Mamma ringde för en stund sedan, och klagade mycket inlindat på att jag inte hört av mig sedan i lördags eller när det nu var. Torsdags? Nä, fredags. Tror jag.
– Tur att jag läser din blogg, så att jag vet vad som händer, sa hon.
Du är inte ensam, mamma. Din svärson får också reda på saker den vägen. Och jag litar på att han läser, så om han inte varit inne på några dagar riskerar våra samtal att bli förvirrade.
– Vilket äpple?
– Det jag pallade ju!
– Har du pallat ett äpple?! När då?
– Igår ju!
– Men det har du inte sagt. Har du sagt det?
– Ja, men ... [inser att jag bara skrivit om saken här]. Nä.
(Det här är inte ett autentiskt samtal. Han läste äppelinlägget.)
Och när jag berättar saker för vänner som jag inte pratat med på ett tag, får jag ofta reaktionen "ja, jag läste om det". Då upplever jag en lätt snopen känsla – jaha. Vad ska jag säga nu då? Vad ska t.ex. jag och Cec tala om på lunchen i morgon? Jag får kanske nöja mig att gooo-i-goooa med nyaste tillskottet.
Men jag ska försöka ringa lite oftare, mamma.
3 kommentarer:
Precis så är det. När jag var i Thailand i januari och lät bli att uppsöka en dator från lördag till måndag och sålunda inte skrev några blogginlägg ringde mamma och undrade så att allt var bra...
Och mina kompisar säger ofta sådant som att "ja, men det har jag redan läst på din blogg". Själva har dom minsann inga bloggar så det tenderar att bli lite envägsinfo...
Ha, ha, det finns alltid något att prata om!
Dessutom är mitt minne selektivt.
Ack och oj samt suck vad jag känner igen mig!
Skicka en kommentar