Åh lilla bloggen, så försummad du är! Men just nu handlar allt om hur jag mår samtidigt som jag är så dödens trött på det, så jag öppnar bara en redigeringsruta, suckar och stänger igen. Vill inte skriva om måendet, men har inget annat att säga. Känns det som.
Nu har jag i alla fall mått rätt okej efter några dagars rätt jobbigt tillstånd, när jag pendlar mellan att känna mig elektrisk i hela kroppen och att vara helt utslagen. Det elektriska är jobbigt, men ändå att föredra framför det utslagna. Samtidigt brottas jag med domedagskänslor: tänk om det är [hemsk obotlig sjukdom] eller [annan hemsk obotlig sjukdom] eller allra, allra fasansfullast: kanske något hemskt som jag aldrig får reda på vad det är. Att det här bara är början. Början till slutet. Försöker inte tänka så, men kan inte låta bli.
Jag undrar om barnen märker något – tror inte det för jag försöker att ha my happy face on, mer än att mamma är lite mer trött än vanligt. Och eftersom jag alltid varit trött, är skillnaden kanske inte så stor. Den största skilladen är kanske att jag som aldrig varit särskilt sentimental i mina känslor för barnen nu har ett nästan omättligt behov av att krama dem.
Sedan det här började i mars har jag försökt att hålla igång med jobbet. Det har funkat ganska bra, men igår var jag tvungen att sträcka vapen. Det redaktörsuppdrag som jag redan tackat ja till, och till och med börjat på, hade jag inget annat val än att lämna tillbaka. Det hade kunnat gå, men det hade också kunnat gå åt skogen. Som tur var är det en mycket förstående förläggare, som lugnade mig och försäkrade att det kommer andra böcker. Så nu är jag egenföretagarsjukskriven, det vill säga utan ersättning. Hoppas att kunna ta några småjobb utifrån dagsform. Sån tur att jag har kvar pengar från betalningen för min översättning – jag klarar både lokalhyra och skattebetalningar några månader framåt.
Dystert, detta.
2 kommentarer:
Nämen usch så bedrövligt!
Har du verkligen jättekollat alla utvägar när det gäller sjukskrivning och ersättning? (Säger jag som inte vabbar eller är sjukskriven hur lite jag än kan jobba pga. det ena eller det andra).
Det främjar ju inte eventuellt tillfrisknande att oroa sig för försörjningen, liksom.
Jag skulle väl kunna få husläkaren att sjukskriva mig, men med den lusiga ersättning jag får tjänar det inte så mycket till. Och snart är det sommar och då ska jag ta föräldraledigt med något av barnen. Vi har en massa dagar kvar.
Försörjningen är jag egentligen inte oroad av, i kort perspektiv. Jag tjänar aldrig så mycket att jag har någon avgörande del av familjens ekonomi – min inkomst går i princip till mina personliga utgifter, och lämpligt nog sjunker de radikalt när jag är sjuk …
Då stör tanken på att jag inte skulle ha råd att kvar lokalen mig mycket mer. Tur att den är billig, liksom.
Skicka en kommentar