Det där med egentid och föräldraförväntningar

Helt plötsligt är det i slutet av september och jag har inte kommit längre än vad jag hade för en månad sedan. Jag hade planer som fortfarande befinner sig i puppstadiet och mål vars uppfyllande ligger och dallrar långt där borta på horisonten.

Det var inte så grandiosa höstplaner heller. Dra i några arbetsrelaterade tåtar och träna en gång i veckan. På dagtid. Skaffa mig lite ork inför vintern så att jag inte tillbringar ytterligare en höst och vinter halvsjuk mest hela tiden.

Det ingår förstås i det där med att ha barn, att man aldrig får gjort det man tänkt. Men kan man inte få lite gjort som man tänkt? Jag funderar på Hanne Kjöller som klagar på gnällande mammor och slits mellan att hålla med och att bli förbannad. Jag läser vad Annika skriver om bland annat Kjöllers bok och blir både lite ledsen och förlägen.

För ja, jag tycker det är jobbigt att ha barn. Ibland så pass att en del av mig mentalt packar resväskan. Trots att vi bara har två barn som gick hur lätt som helst att skaffa, och trots att jag lever i en så jämställd relation som jag tror går i det här samhället. Så jag borde vara tacksam för barnen och mannen och hålla käften, kanske. Måhända inte skaffat barn över huvud taget, om jag inte klarar av att ta hand om dem.

Men sanningen är den att det är omöjligt innan man är förälder att föreställa sig hur alltigenom uppslukande och tidskrävande det är att vara förälder. (Jag känner till män som inte vet det, trots att de är föräldrar.) Även om man förstår innan att det kommer bli jobbigt. Och sanningen är att olika människor klarar olika påfrestningar olika bra. Jag påverkas mycket av att ha så lite rörelsefrihet som en småbarnsförälder har. Visserligen har min uppfattning om självbestämmande över det egna livet gått från singeltidens "egen dygnsrytm" till att få sova på högra sidan utan att bli krafsad på eller utträngd ur sängen eller – oh lyx! – få äta frukost utan att resa på mig, men den önskan finns ändå där.

Så snälla, lägg inte ytterligare sten på mammabördan genom att se ner på oss som har ett behov av lite mer svängrum än just ni. Vårt behov av egentid är inte nödvändigtvis någon önskan om att leva som innan barnen kom, det kan handla om så enkla saker som att få vårda sin förkylning i stället för att handskas med vredesutbrottande tvååring hela dagen.

Bara för syns skull

Ett litet snabbt inlägg bara för att ni inte ska tro att jag lagt näsan i vädret eller beslutat mig för att stanna kvar i London (som om det inte fanns internetuppkoppling där, då).

Resan var finfin – tänker faktiskt rapportera senare – och mor- och farmor tyckte inte att det var så farligt att vakta barnbarnen de där fyra dagarna. Särskilt inte som mina snälla kompisar kom förbi och hämtade Sötpricken för lek två dagar.

Men när vi landade på Arlanda möttes vi av ett sms med meddelandet att Gullpånken hade feber igen, efter två feberfria dagar. Luften gick liksom ur oss då. Humöret hamnade i höjd med fotknölarna.

I går åkte maken med pånke till sjukhuset (vc-läkaren tyckte att hon inte längre hade något mer att komma med) och efter sammanlagt 10 timmars väntan på akuten visade provsvaren att han faktiskt inte har något allvarligare än järnbrist. Som troligen uppkommit på grund av de mångfaldiga infektionerna.

Och nu har vi haft två feberfria dagar till på raken. Frågan är när vi kommer våga släppa iväg honom till dagis igen ... Vi har ju ändå vabbat dryga fyra veckor, vad gör väl en till?

Långtidssjukskriven

Nu har Gullpånken varit sjuk i nästan en månad. Söndagen den 24 augusti fick han feber på kvällen, och sedan dess har han haft tre helt feberfria dagar. Han har varit hos läkaren flera gånger, ätit två kurer penicillin och varvat lite med virusinfektioner. Hans immunförsvar är nere i botten.

I förrgår toppade han med ett utbrott av penicillinallergi, med röda prickar på sina ställen så stora och många att de bildar stora illröda fält på lår och armar. Som förstås "iaar".

Nu börjar det röda lägga sig och det kliar inte riktigt lika mycket längre. Men föräldrarna går på knäna. Vi är slut. Det har bara varit för mycket. Våra även i vanliga fall stökiga nätter har varit hackemat i dryga tre veckor, och natten som gick när vi kanske bara vaknade fyra–fem gånger av lite vanligt stök kändes som sömnmaraton.

I morgon åker vi till London för att fira vår femåriga bröllopsdag – min 40-årspresent till maken. Barnen åker inte med; mormor och farmor får ägna tre nätter åt stök och bök och säkert lite vrål från mammig pånke.

Vi ska sova.

Spegelvända världen

Något har stört mig med profilbilden här till höger. Något med kakelugnen i bakgrunden, närmare bestämt.

Och nu fattar jag vad det är. Bilden är spegelvänd! Kakelugnen borde vara på vänster sida i bilden, och eftersom jag har en högersidbena borde den också vara till vänster.

Den bild ni ser av mig är den bild jag ser av mig själv i spegeln.


Så här ser jag ut från ert håll:


På den här bilden ser man också 1) att jag inte tvättade håret i morse och 2) hur trött jag är. Den som är släkt med mig ser även hur jävla lik mormor jag är – det är inte dåligt, men min mormor var en 78-årig tant sista gången jag såg henne och jag är 29 år yngre. Bara TJUGONIO! Vafan! 39 år yngre. Och kan inte räkna.

Men glöm det. Det här inlägget skulle ju handla om det spegelvända fotot, så: Bilden är tagen i "Photo booth" i min mac hemma, och eftersom jag inte är hemma får saken vänta tills jag kommer hem.

Dagens köp

Man känner sig inte vidare smart när man inte fattar att barnets blöta strumpor kan ha något med stövlarnas skick att göra.


Dagen räddades av lånestövlar och mamma fick handla nya.

Det där med bostäder

När jag flyttade till Vasastan (Stockholm) i mitten av 1990-talet befolkades kvarteren till övervägande del av äldre damer. På väg till tunnelbanan träffade man på dam efter dam, med grå permanentade huvuden under gröna tanthattar, klädda i varma kappor oavsett årstid och med ordentliga snörskor som avslutning på gråa eller bruna strumpben. De flesta tog sig fram med hjälp av käpp, och många var så ostadiga att man var rädd att lufdraget skulle dra omkull dem när man gick förbi.

Då stod priserna på lägenheter fortfarande lågt, och överhuvudtaget var efterfrågan på boende i innerstaden inte sådär jättestort. När man gick på visningar hamnade man ofta i rätt ruffiga hem, där någon som precis dött hade bott i 40 år. Lite damm i hörnet, bäddsoffor från sextiotalet, en bedagad aspedistra på fönsterbrädan. En korvig trasmatta i hallen och en nött vaxduk på det lilla köksbordet. Målade femtiotalspinnstolar och en lätt doft av länge sedan lagade söndagsmiddagar. Små och prångiga kök, konstigt igensatta dörrar i cul de sac-rum som uppstått när en stor lägenhet delades i två någon gång på fyrtiotalet.

Våningar – de lite större lägenheterna – var rätt svåra att sälja, eftersom det inte fanns någon vidare marknad för dem. I sina tidigare liv hade de bebotts av tjänstemannafamiljer, med piprökande pappa, mamma som antingen var hemma eller arbetade på bankkontor och två barn i äppelknyckarbyxor, och kanske stökade hembiträdet i köket också. Sedan gifte sig hembiet och sade upp sig, barnet flyttade hemifrån och pensionsåldern insteg över tröskeln. Barnens rum förvandlades till teverum med obligatorisk gungstol och ryamatta på väggen. Vid en standardrenovering på åttiotalet revs den stora klädkammaren ut till förmån för badrummet och tapetserades med gulrandig våtrumstapet. Köket hade redan fått sig en överhalning på fyrtiotalet, så det gamla skafferiet var sedan länge borta när köksskåpen vräktes ut och ersattes med nya Marbodalskåp i kontinentalhöjd.

Det tidiga nittiotalets lägenheter matchade Vasastandamerna: det var inte riktigt deras tid. Ändå fanns det något där som fick mig att vilja flytta in. Ta över, vårda, gjuta lite liv och plocka fram det som lurade i form av dörrspeglar bakom påspikad masonit. Lägenhetens själ, den som någon byggherre från nittonhundrakallt en gång blåste in i sitt hus.

I dag när jag läser annonserna på Hemnet ser jag samma lägenheter igen. Tokrenoverade. Tokmoderniserade. Och i alltför många fall synbarligen berövade just denna själ. Kanske finns den någonstans, om man ser bortom det stajlade visningsläget. Om man flyttar in sina skavda möbler, lämnar lite smutsiga tallrikar på diskbänken och slänger sig i soffan en regnig dag.

Men jag längtar inte efter att göra det.

Sjuka, nu uppdaterad

Vi har ett sjukt barn. I snart två veckor har Gullpånken haft feber i varierande temperaturer. Trots penicillinkur har han inte blivit mer än aningen bättre.

I går lämnades urin och i dag blod; förhoppningsvis kommer provsvar i morgon. Annars får vi vänta ... Och jag som är en sån som oroar mig för sånt jag inte har någon kontroll över, oroar mig. Lilla Gullpånken.

Det är svårt med sjuka tvååringar, för de kan inte säga om de har ont och i så fall var. I dag lade vi märke till att det verkar göra ont när vi lyfter honom under armarna – vad kan det vara?

Själv mår jag dåligt i magen. Oro, dålig sömn eller något annat? Eller alla tre? Vet ej. Men det känns inte så uppmuntrande med tanken på en eventuell magsjuka ovanpå allt annat.

Fy fan för att vara förälder.

Fredag
Provsvaren har kommit tillbaka. Inga tecken på något. Troligen en seg virusinfektion. Har inte febern försvunnit tills på måndag, återkom för mer prover.

Jaha. Då fortsätter vi vänta och oroa oss.

Det gör i alla fall inte ont under armarna på pånken nu. Kanske var det bara allmänt missnöje som visade sig så.

Och mitt illamående var trötthet. Jag gick och lade mig strax efter att jag skrev inlägget och visserligen kom det över en febervarm liten unge strax efter, som ville dricka vatten var tredje minut i sisådär en timme, men till slut sov vi ganska gott trots allt. Och jag vaknade utan magkänningar.