Den purkna treåringen från i morse är nu betydligt gladare. Han verkar ha vant sig vid att vara hemma mycket, helt enkelt; han vill skrota omkring med sina vanliga grejer.
Själv skulle jag bara vilja lägga mig och sova lite. Det är oklart om jag är sjuk, men jag känner mig sjuk. Eller åtminstone lite vissen. En del av den vissna känslan har säkert att göra med mina stela axlar, men det är något som ligger och lurar bakom i området där örat möter käken och halsen. En varm känsla, aningen ilande, och den svagaste aning av ont.
Ja, hade purknisen bara travat iväg med sin far och syster till dagis, hade jag nu legat och trynat i soffan framför den där struntteven. Eller kanske hellre legat i sängen med en oöppnad bok, med öppet fönster så jag kunde höra regnet.
Det är inte lätt att vara förälder, inte.
1 kommentar:
Det är svårt det där - klart man vill vara med sina barn, men ibland har man liksom ställt in sig på att vara ensam eller få någonting speciellt gjort. Svårt ibland att inte bli irriterad på barn som blir sjuka och stör ens "planer", samtidigt som jag ofta tycker det är konstigt att jag ska gå till jobbet och inte vara med mina barn på dagen...
Skicka en kommentar