Sötpricken har en period när hon är lite rädd för att sova i sitt rum. Inte tillräckligt rädd för att helt överge det, bara så pass att hon oroar sig innan hon somnar och – om hon vaknar – yrar omkring mitt i natten och ropar på oss.
Så i går kväll lovade jag att sova på soffan i barnrummet, för att hon skulle känna sig trygg om hon vaknade.
Naturligtvis vaknade hon inte på hela natten (just för att hon visste att jag låg där, förstås), så jag fick sova en hel natt, helt ostörd. Soffan är väl inget underverk till sovplats, men fullt acceptabel. Så jag sov skönt. Ostört och skönt. En lyx nuförtiden.
Men nu är jag så trött att jag knappt orkar hålla ögonen öppna. Kroppen känns tung och musklerna värker. Precis som om jag varit vaken ett dygn i sträck.
Kroppens sätt att lura en att tycka att hackenätterna är okej i alla fall. Definitivt.
2 kommentarer:
Ja, inte är det något fel på hakkenätter! :D
Tänk att det kan vara så viktigt för barnen att kunna styra över mamma och pappa; att få bekräftelse på att de är viktiga.
Skicka en kommentar