Länge länge var Gullpånken en riktigt mammig typ. Pappa gick utmärkt, men bara när mamma inte var hemma. Numera är det helt omvända roller. Bara pappa gäller – om inte pappa gör något dumt, som att försöka kamma honom eller liknande – och mamma är icke önskvärd.
Så man får försöka härda sitt hjärta mot skriken:
"Jag vill inte vara med dig! Jag vill bara vara med pappa!"
Det var visst bättre innan han kunde uttrycka sig så väl.
4 kommentarer:
Det är bara tillfälligt. Mamma är alltid mamma.
Ja, tänkte säga att det där väl måste vara nån slags frigörelseprocess och att det nog är nyttigt för pojkar, särskilt, att frigöra sig från mamma. ;)
(Även om det inte behöver ske som i snyftfilmen på TV igår...)
Min 2,5-åring har alltid varit supermammig, men nyligen vände det plötsligt. Pappa-pappa-pappa hela dagen. Så av det här storartade empiriska underlaget drar jag slutsatsen att frigörelsebehovet gäller flickebarn också. ;-)
Det händer alltså? *ler*
Skicka en kommentar