Till middag lagade vi lammkorv med klyftpotatis, två av Gullpånkens favoriter. Vilket han före middagen förnekade att de var.
"Ingenting", sa han. "Jag vill ingenting."
"Men du som tycker så mycket om klyftpotatis!" sa hans far.
"NEJ! Tycker INTE om klyftpotatis!" intygade Gullpånken med emfas.
Så han satt, som alltid dessa dagar, i faderns knä medan vi åt. Skakade argt på huvudet åt förslag att lägga upp klyftpotatis, muttrade "ingenting" och spontangrät lite.
Sedan en minuts nollställdhet innan huvudet lyftes och handen dök fram, pekande på klyftpotatisskålen.
"Vill du ha?" frågade fadern.
"Ja", sa pånken. Och pekade vidare. På korven.
Vi skrattade lite osynligt och lade upp. Finns inget så viktigt för en förälder som kort minne, tror jag.
1 kommentar:
Hade samma scenario idag med min 2,5-åring. Jag kom på den briljanta idén att mata henne, leka rymdraket med maten. Hon blev helt förbluffad och överförtjust. Bli matad! Vilken grej! Rymdraket! Sen ville hon förstås att jag skulle mata henne på middagen också... hm. Skulle kanske tänkt ett varv till där innan jag kastade mig 1,5 år tillbaka i tiden.
Skicka en kommentar