Måndagsförväntan

Ingen avgång till lokalen i dag. Har inget jobb att göra och bokföringen är ikapp. Inget tvingande, alltså. Småfixet som alltid finns kan jag göra hemma. Kanske ger jag mig ut på stan för att göra några ärenden.

Såhär innan nio en vardagsmorgon utan några tvingande uppgifter framför mig känner jag mig alltid förväntansfull. Som om dagen är ett oskrivet blad, frisk som lätt bris en solig sensommarmorgon.

Den känslan förändras snart, när jag inser att klockan är elva och jag inte har gjort någonting. Så det är bäst att ta hand om den, medan jag kan.

Icke önskvärd

Länge länge var Gullpånken en riktigt mammig typ. Pappa gick utmärkt, men bara när mamma inte var hemma. Numera är det helt omvända roller. Bara pappa gäller – om inte pappa gör något dumt, som att försöka kamma honom eller liknande – och mamma är icke önskvärd.

Så man får försöka härda sitt hjärta mot skriken:

"Jag vill inte vara med dig! Jag vill bara vara med pappa!"

Det var visst bättre innan han kunde uttrycka sig så väl.

Ut till landet, ut till fåglarne

På landet igen. Vi har satt som mål i år att verkligen åka ut varje helg det inte är något specifikt – förr om åren har det ofta blivit att vi liksom glömt att planera och så hoppsan hejsan är det fredag och ingen mat är köpt och det är ju lite knökigt att planera och nä, vi stannar hemma i stället, det finns massor att saker att hitta på, och så går lördagen i klagosångens tecken, med först uttråkade barn i lägenheten och sedan uttråkade föräldrar i Vasaparken och så blir 10 minuter fika dagens enda höjdpunkt, och så blir det söndag och samma sak igen.

Det är inte alltid jättespännande på landet heller, men det är enklare att hitta på små korta grejer att förströ sig med. Och "landetleksakerna" tar faktiskt några timmar att upptäcka på nytt varje gång. Det är inte en slump att vi varken har pärlplattor eller vattenfärg hemma.

Just nu vilar resten av familjen middag. Gullpånken lade sig efter protester. Sötpricken har lite feber och ägnade natten åt att hosta, så hon var väldigt trött. Maken intog horisontalläge i soffan. Jag hade egentligen kunnat sova vidare bredvid Pricken, som krävde sällskap vid insomnandet, men vaknade av ett ljud och då var det kört. Hindrar inte att jag gäspar rätt vildsint, så kanske kan jag sträcka ut mig på den kvarvarande sängen i alla fall ...

Livsstil à la BBC

Sedan i somras när vi skaffade oss digital-tv har vi BBC Lifestyle. Tja, vi har BBC Entertainment och TV4 Film också – utöver de mer vanliga kanalerna – men det är Lifestyle som gjort intryck på mitt liv. Som blivit min nya "om man är tv-sugen och det inte finns något på någon annan kanal"-kanal. En del grejer har man sett tidigare på svenska kanaler, som Nakna kocken, Arga kocken, Arga stylisterna (a.k.a. Stilakuten eller What Not to Wear), så dem struntar man i.

Andra saker kommer troligen aldrig att visas på svensk tv, som Chef at Home, som går as we speak: en kanadensisk kock som lagar mat ur den grundläggande repertoaren hemma. Det är inget fel på maten han lagar, men han är svårt tillgjort vanlig, med svårt tillgjord satsmelodi och svårt tillgjort ordval. Vi har börjat imitera honom:

– This is an ordinary sandwich. But hey! It's a mighty tasty sandwich!

Det sänds också olika slags inrednings- och husköparprogram, amerikanska och brittiska. Det som slår mig när jag först kollar Fantasy Homes by the Sea (U.K.) och sedan Hidden potential (U.S.) är de olika nationaliternas krav på yta.

Amerikanerna kliver in i ett rätt stort hus, med ett vardagsrum på kanske 30 kvm och utbrister: "Oh, that's too small for us! Maybe for a childless couple, but there's no room for the children!" Sovru... förlåt, the master bedroom på 15 kvm är också "too small – there isn't room to move!" Och finns det inget en suite bathroom är det bara att glömma. I dag skrattade ett par åt en gästtoalett som var något större än vår enda toalett: "Oh, I thought it was a small cupboard! How quaint."

Britterna å andra sidan verkar ha samma storleksanspråk som svenskar (om nu jag ska vara en allmän måttstock för hela den svenska nationen). "Isn't that a bit too much space? For a bedroom, I mean", utbrast en kvinna häromdagen när hon tittade in i ett 25 kvm stort sovrum i en lyxvilla. Köken behöver inte heller vara stora som balsalar – fast där tror jag faktiskt att svenskar har högre utrymmeskrav än britter. De verkar gilla att laga mat i garderober. Åtminstone om jag ska döma av egen erfarenhet och BBC Lifestyle.

Elektriskt

Fick just en stickig småstöt i handloven. Så går det nämligen om jag sitter och skriver på datorn – MacBook Pro – och råkar sätta min obestrumpade fot mot elementet.

Svinigt

Varför låtsas man ens att folk i allmänhet kommer att hinna bli vaccinerade mot influensan innan smittspridningen kommer igång?

Sista veckan i september kommer vaccinet, och då är det sjukvårdspersonal och riskgrupper som står först i tur. Hur lång tid de vaccineringarna kan ta har jag svårt att uppskatta, men vi som är inte hör till endera grupp kommer väl tidigast på fråga i mitten av oktober. Tjena mors. Då lär flunsan vara i full sving.

Löjligt.

Önskan om en annan dag

Den purkna treåringen från i morse är nu betydligt gladare. Han verkar ha vant sig vid att vara hemma mycket, helt enkelt; han vill skrota omkring med sina vanliga grejer.

Själv skulle jag bara vilja lägga mig och sova lite. Det är oklart om jag är sjuk, men jag känner mig sjuk. Eller åtminstone lite vissen. En del av den vissna känslan har säkert att göra med mina stela axlar, men det är något som ligger och lurar bakom i området där örat möter käken och halsen. En varm känsla, aningen ilande, och den svagaste aning av ont.

Ja, hade purknisen bara travat iväg med sin far och syster till dagis, hade jag nu legat och trynat i soffan framför den där struntteven. Eller kanske hellre legat i sängen med en oöppnad bok, med öppet fönster så jag kunde höra regnet.

Det är inte lätt att vara förälder, inte.