev väldigt inspirerad av det (recept här) – så pass att jag köpte kokboken River Cottage Veg Every Day (Adlibris) och har hittat en massa bra rätter.

Hugh småmyser med sallad.

Men. Det finns ett stort men. Barnen vill inte äta den här maten. Jag tror inte att det beror på att den är vegetarisk, men de gillar inte nya saker. Inte nya köttgrejer heller, men det brukar ändå gå okej, för att de har ju den grundläggande smaken av kött. Men med grönsaker verkar det vara en annan sak.

Så frustrerande.

Snörvel!

Snart två veckor med smygande förkylning är inte kul. Särskilt som man vill ta itu med sitt liv en aning, men inte kan springa (orkar inte plus har ont i halsen) och bara vill trösta sig med god mat, och baka kakor.

Tur ändå att det inte var vidare mycket jobb den här senaste veckan, så att jag kunnat vara sjuk i fred.

Attjo!

Att hantera

Jag har ont i halsen – eller egentligen inte ont utan den är bara tjock och otrevlig. I måndags stannade jag hemma och gjorde ingenting, i går var jag tvungen att gå till jobbet och göra klart en sak, och i dag är jag hemma igen.

Fan. Var hens moster är
framgår inte av bilden.

Men i dag gör jag någonting. Jag har ägnat nästan hela dagen åt att hantera en människa som är uppfylld av sin egen betydelse och kräver svar på saker som hen inte, rent formellt, behöver bli informerad om.

Om det bara handlade om ställda frågor: "Jag förstår inte hur ni har tänkt här, kan du förklara?" Men nej, det är brösttoner och myndiga formuleringar och nu ska jag förstå hur rätt hen har, men sorry sorry sorry, det funkar inte på mig. Icke. Jag plockar fram stadgar och skriver till revisorer och allmänt river i papper, för jag vet att jag har rätt och hen har fel.

Så det kommer att ordna sig. På bekostnad av min sjukdag, när jag hellre hade legat i soffan och glott på dålig dag-tv än att mejla fram och tillbaka till fan och hens moster.

Kursändring, del 1

Äntligen har det lugnat ner sig lite igen: barnet är inskolat och behandlat för skovet, medlemshelgen överstånden och den andra föreningen verkar ha blivit nedlagd innan den ens kom igång – vilket är en liten skuffelse men inte jättestor. Nu vill jag bara få ordning på det där som jag tänkte på för en månad sedan: maten, träningen, arbetsdisciplinen, sömnen, läsningen.

Intressant nog är styrseln på arbetet det som känns mest uppnåeligt just nu, trots att de senaste veckornas livschema inte varit direkt optimerat för arbete; när jag väl har jobbat har jag gjort det fokuserat. Knappast mission accomplished på arbetet, men bra start!

Träningen kan vi säga också är igång, eftersom jag springer tre gånger i veckan. Men det känns så oerhört motigt. Jag började bra i våras, men svackan som jag kom in i efter Italien har bara blivit djupare. Nu går det bakåt i stället för framåt, hade det inte varit för Facebookgruppen skulle jag ha lagt av redan. Hoppas hoppas att det inte har att göra med de ökande aktiviteterna i kroppen som jag känner av just nu …

I vilket fall räcker det inte med att springa, jag måste dels göra något för min rygg också, dels få in lite mer aktivitet i vardagen. Mitt i början-av-terminen-stressen har jag i alla fall hunnit fundera lite kring hur jag vill lägga upp det här med motionen, och kommit fram till att det här skulle vara bra för mig:

Springa 3 ggr/vecka, ibland byta ut ett pass mot benpass på gymmet.
Styrketräning på gymmet, 1 gg/vecka, med PT till att börja med.
Cykla till jobbet om det funkar.
Gå 30 min/dag, de dagar jag inte gör något av det ovan.

Förutsättningen är att jag gör det jag kan; de dagar det inte funkar, så funkar det. Men ambitionen är att jag minst ska ha gått en bit av vägen till eller från jobbet.

Så, bra utfunderat av mig! Nu ska jag börja tänka på maten – hu så mycket svårare!