Rolf Hillegrens nya inlägg i debatten bevisar att jag hade rätt i går; många, även kammaråklagare, lever i villfarelsen att ordet, den term som vi använder för att beteckna en viss handling, på något sätt sätter gränserna för vad själva handlingen består i.
Det jag syftar på är förstås första meningen här:
Våldtäkt utan våld är inte bara en språklig anomali. Det är dessutom en gärning som i stort sett är omöjlig att bevisa.
Nej Rolf. Våldtäkt utan annat våld är ingen språklig anomali. Det är en sammansättning som skaffat sig en betydelse som är mer specifik än de två ingående delarna. Sånt händer, förstår du.
2 kommentarer:
Men det är ju inte så folk uppfattar ordet, därför är det en språklig anomali.
Jag skulle t.ex. med Hillegrens exempel ha blivit våldtagen över hundra gånger, men så har jag inte uppfattat det, inte de som gjort det heller.
Det är just det jag har sagt: gemene man "kräver" en "annanvåldsaspekt" i handlingen för att betrakta det som ett övergrepp. Jag tror att de som blivit våldtagna utan annat våld – för att de varit för rädda eller av annan orsak för oförmögna att säga kämpa emot – anser att själva sexualakten är våld nog i sig själv.
Men jag fattar inte – om du inte anser att du har blivit våldtagen, what's the problem? Då var inte akten våld i sig.
Jag har aldrig blivit våldtagen, däremot har jag några gånger varit dålig på att säga ifrån eller gått med på något jag egentligen inte hade lust med. Känslan har varierat från obehag till ilska på mig själv. Situationerna har inte varit på något sätt hotfulla, och jag inbillar mig att de killarna faktiskt hade slutat om jag sagt något.
Hade jag däremot känt ett yttre tvång skulle jag nog inte ha betraktat de här situationerna endast som lärospån.
Skicka en kommentar