Livet lägger snubbeltråd

Gårdagens feberpånke, som var glad och lekte fram till tretiden – vi var till och med på matstället på andra sidan gatan och fikade –, parkerade sig i soffan i vad jag trodde var normal eftermiddagströtthet. I stället visade det sig vara början på en snabb jävel till febertopp.

Klockan fyra uppmätte jag 39° och gav Ipren. En halvtimme senare var febern uppe i 40,4°. Med örontermometer, märk väl. Jag avvaktade och baddade panna och gav vatten och klappade på det lilla elementet, men när temperaturen fortfarande låg på samma nivå efter 1,5 timme ringde jag sjukvårdsupplysningen. Under tiden jag väntade i telefonkö tog jag tempen 4 gånger. "Ring närakuten", var rådet jag fick. Så det gjorde jag, efter att ha gett kaminen en dos Alvedon också. "Ta honom till Astrid Lindgren! Han ska kollas av barnläkare", sa närakuten. Eftersom jag samtidigt konstaterade 40,7° med termometern kunde jag inte annat än hålla med.

Så då var det bara att ringa make som satt i möte med från utlandet hitrest kund. Han fick hastigt avbryta mötet och rusa hem – förhoppningsvis fick kunden veta på vilket hotell hon skulle bo – för att hämta bilen och köra feberpånken till akuten.

Under tiden packade jag akutväska med allt från smörgåsar och frukt, mobilladdare och gullpånkegrejer till tandborste, tandkräm och rena underkläder. Är kanske lite skadad efter förra årets äventyr ... men det är det värsta som finns att sitta fast någonstans för länge och inte ha tandborste och omklädningsmöjligheter!

Som tur var fick de gå till väntrum 2 utan att passera Gå (= barnnärakuten), på grund av förra årets febrar. Det är bra att ha en AL-journal, helt enkelt. Lite provtagningar här, några titt i halsen där och en sjukhusdos febernedsättande, och så fick han åka hem. De hittade inget, helt enkelt. Kanske virus, sade läkaren.

Vilket i och för sig är bra, att de inte hittar något. Å andra sidan är det svårt att inte tänka på att det inte fanns några riktiga orsaker till febersommaren 2009 heller.

Det börjar kännas lite för mycket nu. För mycket extraordinära omständigheter och för lite vanlig vardag. Och liksom för att bekräfta det snubblade farmor i dag, på väg till oss för att barnvakta, och föll så illa att hon antingen brutit handleden eller fått en svår stukning. Tur i oturen är att det skedde ett kvarter från Cityakuten ...

Här vabbas det!

Gullpånken fick en omgång hög feber till. Vi tror att det är något "vanligt", men tankarna på månadslånga febrar finns där i bakhuvudet.

Vad det än är, så måste det vabbas. Jag tar det i dag, eftersom kalendern var tom (att en planerings- och organiseringsdag rök är sådant man får ta) och maken har långväga arbetsbesök. Värre blir det i morgon, när både maken och jag ska vara på varsin sak klockan 10. Båda våra barnvakter bor på ett visst avstånd och har varit pensionerade tillräckligt länge för att inte uppskatta att dra sig upp ur sängen vid sju ...

Vi börjar med att fråga den morgonpiggaste ...

Money money money

Ägnade en tom eftermiddag åt bokföringen och passade på att räkna efter lite. Två saker som jag fram till:

• Vad jag måste debitera* i månaden för att (när socialavgifter och kostnader är borträknade) få en okej "lön".
• Att jag visserligen kommer att överskrida den gränsen den här månaden, men att jag generellt ligger lite för långt under.

Och mindes då Charlie och Mattias råd till en företagare från något tidigare avsnitt av Lyxfällan: "Du måste debitera* mer!"

Någon som har några uppdrag till mig? Välbetalda, förstås. Jag måste nämligen debitera* mer.

Uppdatering

* Nu när jag funderat på saken ett tag, tror jag att de sa och jag menade "fakturera" mer.

Tiden flyger och så vidare

Hoppsan, det väldigt dåligt bloggat här. Vet inte riktigt varför, varit för trött kanske, och haft för mycket att göra.

Problemet är i alla fall inte att det saknas saker att skriva om. Gullpånkens pricksjuka fick vi ta honom till doktorn för, det visade sig vara streptokocker som orsakade prickarna (direkt eller indirekt är jag inte riktigt på det klara med) och så blev det antibiotika. Och sedan började det visa sig symptom som vi kände igen från förra våren, innan den hemska feberperioden förra somamren: klagomål på ont i kroppen allmänt och i fötterna i synnerhet, lätt svullen handled som gjorde ont och så extra trötthet.

Tröttheten kunde man ju föreställa sig hade med antibiotikan att göra, men det övriga kändes rätt oroväckande. Så när vi fick tag på läkaren på reumatologen, som kunde ge en tydlig och dessutom lugnande förklaring på saken blev vi milt sagt lättade.

Lite kort handlar det om att han verkar ha vad hon kallade "aktivt immunförsvar" – han reagerar helt enkelt på infektioner med ont i lederna och "ont i kroppen", inte helt ovanligt tydligen. Och det kan komma i efterhand, trots att man redan satt in antibiotika. Så vi ska ge Ipren när han klagar på ont och i förebyggande syfte också, för all del. (De sjukhusläkare vi träffat på sprätter med fingrarna à la Karlsson på taket och menar att Ipren och Alvedon är en världslig sak, medan vc-läkarna skakar lite på huvudet och menar att det ska begränsas i möjligaste mån. Sjukhusdoserna får en att baxna, om man jämför med bipackssedelns begränsningar.)

Vad man ska ge mot det dåliga humöret som följer på intag av antibiotika och öm kropp, det hade hon inget svar på tyvärr. Hå hå ja ja.

I sjuka barn-bubblan

Båda barnen är sjuka – det ena har varit febrigt och (är fortfarande) prickigt, det andra har haft en lätt magsjuka. Lite småjobbigt sådär, särskilt när båda barnen bestämmer sig för att rumla runt en viss natt. När den ena sover springer den andra på toa, och medan den andra sover rumlar den ena runt i föräldrarnas säng och skriker order om klappning, klining och vattenförsörjning.

Det som är jobbigast är egentligen den känsla av att befinna sig utanför världen som sjukdagar ger. Allt pågår som vanligt där ute, men själv sitter man i en sjukdomsbubbla och skvätter Alvedon och förmaningar att äta bara en liten liten bit omkring sig.

Nu vill jag ut, tack så mycket

Bäst

Här hemma var meningarna delade om vem som var bäst i Melodifestivalen. Sötpricken hejade på Pernilla Wahlgren – "jag vill om du vågar" har sjungits sedan de såg den i uttagningen –, Gullpånken gillade Eric Saade bäst – vi gissar på att "Manboy" blir årets "Stay the Night" i cd-spelaren – och maken hejade på "This is My Life" och Anna Bergendahl.

Min favorit har varit densamma sedan jag hörde Nassims brorsas låt första gången.

Okänt tillstånd

Hm. Det är något vaj med mig. Frågan är vad.

Och vad jag ska göra åt det.

Darrigt

Jag har haft alldeles för mycket att göra. Alldeles för mycket. Blev märkligt utmattad i går eftermiddag, efter första dagen av en rolig kurs, helt jävla slut, if you pardon my French.

När jag vaknade i morse var jag lika trött som när jag lade mig, och på vägen till dag 2 på kursen började jag känna en välbekant kyla sprida sig från huvudet och nedåt ryggen. Tog mig fram till kurslokalen och visste inte om jag skulle åka hem eller ej, men valde att stanna ändå. Och det funkade, som tur var. För annars hade jag slängt en massa pengar i sjön (och inte fått lära mig nyttiga saker).

Nä, det har blivit alldeles för mycket. Då spelar det tydligen inte någon roll om det är kul eller ej, kroppen säger ifrån. Tyvärr har jag jobb kvar att göra den här veckan, som det är lite hurry-hurry med, så det är bara att bita ihop. Ja ja. Det går nog också, bara jag inte tänker på att jag är stressad.

En annan sak: Det har börjat komma en massa spam på bloggen nu. Så jag måste aktivera ordverifikationsfunktionen (säg det snabbt tre gånger!), även om det känns rätt märkligt. Kunde förstås ta bort möjligheten att kommentera anonymt, men tycker att det är bra om det går att skriva utan konto.

Jobb jobb II

Ja, det är så att man undrar vad som hände. Proppen gick visst ur, även om jag tvekar till att uttala mig om något som kan ändra sig igen vilken dag som helst.

Det börjar ramla in jobb igen, alltså. Sådär att de ligger tätt kant i kant och jag måste sitta någon timme eller två extra en dag för att de inte ska börja överlappa varandra alltför mycket – viss överlappning är svårt att komma undan, men det får inte handla om mer än en dag om det ska funka alls.

Dagens irritation – ofta återkommande – är att jag sitter och tänker "det där skulle jag göra så himla mycket bättre" på rätt många jobb, och ändå är det inte jag som gör det. Utan får sitta i efterhand och försöka styra upp sådant som redaktören kanske borde ha sett. I alla fall. Trots att redaktörer ofta har ont om tid, etc.

Dagens höjdpunkt var när jag talade med en mellanhandsuppdragsgivare, kan vi kalla det, som berättade att det senaste tillskottet bland deras kunder som jag gjorde jobb för nyss, hade varit så nöjda med det att hen bad om mina kontaktuppgifter. Utan att ens anstränga mig förhandlade jag sedan upp det generella arvodet 20 %. Mellanhanden avslutade samtalet med att försäkra att de vill att jag ska vara nöjd, eftersom de är mycket nöjda med mitt arbete för och genom dem.

Intressant i sammanhanget är att just den här mellanhanden är de som "gav" mig "på rekommendation" här ...

Jobb jobb

Mycket att göra nu.

Tyvärr blir jag lite deppad när jag inser hur lite jag tjänar på jobben.

Men bättre än inget alls, I guess.