Inte alltför sällan undrar jag hur folk egentligen tänker. Nästan alltid börjar jag i huvudet formulera ett inlägg, en insändare, ett mejl – men jag kommer aldrig till skott med att verkligen få de där orden på pränt.
Då är det skönt att det finns andra som gör det för en.
onsdag 30 januari 2008
lördag 26 januari 2008
Dagispånken
Gullpånkens p.g.a. sjukdom avbrutna inskolning började om i onsdags.
När Sötpricken skolades in, var det tillsammans med en hel ny avdelning: fjorton ett-och-ett-halvtåringar, fjorton mer eller mindre nervösa föräldrar. Det hela var schemasatt över tio dagar, först en till två timmar om dagen i fem dagar och sedan gradvis längre. Det blev inte riktigt så – efter dag fyra tyckte pedagogerna att ungefär två tredjedelar av ungarna kunde börja köra hela dagar. Barnen trivdes nämligen så bra med varandra. Och så blev det. Jag satt stand-by i några dagar hemmar, men helt i onödan.
(Den resterande andelen ungar tog på sig hur länge som helst att bli ordentligt inskolade. I de flesta fall berodde det på svårartad separationsångest från föräldrarnas sida. Mycket intressant att se. Men en annan historia.)
När nu lilla pånken skulle börja på dagis* blev vi tillfrågade om vi hade lust att prova en tredagarsinskolning: tre hela dagar (9–15) tillsammans med mappa, sedan första dagen på egen hand. Låter lite brutalt tänkte vi, och hur ska det gå med Gullpånken som är så mappig? *hönsmammesuck*
Men det har verkligen funkat hur bra som helst. Trots en veckas uppehåll mellan dag 1 och dag 2. Han tycker att det är jätteroligt med de andra barnen, tyr sig till alla tre "fröknarna" (i en tredagars har man ingen särskild inskolningspedagog) och har redan lärt sig att själv lämna tallriken på matvagnen. Jag ska inte sticka under stol med att det var rätt nervöst i går som var första dagen. Både jag och maken satt som på nålar hela dagen, och jag som var jour ryckte till varje gång telefonen ringde. Men ingen utryckning krävdes, så jag gick ner som planerat vid tre.
På gården överfölls jag av fyra-fem hojtande barn och en styck "fröken" som i mun berättade om hela Gullpånkens dag. När jag lyckats komma loss från dem, hittade jag huvudpersonen själv och en annan "fröken" som hjälptes åt med att städa inne på avdelningen. Pånken har inte riktigt blivit haj på att gå med skor, så han gillar inte än att vara ute och leka. "Fröken" berättade att han varit lite ledsen några gånger, men tröstat sig när han blev upplyft, haft lite svårt att somna, men sedan sovit 1,5 timme, och ätit 2,5 halv potatis plus smörgås till lunch. (Köttgryta är inte så lätt att tugga i sig när man bara har fyra gaddar.)
Att han trivts under dagen tyckte jag mest av allt visades genom att han blev glad när han fick se mig, i stället för att börja gråta. Han hade helt enkelt inte saknat oss så mycket. Bra!
*Ja, vi, även "fröknarna", säger så till vardags om den plats där förskoleverksamheten bedrivs.
När Sötpricken skolades in, var det tillsammans med en hel ny avdelning: fjorton ett-och-ett-halvtåringar, fjorton mer eller mindre nervösa föräldrar. Det hela var schemasatt över tio dagar, först en till två timmar om dagen i fem dagar och sedan gradvis längre. Det blev inte riktigt så – efter dag fyra tyckte pedagogerna att ungefär två tredjedelar av ungarna kunde börja köra hela dagar. Barnen trivdes nämligen så bra med varandra. Och så blev det. Jag satt stand-by i några dagar hemmar, men helt i onödan.
(Den resterande andelen ungar tog på sig hur länge som helst att bli ordentligt inskolade. I de flesta fall berodde det på svårartad separationsångest från föräldrarnas sida. Mycket intressant att se. Men en annan historia.)
När nu lilla pånken skulle börja på dagis* blev vi tillfrågade om vi hade lust att prova en tredagarsinskolning: tre hela dagar (9–15) tillsammans med mappa, sedan första dagen på egen hand. Låter lite brutalt tänkte vi, och hur ska det gå med Gullpånken som är så mappig? *hönsmammesuck*
Men det har verkligen funkat hur bra som helst. Trots en veckas uppehåll mellan dag 1 och dag 2. Han tycker att det är jätteroligt med de andra barnen, tyr sig till alla tre "fröknarna" (i en tredagars har man ingen särskild inskolningspedagog) och har redan lärt sig att själv lämna tallriken på matvagnen. Jag ska inte sticka under stol med att det var rätt nervöst i går som var första dagen. Både jag och maken satt som på nålar hela dagen, och jag som var jour ryckte till varje gång telefonen ringde. Men ingen utryckning krävdes, så jag gick ner som planerat vid tre.
På gården överfölls jag av fyra-fem hojtande barn och en styck "fröken" som i mun berättade om hela Gullpånkens dag. När jag lyckats komma loss från dem, hittade jag huvudpersonen själv och en annan "fröken" som hjälptes åt med att städa inne på avdelningen. Pånken har inte riktigt blivit haj på att gå med skor, så han gillar inte än att vara ute och leka. "Fröken" berättade att han varit lite ledsen några gånger, men tröstat sig när han blev upplyft, haft lite svårt att somna, men sedan sovit 1,5 timme, och ätit 2,5 halv potatis plus smörgås till lunch. (Köttgryta är inte så lätt att tugga i sig när man bara har fyra gaddar.)
Att han trivts under dagen tyckte jag mest av allt visades genom att han blev glad när han fick se mig, i stället för att börja gråta. Han hade helt enkelt inte saknat oss så mycket. Bra!
*Ja, vi, även "fröknarna", säger så till vardags om den plats där förskoleverksamheten bedrivs.
söndag 20 januari 2008
Sjukdomsträsket
Åh hjälp!
En vecka med sjuka barn, det är verkligen inte någon dans på rosor. Vi är helt slut. Tur i oturen är att vi inte blivit sjuka själva (än), så vi har i alla fall sluppit stånka omkring med feber och snoriga näsor.
Vi har bara stånkat omkring med barn med feber och snoriga näsor.
Först föll Sötpricken. Feber några dagar, okej öron vid läkarbesiktning men sedan, dagen efter, jätteont i örat. Husläkarjouren, Kåvepenin i fem dagar.
Sedan föll Gullpånken. Efter första dagen på dagis (jättekul!) fick han 40° feber, var trött, febrig och kinkig några dagar innan vi bestämde oss för att gå till husläkarjouren. Odefinierad infektion. Tokhög sänka. Kåvepenin i tio dagar.
Klockan 20.00 i dag var samtliga personer i hushållet feberfria. Låt oss hoppas att det förblir så.
En vecka med sjuka barn, det är verkligen inte någon dans på rosor. Vi är helt slut. Tur i oturen är att vi inte blivit sjuka själva (än), så vi har i alla fall sluppit stånka omkring med feber och snoriga näsor.
Vi har bara stånkat omkring med barn med feber och snoriga näsor.
Först föll Sötpricken. Feber några dagar, okej öron vid läkarbesiktning men sedan, dagen efter, jätteont i örat. Husläkarjouren, Kåvepenin i fem dagar.
Sedan föll Gullpånken. Efter första dagen på dagis (jättekul!) fick han 40° feber, var trött, febrig och kinkig några dagar innan vi bestämde oss för att gå till husläkarjouren. Odefinierad infektion. Tokhög sänka. Kåvepenin i tio dagar.
Klockan 20.00 i dag var samtliga personer i hushållet feberfria. Låt oss hoppas att det förblir så.
måndag 14 januari 2008
Blyghet
Det är inte lätt att vara blyg, minsann.
Jag har alltid varit blyg och har kompenserat det genom att skrika högst och mest. En aningen märklig approach, som ger resultatet att ingen fattar att man är blyg. Vänner och bekanta brukar till och med ge ifrån sig flatskratt när jag talar om min blyghet:
"Nej lägg av! Skulle du vara blyg? Ehahahhahahaha!"
Jaha, eheh. Om du säger så.
Nackdelen med att folk inte förstår att man är blyg är att ens uppförande måste förklaras på andra sätt. Och det görs för det mesta genom att man tillskrivs ett urval negativa egenskaper. Under åren har jag bland annat fått höra att jag är arrogant, inbilsk och aggressiv. Tema med variationer, alltså. ("För mycket" tror jag inte platsar som blyghetsförklädnad.)
Är det svårt att relatera de egenskaperna till blyghet? Jo, så här:
Arrogant – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och avståndstagande ut (man vågar inte säga något eller gå fram till någon).
Inbilsk – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och ... ja, se ovan.
Aggressiv – man har stått i ett hörn (och så vidare), men kommer på att man faktiskt vill säga något. När man då öppnar munnen blir alla överraskade och känner sig hotade av den arroganta personen som plötsligt yttrar sig.
Man hoppas att det här inte går i arv. Sötpricken berättar ofta frankt att hon är blyg när hon ska träffa nya människor – ibland berättar hon det för dem – eller dagiskompisarna hon inte sett på ett tag. Jag tror inte att hennes blyg och mitt blyg är samma sak.
Jag har alltid varit blyg och har kompenserat det genom att skrika högst och mest. En aningen märklig approach, som ger resultatet att ingen fattar att man är blyg. Vänner och bekanta brukar till och med ge ifrån sig flatskratt när jag talar om min blyghet:
"Nej lägg av! Skulle du vara blyg? Ehahahhahahaha!"
Jaha, eheh. Om du säger så.
Nackdelen med att folk inte förstår att man är blyg är att ens uppförande måste förklaras på andra sätt. Och det görs för det mesta genom att man tillskrivs ett urval negativa egenskaper. Under åren har jag bland annat fått höra att jag är arrogant, inbilsk och aggressiv. Tema med variationer, alltså. ("För mycket" tror jag inte platsar som blyghetsförklädnad.)
Är det svårt att relatera de egenskaperna till blyghet? Jo, så här:
Arrogant – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och avståndstagande ut (man vågar inte säga något eller gå fram till någon).
Inbilsk – man står i ett hörn och ser kallt ointresserad och ... ja, se ovan.
Aggressiv – man har stått i ett hörn (och så vidare), men kommer på att man faktiskt vill säga något. När man då öppnar munnen blir alla överraskade och känner sig hotade av den arroganta personen som plötsligt yttrar sig.
Man hoppas att det här inte går i arv. Sötpricken berättar ofta frankt att hon är blyg när hon ska träffa nya människor – ibland berättar hon det för dem – eller dagiskompisarna hon inte sett på ett tag. Jag tror inte att hennes blyg och mitt blyg är samma sak.
lördag 12 januari 2008
Sötprick ekiperas (uppdaterad)
Dags för ny overall. Vilken tur då att Åhléns har rea!
Latest news, read all abaht it!
Det blev inte den overallen. Det blev en annan, nästan likadan.
Fem myror är fler än fyra elefanter
Sötpricken och Gullpånken tittar på Fem myror. Namn bokstaveras.
Teven: Aaa.
Sötpricken: Aaa.
Gullpånken: Aaaaaaa!
Teven: Nnn.
Sötpricken: Nnn.
Gullpånken: NG!
Teven: Tee.
Sötpricken: Teeee.
Gullpånken: Pfffffff!
Teven: Oooo.
Sötpricken: Oooo.
Gullpånken: Bwoooo!
Teven: Nnn.
Sötpricken: Nnn.
Gullpånken: NGzj!
Teven: Anton!
Sötpricken: Anton!
Gullpånken: Agooooo!
Teven: Aaa.
Sötpricken: Aaa.
Gullpånken: Aaaaaaa!
Teven: Nnn.
Sötpricken: Nnn.
Gullpånken: NG!
Teven: Tee.
Sötpricken: Teeee.
Gullpånken: Pfffffff!
Teven: Oooo.
Sötpricken: Oooo.
Gullpånken: Bwoooo!
Teven: Nnn.
Sötpricken: Nnn.
Gullpånken: NGzj!
Teven: Anton!
Sötpricken: Anton!
Gullpånken: Agooooo!
fredag 11 januari 2008
Hands up!
Hösten 1990 läste jag ett litet germanskt språk på Stockholms universitet. Jag var, trots tre terminers studier i engelska tidigare, en riktig nybörjare i den akademiska världen – men jag var säker på att jag trivdes i "akademia" (som de säger på norsk). I den mån jag överhuvudtaget reflekterade över saken, trodde jag nog att jag där skulle förbli.
Men nu är jag på väg in i en annan historia. Den tar vi en annan gång.
En dag satt vi i alla fall i en av undervisningssalarna i E-huset (var det E-huset?) när dörren öppnades och kanske två personer kom in. Den ena var en kille som såg ganska precis ut som en representant för sådana som kunde tänkas studera det betydligt större germanska språk som också undervisades på institutionen. Killen och den andra presenterade sig som ämnesrådet, informerade om vad ett sånt gör och undrade sedan om någon från vår kurs var intresserad av att bli dess ämnesrådsrepresentant.
Jag minns faktiskt fortfarande hur förvånad jag blev när jag plötsligt räckte upp handen. Då hade jag nämligen inte ännu kommit till insikten att mitt starka ogillande av föreningslivet överskuggas endast av min fasta övertygelse att bara jag kan göra saker så det blir bra. I dag, efter dryga 17 år av styrelseposter i föreningar och bostadsrättsföreningar som jag i 9 fall av 10 mest suckar över, vet jag varför jag räckte upp handen. Look no further, I'm your man.
Fast kanske inte. Kanske var det helt enkelt så att det var ödet som snabbt grabbade tag i armbågen och lyfte den från sin fasta plats på bordsskivan? Kanske. I vilket fall avgjorde den där reflexartade handhöjningen min framtid.
Men nu är jag på väg in i en annan historia. Den tar vi en annan gång.
En dag satt vi i alla fall i en av undervisningssalarna i E-huset (var det E-huset?) när dörren öppnades och kanske två personer kom in. Den ena var en kille som såg ganska precis ut som en representant för sådana som kunde tänkas studera det betydligt större germanska språk som också undervisades på institutionen. Killen och den andra presenterade sig som ämnesrådet, informerade om vad ett sånt gör och undrade sedan om någon från vår kurs var intresserad av att bli dess ämnesrådsrepresentant.
Jag minns faktiskt fortfarande hur förvånad jag blev när jag plötsligt räckte upp handen. Då hade jag nämligen inte ännu kommit till insikten att mitt starka ogillande av föreningslivet överskuggas endast av min fasta övertygelse att bara jag kan göra saker så det blir bra. I dag, efter dryga 17 år av styrelseposter i föreningar och bostadsrättsföreningar som jag i 9 fall av 10 mest suckar över, vet jag varför jag räckte upp handen. Look no further, I'm your man.
Fast kanske inte. Kanske var det helt enkelt så att det var ödet som snabbt grabbade tag i armbågen och lyfte den från sin fasta plats på bordsskivan? Kanske. I vilket fall avgjorde den där reflexartade handhöjningen min framtid.
torsdag 10 januari 2008
Hög kundnöjdhet
För det mesta går man och trampar i småbarnslivets grötiga vardag, med skiiiiitarga treåringar ("Nej! Titta inte på mig! Neeeeeej, prata inte med meeeeeeeeej!") och gosiga men gnälliga ettåringar. Maken är mest någon som kan befria en från tumsugarhelvetet så att man kan sätta sig vid datorn en stund, och hälsas alltså med ett befriat och ointresserat hej och en snabb puss. Jippie, fem minuters egentid!
Så en dag när man sitter på jobbet, dyker plötsligt tanken på maken upp tillsammans med ett varmt pirr i hjärttrakten. Ja, han är ju rätt trevlig faktiskt, tänker man. Sådär så att man vill stå och kramas i köket.* Det enda man egentligen har att invända mot honom är att han hänger galgar överallt som man sedan går in i så att de åker i golvet. I övrigt är han ganska perfekt.
Ja, man är nöjd med sitt val av man.
*Ingen förtäckt antydan om något annat. Vi kramas ofta i köket.
Så en dag när man sitter på jobbet, dyker plötsligt tanken på maken upp tillsammans med ett varmt pirr i hjärttrakten. Ja, han är ju rätt trevlig faktiskt, tänker man. Sådär så att man vill stå och kramas i köket.* Det enda man egentligen har att invända mot honom är att han hänger galgar överallt som man sedan går in i så att de åker i golvet. I övrigt är han ganska perfekt.
Ja, man är nöjd med sitt val av man.
*Ingen förtäckt antydan om något annat. Vi kramas ofta i köket.
måndag 7 januari 2008
Lökigt, DN!
I morse när jag lagt upp DN på leverpastejsmackan bläddrade jag genast fram till artikeln om småbarnsföräldrars trötthet. Vi är ju ganska trötta själva, och något kanske man kan snappa upp (en ständigt grusad förhoppning).
Men som vanligt, samma gamla unkna skit. De går ut i första bästa lekpark förstås och hugger första bästa mamma som ser lite trött ut, och sen skriver de oreflekterat om vad nu ämnet kan vara.
Här möter vi en mamma (och en pappa i bakgrunden) som "vill njuta fullt ut" av sin (ja, sin) sista barnledighet, dumstädar sig runt lägenheten i stället för att unna sig en kopp kaffe – nej, det står inte "unna" någonstans, men det lurar där i vassen – och väljer att inte som vissa vänninor intressera sig för jobbet och, ve och fasa, "bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader". Ja, fy fader för såna hemska karriärmammor! Blä på er!
Pappan då? Han verkar bara existera tillsammans med mamman, när de inte får sovmorgon, orkar titta klart på filmen eller får avlastning för att "få en chans att 'bara vara'". Att han troligen tar mindre än hälften av föräldraledigheten är oviktigt. Trött är han i alla fall.
Kan DN-journalister inte lyckas gräva upp lite andra sorters föräldrar, såna som gör sitt bästa för att kombinera arbete och familjeliv och som tycker att det går ganska bra på det stora hela? Jag känner en eller två, slå mig en signal! Jag lovar, vi är också tröttta.
Läs också: Isobel Hadley-Kamptz åsikter om artikeln.
Men som vanligt, samma gamla unkna skit. De går ut i första bästa lekpark förstås och hugger första bästa mamma som ser lite trött ut, och sen skriver de oreflekterat om vad nu ämnet kan vara.
Här möter vi en mamma (och en pappa i bakgrunden) som "vill njuta fullt ut" av sin (ja, sin) sista barnledighet, dumstädar sig runt lägenheten i stället för att unna sig en kopp kaffe – nej, det står inte "unna" någonstans, men det lurar där i vassen – och väljer att inte som vissa vänninor intressera sig för jobbet och, ve och fasa, "bryta föräldraledigheten när barnet fyllt åtta månader". Ja, fy fader för såna hemska karriärmammor! Blä på er!
Pappan då? Han verkar bara existera tillsammans med mamman, när de inte får sovmorgon, orkar titta klart på filmen eller får avlastning för att "få en chans att 'bara vara'". Att han troligen tar mindre än hälften av föräldraledigheten är oviktigt. Trött är han i alla fall.
Kan DN-journalister inte lyckas gräva upp lite andra sorters föräldrar, såna som gör sitt bästa för att kombinera arbete och familjeliv och som tycker att det går ganska bra på det stora hela? Jag känner en eller två, slå mig en signal! Jag lovar, vi är också tröttta.
Läs också: Isobel Hadley-Kamptz åsikter om artikeln.
söndag 6 januari 2008
Matprat
Vi har, som jag skrev nedan, bestämt oss för att mat är viktigt för oss. För oss innebär det att vi äter varierad och i möjligaste mån hemlagad mat.
Vissa dagar äter Sötpricken inte sådär jättemycket av maten – hon kan som många treåringar Få För Sig Saker – men då får hon väl en smörgås i stället. Jag känner barn som nästan uteslutande får s.k. barnvänlig mat för att de är s.k. kinkiga med maten, men som ändå inte äter särskilt mycket. Då känns det lite poänglöst att laga särskild mat.
Egentligen är mitt intresse för mat lite paradoxalt, eftersom jag tycker det är tråkigt att planera maten och tråkigt att laga den och dessutom är aningen matfobisk; jag har svårt för vissa konsistenser och för ganska många smaker. Inte rätt person att bjuda på riktigt fin restaurang, alltså. Maken tycker att det är lite roligare att laga, men är inte så intresserad av planeringen (samt gillar avancerad mat på väldigt fina restauranger). Tillsammans lyckas vi ändå dra runt en lite mer engagerad matvardag.
Men trots mitt egentliga ointresse (som, om jag ska vara ärlig och lite snäll mot mig själv, beror ganska mycket på tidsbrist) finner jag mig plötsligt vara intresserad läsare av en hel del matbloggar.
Kanske är det med matlagning som med whisky: jag vill så gärna tycka om det att jag ständigt återvänder till det fast jag varje gång kommer fram till samma slutsats. Matlagning är inte särskilt roligt och whisky smakar bara sprit.
Vissa dagar äter Sötpricken inte sådär jättemycket av maten – hon kan som många treåringar Få För Sig Saker – men då får hon väl en smörgås i stället. Jag känner barn som nästan uteslutande får s.k. barnvänlig mat för att de är s.k. kinkiga med maten, men som ändå inte äter särskilt mycket. Då känns det lite poänglöst att laga särskild mat.
Egentligen är mitt intresse för mat lite paradoxalt, eftersom jag tycker det är tråkigt att planera maten och tråkigt att laga den och dessutom är aningen matfobisk; jag har svårt för vissa konsistenser och för ganska många smaker. Inte rätt person att bjuda på riktigt fin restaurang, alltså. Maken tycker att det är lite roligare att laga, men är inte så intresserad av planeringen (samt gillar avancerad mat på väldigt fina restauranger). Tillsammans lyckas vi ändå dra runt en lite mer engagerad matvardag.
Men trots mitt egentliga ointresse (som, om jag ska vara ärlig och lite snäll mot mig själv, beror ganska mycket på tidsbrist) finner jag mig plötsligt vara intresserad läsare av en hel del matbloggar.
Kanske är det med matlagning som med whisky: jag vill så gärna tycka om det att jag ständigt återvänder till det fast jag varje gång kommer fram till samma slutsats. Matlagning är inte särskilt roligt och whisky smakar bara sprit.
lördag 5 januari 2008
Grönt nyårslöfte
Matälskaren på Taffel.se uppmanar oss att avge ett grönt nyårslöfte – jag är visserligen ingen matbloggare och faller bara tveksamt in i kategorin "matälskare", men jag tycker att mat är viktigt. Ja, vi har bestämt att mat är viktigt i vår familj.
Så jag antar utmaningen och slår till med några löften för hela familjen. Blandat stort och smått – och begränsar mig inte bara till matrelaterat:
1. Vi ska välja ekologisk mat i första hand.
2. Vi ska inte äta fisk särskilt ofta. (Kanske overkill, men när jag ser hur patetisk svensk fiskepolitik och fiskenäring är, väljer jag hellre bort fisken än att stödja näringen.)
3. Vi ska fortsätta äta mer vegetariskt och mindre animaliskt överhuvudtaget.
4. Vi ska bli bättre på att ta med oss gamla papperskassar när vi storhandlar, och genast införskaffa tygkassar för kompletteringshandlingen.
5. Vi ska spara mer el: fler lågenergilampor trots att vi inte hittat några vars sken vi gillar, och ordentliga, permanenta lösningar för att stänga av alla apparater som annars står i stand-by.
Dessutom ska vi fortsätta med att inte flyga nästan alls (maken flyger hit och dit i jobbet och är en riktig miljöbov, men det där får de diskutera på hans arbete) och använda bilen lika sparsamt som hittills, trots att vi kör på biogas, det enda riktigt vettiga bränslet idag.
***
Uppdaterat 19.45:
Bara för att jag skrev det där med lågenergilamporna gick min skrivbordslampa med ett ploff när jag tände den. Och efter att jag under ruelse satt in en lågenergivariant, kunde jag konstatera att skenet faktiskt var helt okej. Lite för vitt, men det funkar ju till skrivbordet.
Så jag antar utmaningen och slår till med några löften för hela familjen. Blandat stort och smått – och begränsar mig inte bara till matrelaterat:
1. Vi ska välja ekologisk mat i första hand.
2. Vi ska inte äta fisk särskilt ofta. (Kanske overkill, men när jag ser hur patetisk svensk fiskepolitik och fiskenäring är, väljer jag hellre bort fisken än att stödja näringen.)
3. Vi ska fortsätta äta mer vegetariskt och mindre animaliskt överhuvudtaget.
4. Vi ska bli bättre på att ta med oss gamla papperskassar när vi storhandlar, och genast införskaffa tygkassar för kompletteringshandlingen.
5. Vi ska spara mer el: fler lågenergilampor trots att vi inte hittat några vars sken vi gillar, och ordentliga, permanenta lösningar för att stänga av alla apparater som annars står i stand-by.
Dessutom ska vi fortsätta med att inte flyga nästan alls (maken flyger hit och dit i jobbet och är en riktig miljöbov, men det där får de diskutera på hans arbete) och använda bilen lika sparsamt som hittills, trots att vi kör på biogas, det enda riktigt vettiga bränslet idag.
***
Uppdaterat 19.45:
Bara för att jag skrev det där med lågenergilamporna gick min skrivbordslampa med ett ploff när jag tände den. Och efter att jag under ruelse satt in en lågenergivariant, kunde jag konstatera att skenet faktiskt var helt okej. Lite för vitt, men det funkar ju till skrivbordet.
torsdag 3 januari 2008
Novå kuisin
Maken sms:ar:
Gott med kååv å ba-ta.
Sötprickens mage ropar efter mamma, enligt vår dotter.
Puss!
Men vad är det Gullpånken äter egentligen?
Gott med kååv å ba-ta.
Sötprickens mage ropar efter mamma, enligt vår dotter.
Puss!
Men vad är det Gullpånken äter egentligen?
onsdag 2 januari 2008
Mummy Sleep Express
Idag somnade först Gullpånken i mitt knä. Först framåtsittandes, med den sedvanliga tummen* i mun. Sedan gjorde han en slingerrörelse, och lät sig placeras mot axeln.
Pånke placerades i säng.
Sedan kom Sötpricken och satte sig, och intog sedvanlig öronfingrarposition. Sedan gjorde hon en slingerrörelse, och lät sig placeras mot axeln.
Prick placerades i säng.
Jomen. Man är sövande.
*Min tumme, alltså. Ett förargligt misstag, att vi hurra-ade glatt efter amningsavvänjning, för att han "nöjde sig" med ett föräldrafinger. Ack ja.
Pånke placerades i säng.
Sedan kom Sötpricken och satte sig, och intog sedvanlig öronfingrarposition. Sedan gjorde hon en slingerrörelse, och lät sig placeras mot axeln.
Prick placerades i säng.
Jomen. Man är sövande.
*Min tumme, alltså. Ett förargligt misstag, att vi hurra-ade glatt efter amningsavvänjning, för att han "nöjde sig" med ett föräldrafinger. Ack ja.
tisdag 1 januari 2008
Gott nytt år!
En stackars liten sötprick fick hämtas in till vardagsrummet eftersom det smällde så hemskt strax före tolvslaget. Hon satt halvsovande i mitt knä, med ena örat tryckt mot mig och handen över det andra.
Gullpånken sov igenom bombardemanget.
Det ekar och brakar och ka-bommar något alldeles särskilt här, på gatan förstås men värst är det på gården. Det är som att det skjuts raketer inuti en jättestor trumma.
Gullpånken sov igenom bombardemanget.
Det ekar och brakar och ka-bommar något alldeles särskilt här, på gatan förstås men värst är det på gården. Det är som att det skjuts raketer inuti en jättestor trumma.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)