Nu har maken varit borta i lite mindre än tre dagar. Två nätter, tre morgnar (för han åkte hemifrån tiiidigt i fredags), två kvällar och två dagisfria dagar. Och vi saknar honom.
Jag saknar honom för även om barnen är på dagis en dag, vi har mormorsällskap ena hemmadagen och leksällskap den andra, är det jobbigt. Uhuhu. Skulle jag vara hemmaförälder under en längre period vore jag tvungen att ligga på hög höjd och träna först. Jag är helt slut. Mest av att ha ständig uppmärksamhets-jour:
"Atten!" (vatten) ropar Gullpånken och viftar med muggen. "Otta!" (borta = tom)
"Mamma, jag har spillt! berättar Sötpricken.
"Kaaaar!" ropar Gullpånken (klar = han vill gå ner från stolen)
"Mamma, jag är hungrig", meddelar Sötpricken.
Och så vidare. Ni vet. Och jag hasar mellan köket och matbordet med något nytt i händerna.
Barnen saknar sin pappa på ett lite mer direkt sätt. "Pappa! Paaappaaa! Papahhhapahhhapa!" gråter Sötpricken i min famn. Gullpånken lutar sitt huvud mot min arm och vrålar (ja, vrålar) "PAPPA! PAPPA! PAPPA!" när han ska sova. Då skärper Sötpricken till sig och försäkrar sin lilla bror: "Pappa är på Island, förstår du. Han kommer hem på söndag."
Och nu är det söndag. Och han kommer hem ikväll. Efterlängtad.
Uppdaterat: Han kom hem. Barnen rusade ut i trapphuset med bara fötter på kallt golv, och slängde sig över honom.
Väl inne i hallen kröp Gullpånken upp i pappas famn och skrek och skrek. Sådär som han gör när man hämtar honom på dagis och han är trött och han kommer på så snart han ser en att han längtat efter en. En innerlig, lättad men samtidigt arg gråt.
Sötpricken nöjde sig med att krama pappas ben och säga "Min pappa. Min pappa" några gånger.
6 kommentarer:
Jag vet EXAKT. EXAKT.
Och även att vara på andra sidan. Kom hem i lördag kväll. Maken med trötta ögon och skrikskrattande barn i trapphuset. Jajjemen.
Stackars, stackars människor som är ensamstående. Jag begriper inte hur de bär sig åt.
Hos oss är det mest den käre maken som har fått vara hemma ensam med barnen under mina tjänsteresor. Det har gått bra men han la inte så mycket krut på att hålla rent i huset så det brukade vänta på mig.
Men häääärligt att vara så älskad!
Jag blir extra fascinerad av det där förtvivlans skriket, som kommer när Gullpånken faktiskt sitter i famnen på den efterlängtade. Han släpper efter helt på de känslor han burit på (lite omedvetet säkert) och låter höra sitt enorma missnöje med att man varit borta.
Sötpricken menar nu att pappa aldrig mer får åka bort.
Blir ju alldeles tårögd av dina barns kärleks-/känsloyttringar.
Måste nog gå och pussa lite på E.
Barn kan, trots att de brukar vara så omedelbara, vara sååå duktiga på att sina känslor i mer otrygga situationer. Jag finner det fascinerande (och lite skrämmande).
Nu är min barn i stort sett vuxna så det är inte längre ett problem jag behöver brottas med. Andra problem ...
Våra barn brukar krascha när den förälder som varit borta kommer hem.
Lite trist att inse att det ofta faktiskt är mycket enklare att vara ensam med dem.
Skicka en kommentar