Nu är han 19 månader gammal och precis lika söt. Han har mer hår och större lockar och mer bestämt humör (det trodde man inte skulle vara möjligt).
Han går på förskola och pratar en del: tvåordsmeningarna börjar dyka upp. Han kan rita på papper (i motsats till precis utanför pappret), bygga höga torn i Lego och av klossar, sortera saker och nästan ta av sig kläderna själv; han vet hur man ska dra av dem men får det inte riktigt att funka.
Han kan hjälpa till att duka – han bär ut tallrikarna och glasen och besticken och lägger dem på bordet. Eftersom han inte ser vad han gör där uppe blir det lite hipp som happ, men nästan rätt. Han vet också att man ska städa efter sig när man dragit fram en massa leksaker, fast han gör det inte alltid.
Vårt yngsta barn är ingen liten bebis längre. I dag – och nu får ni hålla i er – gick han hela vägen till dagis själv! Säkert 500 meter är det, över Dalagatan och genom hela stora Vasaparken.
Sånt gör ingen liten plutt.
4 kommentarer:
Vid 19 månader blev mitt äldsta barn storebror. Det känns lite overkligt nu (även om han sannerligen inte var nån liten plutt!)
Hade du inte talat om att det var sonen på bilden hade jag nästan gissat på dottern. Oj, vad lik storasyster han var på den bilden! Och vad duktig han är!:-)
Ojoj; sortera saker, klä av sig själv - de klarar knappt treåringen här! För att inte tala om att städa efter sig... :-) Tycker också att lillen är mkt lik sin syster, och tänker att jag inte sett honom sedan han var yttepyttig.
Ja. Upplever samma fenomen. Det är fantastiskt. Och ganska skönt!
Skicka en kommentar