Vi är tillbaka från landet, åkte mitt i den ljuvliga sommardagen för att Sötpricken och hennes pappa skulle gå på bio. Att vi överhuvudtaget stannade över natten var ett högst improviserat beslut och biljetterna var redan betalade; annars hade vi dragit på hemfärden så länge vi bara kunnat.
Jag har lite svårt att njuta på riktigt av sådana här dagar. Deras flyktighet är så tydlig att den står i vägen för det härliga. Det är ett rätt dumt sätt att leva livet, lämna nuet innan det är över, men så funkar min hjärna och jag har inte lärt mig att komma runt det.
Gullpånken är det inte så mycket att orda om idag. Det är som det är med honom. Ingen försämring, men inte heller någon förbättring. Det känns som om han varit sjuk i en evighet. Vi har snabbt lärt oss att vara tacksamma för de stunder när han är sitt vanliga jovialiska jag, men sex veckors sjukdom, varav en vecka värre, börjar slita på oss nu. För att inte tala om hur det sliter på honom.
I morgon ska vi träffa läkarna på förmiddagen; vi hoppas att de har fått fler provsvar och hittat någon ny angreppsvinkel. Lite behandling skulle inte sitta fel nu.
2 kommentarer:
Ja, för nåt ÄR det ju. Vilka är symtomen nu? "Bara" svullna körtlar och feber?
Det symptom som vi ser just nu är stelhet i nacke (övre delen av ryggen) och "ont i huvudet", vad det nu ska betyda när det kommer från en 3-åring. Febern verkar faktiskt ha gett med sig – i alla fall hinner den inte dyka upp mellan de oregelbundna doser av Alvedon som vi ger honom i smärtstillande syfte.
De svullna körtlarna är också symptom, men dem märker vi inte av.
Skicka en kommentar