Tillbaka från vildmarken

I dag – eller i går när jag skriver det här några minuter efter midnatt – var vi och hälsade på min pappa och hans fru. De bor på landet i triangeln Katrineholm–Nyköping–Flen, så långt som man i Södermanland kan komma från civilisationen. När man säger det låter det inte som om det kunde vara så långt, men herregud. Det är det. En halvtimme på smala skogsvägar, hallå! Det är verkligen längst bort, åker man förbi deras lilla väg är man en billängd närmare landsvägen på andra sidan skogen.

Men så länge man bara hälsar på och inte själv bor så där, 45 minuters körväg från närmsta affär, är det faktiskt en trevlig utflykt. Såvida inte bilens AC bestämmer sig för att lägga av, så att håller på att frysa både fötter och näsa av sig. Jag fick flashbacks från mammas SAAB på 1970-talet, som (förstås) inte hade någon värme, där man alltid frös så man hoppade om vintrarna.

När vi kom hem var vi tvungna att värma oss med te och filtar.

Diagnos – den kanske inte inbillade sjuka

Om man inte gillar sjukdomsbeskrivningar ska man nog sluta läsa här. En god vän i Örebro-trakten ska i alla fall läsa slutklämmen!

I sisådär två år har jag mått lite konstigt ganska stor del av tiden. Egentligen började det nog i januari 2008 med ett uppdykande på mitt konstiga illamående, men det var först i början av 2009 som det kickade in på riktigt. Då kom det i gott sällskap med en lätt depression, en magkatarr och en diagnos på möjlig sköldkörtelåkomma. Katarren försvann snart med hjälp av medicinering, men tyvärr gjorde medicinen för sköldkörteln det bara värre – eftersom läkaren var lite snabb på den diagnosen – och det resulterade i ungefär tre veckor med hjärtklappning, yrselanfall och grava overklighetskänslor. Vilket gjorde att jag var akut tvungen att gå till (en annan) läkare på min 40-årsdag för att göra ett EKG och sedan ställa in min fest. Jag slutade bums med Levaxinet och sedan tog det några veckor innan jag började känna mig normal igen. För säkerhets skull gjordes flera undersökningar, och allt konstaterades vara prima. En ultraljudsläkare tyckte till och med att jag hade "stilig lever".

Sedan bättrade det sig sakta, även om illamåendet fortsatte komma och gå i perioder (och fortfarande gör). Jag har liksom vant mig vid att må lite off mest hela tiden, och insett att min alltid lite känsliga mage har blivit extra cranky – jag måste äta si och så mycket med jämna intervaller så går det ganska bra.

Men sent i höstas började en grej dyka upp igen, det jag beskriver i ett inlägg från oktober 2009:

Dessutom lider jag av en liten förskjutning mellan mitt huvud och omvärlden. Svårt att förklara, men det känns inte riktigt som om huvudet hänger med när jag rör mig. Eller som om huvudet var i en bubbla och världen beskådades genom handblåsta fönsterglas. Det pendlar mellan märkligt och irriterande.

Före jul var jag hos läkaren igen och fick ta en massa blodprov och blev dessutom skickad på datortomografi. I dag var det återbesök med provresultat: allt såg bra ut (inklusive hjärnan) förutom en sak: jag har B12-brist. Och då tänkte jag: jaha, vad ska man ha läkare till när man har bloggkommentatorer – läs kommentarerna här!

Fredagsmiddag

Äntligen Tennstopet!

I denna digitala tidsålder

Barnen gillar visst sina nya datorer.

Inget fel på bredbandet

I dag fick jag, apropå ett gammalt inlägg i bloggen, en näsvis fråga om min bredbandsuppkoppling blivit väldigt dålig det senaste året. Eftersom jag skriver så lite nu för tiden.

Ack om det ändå vore så! För då skulle jag lätt kunna lösa det.

Sanningen är att jag har blivit dålig på att göra det jag gör precis här och nu: logga in, välja "nytt inlägg" och skriva det som precis dykt upp i huvudet. De bästa inläggen brukar komma till så; även långa bra inlägg börjar sitt liv som en önskan att säga något litet specifikt. (Och så struntar vi i att sådana spontana infall också är orsaken till många rena struntinlägg.)

Det får hamna bland mina nyårsönskningar* i år: Jag vill börja skriva lite spontant sådär igen.

*Jag gillar inte löften. Men önskningar tycker jag att man ska ha. Om jag bara får lite tid över att samla tankarna hade jag tänkt att berätta om dem. Det är svårt att göra i spontaninlägg.

Hur dryg får man vara?

Svaret på rubrikens fråga ger Cecilia Hagen i Expressen, i en intervju med Ebba von Sydow (som jag hittade  hos Anna/Ett mercyfuck i Svensonville).

Man får tydligen vara hur jävla äckligt nedlåtande dryg som helst.

När man inte får vara med sin dator

De här lediga dagarna har jag varit nästan helt utträngd från min egen dator. Barnens (min gamla) är ju aaalldeles för långsam, tycker barnen – och jag håller med dem, den orkar inte med streamad media, som är det barnen dattar mest med – och min blir det naturliga valet när deras faders är förbjudet område. Fattar inte hur han lyckades med att etablera den regeln, men jag avundas honom rätt mycket.

Nu ska vi i alla fall öka datorinnehavet i hemmet och pensionera odugliga gamla trotjänare – jag köper ny dator till mig och lämnar den gamla till barnen och så kompletterar vi med en ny pc. Känns kanske lite märkligt att en fyra- och en sexåring ska ha varsin dator, men herregud, de använder dem ju. Och vi har inga tv-spel och annat.

Följden av den begränsade datortiden känns i mitt huvud. Jag är så van nu vid att tänka framför datorn, att jag inte riktigt vet hur det går till att formulera tankar när jag inte har ett tangentbord och en skärm att studsa mot. Möjligtvis har tomheten bakom skallbenet också att göra med att allt slags substantiellt tankegods blåses bort av de ständiga explosioner av höjda barnröster som jag befinner mig mitt i. Och alla de små osamssituationer som uppstår och som man måste medla i, som rent fysiskt avbryter vad man nu håller på med, hjälper inte heller.

Nej, nu har jag blivit avbruten för många gånger. Tankarna som jag lyckades samla en kort stund har fladdrat ut genom vänstra örat och ses nu stiga mot rymderna bortom Gustav Vasa kyrka.