Städandets motstånd

Till slut är vardagsrummet städat. Efter en massa gnöl och gnäll från barnen över att de skulle behöva göra något så hemskt som att plocka undan alla de högar som de lämnat efter sig på bord och golv, i fönstersmyg, fåtölj och soffa, accepterade de till slut mutan och lade ner de hemskt långa 10 minuter som det tog dem att rensa.

Nu sitter de i soffan och pustar ut, med varsin padda och godispåsarna från senaste veckornas kalas. Själv ska jag gå ut i köket och städa där, innan jag ska börja med maten. Funderar på vad det finns för muta åt mig, och vem som kommer ge mig den om jag sätter mig på golvet och gråthulkar först.

Det där med kundservice

Igår var jag tvungen att remma iväg till Buttericks för att köpa en Halloween-dräkt till sexåringen, som ska ha eftermiddagskalas i skolan idag. Naturligtvis fanns inget av det han ville vara (spöke, skelett, Spiderman eller Star Wars), så jag fick köpa en svart kåpa à la Döden. Storlekarna var lite oklara, så för att inte riskera våldsamma besvikna utbrott på grund av för liten kåpa plockade jag på mig både small och medium. Att Buttericks inte praktiserar öppet köp var bara att tugga i sig.

Bengt Ekerot som Döden, inte sexåringen.

Men tjejen i kassan tyckte inte att det var bra att jag skulle köpa en kåpa för mycket, så hon drog fram måttbandet och mätte, och övertalade mig att medium skulle bli på tok för stor. Så jag gick därifrån som nöjd kund.

(Sedan blev det besvikna utbrott i alla fall, för att jag inte köpt en spök-, skelett-, Spiderman- eller Star Wars-dräkt. Men det är en annan historia.)

På vägen hem gick jag in på matsilverbutiken. Där var jag förbi för några dagar sedan för att få hjälp med svarta fläckar på några av mina ärvda skedar, och då pratade jag med en jättetrevlig tjej som kom med olika förslag. När det visade sig att jag redan hade prövat alla de, bad hon mig ta med mig skedarna så hon kunde titta närmare på dem.

Men den här gången var hon inte där. I stället fick jag prata med en dam som meddelade att det bara var att skicka in dem till fabriken för att "återställa ytskiktet" eller något liknande, och att det enda vettiga var att göra det med samtliga delar för att de skulle se lika ut. Någon prisuppgift kunde hon inte ge, nehej. När jag ifrågasatte det rimliga i att skicka iväg 112 delar silverbestick, varav ca 100 looks perfectly alright to me, utan att få veta innan vad det kommer att kosta, pekade hon anklagande på min ena medhavda sked och utbrast: "De kostar ju 5 000 om man köper nya!" Jag blev så paff att jag inte kom mig för att påpeka det väl överdrivna priset – sure, de är dyra, men inte riktigt så – men fann mig i alla fall tillräckligt för att ifrågasätta den logiken: Jag skulle inte ha råd att köpa dem nya heller.

Efter att hon erbjudit mig avbetalning på den ännu okända putsningskostnaden virade jag in mina bestick i hushållspappret igen och gick därifrån. Antagligen var det sista gången jag var inne där.

Mina stackars skedar.

Tasset från små fötter

Det blev en innesittarhelg, tyvärr. Hade nog kunnat ta mig ut lite mer – den enda utegången var en kort promenad ner till vattnet igår och springrundan idag – men ja, det regnade ju nästan hela gårdagen och idag var jag hur trött som helst efter att ha jagat möss hela natten.

Det har nämligen varit ljudliga nattliga musuppträdanden. Första natten var det bara lite lagom rassel och tassande, men nu i natt var det betydligt högljuddare: skrap och dunsar och som pricken över i: ihåliga, liksom studsiga ljud inifrån bäddsoffan. Efter att jag hade tänt ljuset, sparkat på den och släckt igen några gånger kom maken med den smarta lösningen att låta lampan bredvid soffan vara tänd, och då slutade det låta därifrån.

Så fort barnen hade gått iväg för att leka med kompisen i morse, plockade vi bort alla kuddar och inspekterade soffans inre. Och ja visst låg det spillning där – och en gnagen taleggiokant …  Spillningsspåren vi hittade i fredags gjorde det tydligt att det var bäst att inte lämna något matliknande framme på bord och bänkar, så jag stoppade mycket ordentligt undan frukt och bröd innan jag gick och lade mig både fredag och lördag kväll. Men taleggion hade jag visst glömt på dess tallrik på diskbänken.

Nu ska jag gå och lägga mig i musfritt stadshem och våndas över vad sjutton mössen kan hitta på den här veckan innan vi hinner skaffa en musskrämma likt Suziluz. Brrr!

Sega dagar

Åh vilka sega dagar!

Jag har inte tillnärmelsevis tillräckligt mycket att göra och det jag har gjort har varit så satans tråkiga saker. Min hjärna håller på och smälter ihop, kan inte för mitt liv komma på något kreativt att göra!

Jag lovar att samma sekund som det kommer ett uppdrag att sätta tänderna i, då kommer det att smälla till i den icke hopsmälta delen av hjärnan och en massa idéer kommer att poppa upp – och så har jag inte tid med dem. Så funkar jag.

Men jag har i alla fall rena fönster!

Favorit i repris: föräldrakyssen

Kommer ni ihåg den här, föräldrakyssen? När en unge pillat in en pärla i näsan och inte får ut den igen, och så lägger man dem på golvet, håller för näsborren där pärlan inte sitter och blåser genom munnen? Mitt gamla inlägg hör till en av de mest lästa i bloggen. Nästan varje gång jag kollar statistiken har en eller flera sökningar fört folk hit.

Även hemma är den ständigt aktuell. I helgen kom 6-åringen ut från barnens rum, där de satt och pärlade pärlplattor, och pekade på näsan: "Jag skulle bara lukta på pärlan och så åkte den in i näsan!" Han fick lägga sig på golvet och så blåste jag ut den. Och sedan rådde vi honom att inte lukta på pärlor i fortsättningen.

Kursändring, del 2

Ja, det var ju det här med kursändringen. Tack, den knallar på, men med lite långsammare takt än vad som var avsett, på grund av dessa stramande vader. Nu har jag kommit fram till att det antagligen inte är benhinneinflammation, men något är det. Något muskulärt. Undrar om jag inte överansträngde mig när jag plötsligt började att gå en timme varje dag när jag dessutom sprang varannan …

Häromdagen gjorde jag äntligen slag i saken med det här med PT. Jag behöver verkligen någon slags struktur i min träning, och även om jag styrketränat förut får jag inte till det på ett tillfredsställande sätt. Och om den träningen ska kombineras med löpning, då blir det ändå mer komplicerat för mig. Den PT jag blev satt i kontakt med verkar, efter bara en konsultation, vara precis vad jag behöver: engagerad, kunnig och undviker helst maskiner (som jag inte heller gillar). Dumt nog skulle hon precis gå på semester, så jag får vänta tills början på november innan jag får sätta igång. Jag försöker se det som en övning i tålamod – är inte så bra på den grejen.

I dag var jag också ute för första gången på över en vecka och sprang. Jag har börjat med ett intervallprogram, och ganska tidigt i det också, så det blir att gå tre minuter, springa fyra, gå tre, springa fyra – och så är det schlutt! Men det är väl bra för mina ben, antar jag, att ta det lugnt. Det intressanta var att när jag talade med PT:n om löpningen, och att jag började med att kunna springa 2,5 km utan problem och nu knappt orkar något, frågade hon om jag springer fortare nu. Näe, sa jag, det är fortfarande snigeltempo. Men så kollade jag Runkeeper nyss, och såg att jag faktiskt har ökat tempot, från drygt 8 min/km till ca 6,5 min/km. Jaha, där ser man!

Nu hoppas jag på bra väder i helgen och att vaderna inte gör ont, för jag längtar efter att springa en runda på landet.

Från förra helgen: maken vid elden.

Hur man står ut med tråkiga jobb

I dag ska jag läsa ett korr som jag hatar. Eftersom det är mitt enda återkommande uppdrag kan jag inte be uppdragsgivaren att dra dit pepparn växer, hur stor lust jag än har. Och lust att be dem fara och flyga har jag verkligen: det är så fruktansvärda texter. Tråkiga förstås – men det är av mindre betydelse, tråkiga texter kan jag koppla bort innehållet på och bara kolla på bokstävernas sammansättning helt abstrakt – men det förfärliga är att det är så otroligt dålig kvalitet på texterna. Jag gnisslar tänder och bankar (faktiskt bokstavligen) huvudet i skrivbordet säkert en gång per sida. Outhärdligt, I tell you!

Men läsas måste det alltså, och då måste jag ha strategier för att stå ut. En av de mindre bra är att skjuta upp det så länge att det inte finns något alternativ; det skapar lätt andra komplikationer, som att jag också borde göra något på ett annat uppdrag samtidigt. Den som funkar bäst är att läsa en artikel i taget, eller minst två sidor om det är notissidor, och sedan ta en dubbelt så lång paus. Nej, det låter inte så effektivt, men jag dräller inte runt planlöst i pauserna utan arbetar med något annat (om det finns).

Så nu ska jag sätta igång.

Om jag inte först ska … och sedan så …

Personligt samtal

Med början den här terminen går 8-åringen med pappa på karateträning en gång i veckan. I början gillades det inte alls av 6-åringen, som inte gillar att folk gör saker utan honom. Nu, efter några veckor, börjar han vänja sig och verka tycka att det är rätt okej att få vara ensam med mamma.

Jag gillar i alla fall att vara ensam med honom. Vi sitter och läser varsin tidning medan vi äter, och barnkanalen pratar i bakgrunden, men hinner ändå med ett personligt samtal. I dag handlade det om saker som händer i skolan, och som jag har lovat honom att inte berätta för någon annan. Lojaliteter med kompisar förhindrar vidare spridning. Men det är tydligt att han har ett sinne för rättvisa och medmänsklighet, min lilla son. Det är många stora tankar som susar omkring under den ljushåriga skulten.

Min lilla bubbe.

Kort i rocken? Nej, trångt i jackan

Förra året lade jag på mig sisådär sju kilo (beroende på hur man räknar, och närifrån), som jag inte verkar bli av med hur jag än kämpar. Jag var inte tjock då och är det väl inte nu heller, men de sitter inte väl på mig, de här kilona. Tidigare uppgångar – sambokilon, några kvardröjande efter två graviditeter – har ofta irriterat mig men jag har inte känt mig förändrad förrän nu. De kilona har helt enkelt väl suttit på mindre uppenbara ställen.

Anledningen till att jag tänker på det här nu är att jag idag satte på mig höstjackan för första gången för säsongen och påmindes om att den preciiis är lite för liten. Inte mycket, men just så att det stramar och spänner så det syns i knäppningen.

Jag vill inte köpa nya kläder för att jag inte går i de gamla. Å andra sidan behöver jag en höstjacka som jag kan ha. Ska jag ta ur min ganska begränsade klädbudget och lägga på en ny jacka som jag hoppas inte kunna ha nästa år för att den är för stor? Svårt. Men det löser sig säkert genom att det inte finns någon (tillräckligt billig) som jag vill ha. Brukar bli så.

Uppdatering:
Nej, så klart det inte fanns någon. Det är ju för sent på säsongen, så bara vinterkläder säljes. Så jag får gå med halvknäppt jacka tills det är dags att ta på vinterkappan som är lite mer omfångsrik. Och hoppas att mag- och ryggomfånget krympt till i vår. 

Sjukt skön helg

Lagom med mat, lagom med vin, mycket sol och barn som varit hemifrån och lekt hos kompisar stora delar av dagarna. Ett litet smolk i bägaren var när vi insåg att vi har okänt besök i huset. Antingen är det ett spöke som gillar att göra ljud som om det lekte med byråhandtag i metall, eller så är det möss som har hittat något att leka med som låter som byråhandtag i metall – vad detta skulle vara är dock oklart. Ljudet, tillsammans med andra ljud av tassande och rasslande slag, sätter igång strax efter att vi har gått och lagt oss, och vid besiktning ser man ingenting. Det där osynliga gör att jag lutar åt spökteorin, men å andra sidan hittade vi små svarta pluttar lite varstans och maken hävdar att det är musbajs, och det gör ju onekligen musteorin mer trolig. Men det är ändå märkligt. Vi har aldrig haft möss i huset förut – varför dyker de upp nu?

Det som göms i lerjord …

En av helgens uppgifter var att vända uppochned på diverse krukor och odlingskärl, bland annat det misslyckade potatisexperimentet. Någon gång sent i våras hittade jag några gamla potatisar i kylskåpet och engagerade barnen och deras kompis för plantering i stora plastkrukan. (Inte för att de var så engagerade, aldrig har jag skådat barn som tyckt det var så ointressant att stoppa ner en rund grej i jord.) Och sedan kom det blast, och så stod det blast, och så borde det ha blommat men det gjorde det inte, och så vissnade blast eller så blev den möjligtvis uppäten av möhöhördarsniglar. Sedan har krukan stått där, och bara väntat på att bli uthälld. Men lo and behold! När jag vände på den var det inte bara jord och dräneringssten som ramlade ut, utan även dessa sötnosar. De har bara legat där i jorden och väntat på att någon ska hitta dem. Undrar hur de smakar.

En annan kruka som skulle rensas var rosmarin- och salviakrukan. I början på sommaren stoppade jag ner dessa båda snabbköpsköpta, och sedan dess har vi skördat mängder med salvia (och lite rosmarin). Men de står fortfarande kvar, eftersom den tid i dag när jag skulle ha tagit hand om salviabladen och omplanterat gick åt till sökande efter musspår (eller eventuellt spökspår) och en ordentlig städning av det mest hemsökta rummet.

Kan man inte springa, kan man fika.

I lördags var det tänkt att jag skulle springa, men det blev inget av. Sedan en vecka tillbaka får jag ont i smalbenen när jag springer, inte efter en stund utan direkt, och efter att ha funderat ett tag kom jag fram till att det kan vara benhinneinflammation. Jag har alltid föreställt mig att det känns ungefär som växtvärk, och jag är långt ifrån säker på att det är vad jag har – det är mer som om det stramar och drar och ömmar på insidan av vaden – men mer än bara träningsvärk är det. I dag tog jag den vanliga promenaden och kände redan efter några minuter att det stramade och hade sig. Jag springer inte på onda ben, så alltså blir det inget springande på ett tag, och det är så frustrerande.