Igår fick jag ett ryck och letade upp mina gamla silverringar att ha i öronen. Såg någon på tv, tror jag, som var så himla tjusig i halvstora dinglande ringar, så lusten efter dem väcktes. När jag hittade dem i mitt stora smyckeskrin (en gammal skokartong fylld främst med bijouterier och tomma smyckeaskar) insåg jag att de 1) var väldigt smutsiga och 2) rätt stora faktiskt – måste ha köpt dem när jag hade kort hår. Faktum ett går att göra något åt, men faktum två är desto svårare att fixa, så jag lade tillbaka dem, aningen missnöjd. Och fann mormors guldklocka skräpande bland plasthalsbanden. Det är inte väldigt ofta jag har tillfälle eller lust att bära guldklocka – jag föredrar dessutom vitt guld – men jag har haft den framme vid några sådana tillfällen och konstaterat att armbandet är på tok för stort för mina handleder.
Och nu gjorde jag något oväntat: Jag lade inte bara tillbaka den i smyckeskrinet, utan jag stoppade den i handväskan och tog med den till silversmeden. Om en vecka har de kortat armbandet och jag kan använda klockan. Det blir kanske en gång vartannat år, högst, men den har i alla fall möjlighet att fylla sitt syfte.
Det kan väl synas vara en mycket banal sak att slå sig för bröstet för, men det här är sånt jag aldrig kommer mig för. Även saker som jag behöver och använder bra mycket oftare kan ligga och vänta på lagningar eller ändringar, för att jag bara inte gör något åt det. Den här sortens seghet ligger djupt inne i min personlighet, och den irriterar mig något ofantligt. Desto stoltare blir jag då när jag faktiskt gör något. Hurra för mig!
Och så passade jag på att köpa ett par nya, något mindre silverringar. Så!
2 kommentarer:
Bra där.
Visst blir man som sengångare stolt när man lyckas göra såna saker? Jag har en trasig diamant i min vigselring. Inte så snyggt. Men att jag skulle fixa det? Näe, det gör jag någon annan gång.
Skicka en kommentar