Sommarstiltje i stan

Det är fortfarande tomt och tyst i stan. När vi kom hem i går eftermiddag var vi så gott som ensamma längs hela Västmannagatan från Norra Bantorget upp till Observatoriegatan där vi svänger. En ensam fotgängare passerade vi.

Lika tomt är det utanför på gatan nu. Jag brukar kolla i fönstret för att se vad folk har på sig för att avgöra vad jag ska ta på mig när jag ska gå ut, men det funkar inte nu. Det behövs minst tre pers för att få en någotsånär korrekt uppfattning och nu får man vänta evighetslänge innan människa 3 dyker upp.

Och jag vill bara gäspa hela tiden. Så då gör jag det.

(Jag försökte skriva om om Oslo och Utøya, för det finns så mycket viktigt att säga, men det går inte. Det är otänkbart och ändå hände det.)

I dag hände det faktiskt två saker

Det är semester och vi lallar runt på landet, utan några större åthävor. Långa sovmorgnar – eller vad man ska kalla det när man blir väckt vid halv sju och sedan får förflytta sig till barnens sängar för att de tar över bäddsoffan för att kolla på Barnkanalen – och långa eftermiddagar med allt senare middag.

Men i dag blev det lite action när maken plötsligt kom på att snart-sjuåringens pass antagligen har gått ut – och vi som åker till Italien om en vecka! Snabbt som attan in till stan för att kolla passet, hela högen eftersom båda vårdnadshavare ju måste skriva under passansökan: jo det hade gått ut. Så det blev två timmar på passexpeditionen. Inte så farligt, men med passning av färja och så vidare gick större delen av dagen åt till det.

Och alldeles nyss kom snart-sjuåringen hem från grannen och lekkompisen, varm och gråtande. Hon hade haft ont i huvudet någon timme och när pappa kom och hämtade kände hon plötsligt att hon hade ont i hela kroppen också. Sommarens första sjuka. Vi är inte vana vid att Sötpricken är sjuk, det har ju varit brorsan hennes som haft närapå ensamrätt på det. Helt tydligt tyckte han inte alls att det passade sig att syrran var sjuk och inte han, eftersom han började klaga på att han hade ont lite varstans.

Nu har pricken i alla fall somna och när hon inte längre får all uppmärksamhet har pånkens krämpor försvunnit. Åtminstone verkar det så, eftersom han viftar med en ballong och sjunger Sara Vargas Spring för livet. Hela texten.

Ibland händer det

Igår fick jag ett ryck och letade upp mina gamla silverringar att ha i öronen. Såg någon på tv, tror jag, som var så himla tjusig i halvstora dinglande ringar, så lusten efter dem väcktes. När jag hittade dem i mitt stora smyckeskrin (en gammal skokartong fylld främst med bijouterier och tomma smyckeaskar) insåg jag att de 1) var väldigt smutsiga och 2) rätt stora faktiskt – måste ha köpt dem när jag hade kort hår. Faktum ett går att göra något åt, men faktum två är desto svårare att fixa, så jag lade tillbaka dem, aningen missnöjd. Och fann mormors guldklocka skräpande bland plasthalsbanden. Det är inte väldigt ofta jag har tillfälle eller lust att bära guldklocka – jag föredrar dessutom vitt guld – men jag har haft den framme vid några sådana tillfällen och konstaterat att armbandet är på tok för stort för mina handleder.

Och nu gjorde jag något oväntat: Jag lade inte bara tillbaka den i smyckeskrinet, utan jag stoppade den i handväskan och tog med den till silversmeden. Om en vecka har de kortat armbandet och jag kan använda klockan. Det blir kanske en gång vartannat år, högst, men den har i alla fall möjlighet att fylla sitt syfte.

Det kan väl synas vara en mycket banal sak att slå sig för bröstet för, men det här är sånt jag aldrig kommer mig för. Även saker som jag behöver och använder bra mycket oftare kan ligga och vänta på lagningar eller ändringar, för att jag bara inte gör något åt det. Den här sortens seghet ligger djupt inne i min personlighet, och den irriterar mig något ofantligt. Desto stoltare blir jag då när jag faktiskt gör något. Hurra för mig!

Och så passade jag på att köpa ett par nya, något mindre silverringar. Så!

Inte så nöjd kund

När jag går till en specialaffär vill jag bli omhändertagen och lotsad till bästa köp. Så brukar det vara i ostaffärerna och köttaffärerna som jag går till, med något undantag. Men fiskaffären … jag är nästan helt rudis på fisk, har ett komplicerat förhållande till både smak och konsistens och baserar all min erfarenhet på vad mormor gjorde med fisken som fiskades upp under barndomssommarna vilket inte hjälper så hemskt mycket vid fiskdisken.

Och jag säger bara det: Melanders på Dalagatan, de har kanske jättebra fisk men när jag som tafflig potentiell fiskkonsument står och ummar och hummar ger de mig inte någon vidare hjälp. Korrekt betjäning men responsen är liksom noll. Jag frågade om msc-märkning och när det inte var sådan på torsken lade sig tystnaden. Inga vidare förklaringar, inga alternativ, ingenting.

Dagens besök var det andra, och även om jag till skillnad från förra gången fick med mig fisk hem känner jag att det nog var det sista också. Nästa gång jag rör mig utanför frysdisken ska jag gå några kvarter åt endera norr eller öster och pröva någon av de andra fiskaffärerna.

Med stora ögon

Idag tillbringade jag förmiddagen på S:t Eriks ögonakut. En av alla mina fina åkommor är nämligen fnas i synfältet, små skuggbitar som ligger och stör när jag tittar, och de senaste dagarna har jag tänkt på att det dykt upp en annan slags skugga som är lite mer amöbisk i formen. Och igår kändes det så tydligt att jag bestämde mig för att gå och få det kollat.

(Ja jag vet, det är ju egentligen inget akut på så sätt, men jag har helt ruttnat på att först övertala husläkaren (som förresten är på semester nu) att ge mig en remiss och sedan vänta i flera månader på att kallelsen ska komma – det är fan inte konstigt att folk söker sig till akuten i stället för till primärvården! Varför finns det inte en öppen mottagning för ögon (texempel), dit man kan söka sig utan remiss? Man bara ringer upp och så får man en tid inom en vecka? Det är ju märkligt att politikerna inte gör den kopplingen: mycket folk på akuten beror på att vården ett steg innan inte räcker till!)

Efter en dryg timmes väntan fick jag synen och trycket kollat av en sköterska och ögondroppar för att vidga pupillen. Ytterligare någon timme senare – och observera att jag inte klagar på tiden, det gick väldigt fort med tanke på hur mycket folk det var där – kom jag in till läkaren. Hon konstaterade att jag har glaskroppsavlossning men att det i övrigt "ser fint ut". Bara att vänja sig vid. Och så rekommenderade hon att jag ordnar med glasögon med en gång, det räcker inte med bara läsglasögon om jag inte vill överanstränga ögonen.

På det hela taget en väl investerad förmiddag. Även om jag nu sitter här med pupiller nästan lika stora som irisen och både ser suddigt och är väldigt ljuskänslig.

Dagsregn

När jag gick upp i morse kastade jag en blick ut genom fönstret och konstaterade att det skulle bli ett dagsregn. Meteorologer skulle kanske hävda att det inte finns något sådant, men jag känner allt till ett när jag ser det.

Och mycket riktigt, med undantag av en halvtimmes uppehåll och någon timme med bara lätt duggregn, har det dagsregnstrilat sedan dess. Och inget tyder på att det tänker upphöra än på ett tag.

Det är det bästa regnet, dagsregnet. Det är inget inställsamt eller mjäkigt med det, det bara regnar på bestämt och obönhörligt. Och så hör det upp, solen kikar fram och allt luktar friskt och nytt.

En riktigt jävla bra dag

När jag satte på mig tröjan i morse och lyckades dra till en muskel i ryggen så pass att det helt plötsligt mötte stort motstånd att bara böja sig framåt, tyckte jag att det faktiskt kunde vara nog nu. Liksom, vad är detta?!

Trots den trilskande muskeln tog jag mig ändå till Telefonplan och Midsommargården för dagens heldagsmöte med Fi Region Stockholms styrelse, och för det är jag tacksam, för, I tell you people, maken till smarta, engagerade och upplyftande människor har ni aldrig haft samlade i ett sammanträdesrum. Om det bara handlade om vilja och glöd skulle vi surfa in i närmaste fullmäktige utan att passera Gå. Eftersom vi dessutom har politiken tycker man ju att det vore plättlätt, men vi når inte riktigt ut. Vilket var en av de saker som vi analyserade och försökte hitta lösningar på denna dag.

Det var lite trögt i slutet av dagen, med värme och allt, men som vanligt efter att ha umgåtts med den fantastiska skaran vill man bara ut och göra något!

Och så avslutades dagen med pyttipanna och en Staropramen på Tennstopet med fina familjen, så hur kan det bli bättre?