torsdag 6 augusti 2009

Noli me tangere

Gullpånken har alltid varit en kramig gubbe, velat vara nära. Medan Sötpricken gärna tagit sig iväg – krypande, stapplande, springande – har hennes bror hållit sig vid oss. Trivs nog allra bäst i någons famn.

Nu vill han inte att man rör vid honom. Han vill sitta i knä, men inte motta några andra beröringar än noggrant regisserade klappningar och kliningar. Jag kan förstå varför, eftersom han har ont i (på?) ryggen, men det är hemskt. Man vill ju plocka in sin lilla älskling i famnen, hålla honom hårt och nära. Ge tröst och få tröst. Känna hans doft och andningen mot kinden, de knubbiga händerna som förstrött ger en klapp när man lyfter honom, det trötta huvudet som lutas mot ens eget.

Vi får nöja oss med att klappa och klia och stjäla en kindpuss när han är på bra humör. Det räcker en liten bit.

2 kommentarer:

Kajsa sa...

Åh, krama och snosa. Trösta och trycka hårt i famnen. Framför allt när barnet mår dåligt. Förstår att det måste vara näst intill omöjligt att låta bli, fast att hans vilja naturligtvis måste respekteras. Håller tummarna för er. Måtte ni snart få mer kunskap! Ert nuvarande tillstånd av ovetskap måste ju vara näst intill outhärdligt.

Marie sa...

Hej Malin! Jag följer er på håll och det finns inga ord.