Första gången första maj

I morgon ska jag, för första gången i mitt liv, gå i ett första maj-tåg.

Det hade jag verkligen inte trott att jag någonsin skulle. Men jag är ju lite speciell. Har gått från ointresserad halvkonservativ till aktiv revolu... nej. Inte riktigt. Aktiv på andra kanten. Rena tvärtomvärlden, om man ska tro hur det "brukar" vara.

Jag ska förstås inte hänga i vilket tåg som helst; jag går förstås med Feministiskt initiativ. (Som hänger på i slutet av V:s tåg. De är tydligen snälla och förbarmar sig över stackare som inte har eget.)

Nu har jag äntligen fått igång mobilbloggningen – om än inte mms-bloggning som jag hoppats på – så jag kanske rapporterar under dagen.

Om inte den hemska förkylningen tvingar mig att stanna hemma. Har inte lust att vandra genom stan med bomull i huvudet och ett spår av snytpapper efter mig.

Sagt och gjort

Jag kom iväg. Jag slängde på mig kläderna och stack till lokalen.

Även för mig kan tanke och handling vara ett. Det händer bara väldigt sällan.

Det är i alla fall et beslut jag är nöjd med. Solen skiner ju och alldeles strax kanske jag ska sätta mig på trappan och gona mig ett tag.

(Nu har jag chockat alla läsare med tre inlägg på två dagar. Hoppas ingen har behövt sträcka sig efter hjärtmedicinen.)

I arla morgonstund

I morse väcktes vi av ett barn som kom invandrande till vår säng klockan 5.15. Det var förvånande nog inte Sötpricken, som annars är den som är uppe tidigt (om än oftast inte så tidigt) utan den vanligtvis morgontrötte Gullpånken.

Sedan låg han i sängen och suckade, viftade med fötterna, ville bli klappad och frågade en gång var femte minut om vi inte skulle gå upp snart. Hans far resignerade någon gång vid 6, när även Sötpricken bestämde sig för att vakna, och gick upp. Jag låg kvar i sängen en timme till. Inte för att det egentligen gav någon sömn, men för att jag var alldeles för zonkad för att stiga upp.

Så jag bestämde mig för att jobba hemma idag. Om jag inte ska slänga på mig kläderna pronto och ge mig iväg. Eller nä. Eller jo. Eller ...

Äh.

Tystnaden

I dag sitter jag i lokalen och lyssnar på tystnaden. Blir ofta så när man är ensam här. Tystnaden är inte så tyst, för man hör ljudet från bilarna som åker förbi – med regnswisch i mötet mellan gata och däck – och folk som rör sig i huset ovanför. Däremot hör jag inga flygljud, så jag drar slutsatsen att Bromma antingen inte är igång eller opererar på låg nivå. Lokalen ligger ju precis under inflygningskorridoren till Bromma.

Ett alternativ kan vara att jag helt enkelt inte hört eventuella plan som kommit in. Det är lätt att sortera bort bakgrundsljud.

Jag känner av det där lilla skavet i livet, igen. Har svårt att fokusera och koncentrera mig – säkert en av anledningarna till att jag inte skriver så mycket här – och tycker inte något är sådär jätteroligt. Är inte olycklig, men blasé. Ointresserad. Allt är blaha blaha. *gäsp* You know. Under ligger också någon slags irritation, som gärna bubblar upp om något går lite snett eller blir lite jobbigt. Behöver tystnaden, tror jag.

Så jag lyssnar lite till.

Andra söndagen i april

Det känns att ens barn blivit stort när hon själv kan slå kompisens telefonnummer för att fråga om de ska leka. Nästa steg blir att på egen hand gå dit – men hu, det känns alldeles för stort att tänka på. Och då inte på grund av bilar och övergångsställen, tunga portar och högt placerade koddosor och liknande, utan för att sådant gör stora barn. Som jag när jag var ... eh, fem och ett halvt.

Än så länge måste man lämna av henne, och det är vad hennes far gör just nu. Sonen sitter vid datorn och spelar något spel från Cirkuskiosken – om några timmar ska han på sitt livs första riktiga kalas, ett dit han blivit inbjuden personligen och inte bara hängt med som lillebror. Han har sett fram emot det sedan han fick inbjudan i brevlådn i tisdags, och jag undrar om förväntningarna kommer att motsvaras. Antagligen, för han är i den där åldern när det är lika lätt att bli glatt förvånad som det är att bli besviken.

Själv sitter jag här vid datorn i morgonrocken. Maken började göra sina vanliga söndagsframstötar om vad vi ska göra idag för en och en halv timme sedan. Han går upp tidigare än jag – om än inte längre tidigt, eftersom barnen gärna kollar Barnkanalen någon timme på morgnarna – så när jag släpar mig upp till frukostbordet är han redo att gå vidare med dagen sedan ett bra tag. Här talar vi total personlighetskrock. Man får vara glad så länge den handlar om små och världsliga saker.

Nä, jag ska nog och kliva ur morgonrocken och överraska honom tills han kommer tillbaka. Kanske stryka lite också. Om sonen tillåter att jag sätter på tv:n men inte Barnkanalen ... Strykning av stora mängder tvätt kräver tv-titt, gärna Discovery-program eller gamla såpor som jag aldrig kollar annars.

Stackars lilla blogg

Anmäler mig själv för vanskötsel av blogg. Det här måste nog vara ett riktigt lågvattenmärke i bloggens historia – till och med när mådde som sämst för ett års sedan drygt bloggade jag på.

Jag vet inte riktigt vad som har hänt. Tom i huvudet är jag ofta, men nu kan det gå flera dagar utan att jag ens tänker på den. Inte ens små enkla inlägg à la statusuppdateringar får jag fram.

Det kommer säkert att ändra sig. Någon gång snart, kanske. När en period då båda barnen är friska* sammanfaller med att jag har något att säga.

*Gullpånkens feberomgång höll i sig i en dryg vecka. Nu har han varit feberfri sedan i måndags, så jag vågar svagt hoppas att ett nytt virus inte anfaller så att febern kommer tillbaka.

Vi har i alla fall tur med vädret

Jag har bytt mobil och kan plötsligt inte mobilblogga. Det är inget fel på mobilen, men jag måste ha fått fel besked om servern för utgående mejl för mobilen vill inte skicka. Och för att ställa in mms-bloggande måste man skicka ett mejl till Blogger. Och jag har inte orkat snacka med kundtjänst.

Så ni har gått miste om några vackert väder-bilder från helgen. Tur att vi kom ut till landet två dagar i alla fall – så här i efterhand kunde vi förstås ha åkt ut redan i fredags, men vi var lite fega.

Dessutom är våra sängförhållanden rätt usla, så det är extra jobbigt med sjuka barn som vill buffas och bökas. När jag planerade huset inför ombyggnaden för sju år sedan tänkte jag inte så långt som att det skulle komma barn och liknande. Så vi har ett rum för lite (har jag säkert gnällt om förut) och maken och jag sover i en bäddsoffa. Vi köpte den för att den skulle vara en "varje natt-säng", men den håller inte vad försäljaren lovade. En något bättre resesäng, skulle jag vilja påstå. Nu har vi till slut accepterat det oundvikliga – vardagsrummet får bli kombinerat sovrum.

Hoppas fixa en säng under våren, så att vi slipper ännu en sommar i en säng som känns som en gummimadrass i krabb sjö varje gång någon rör på sig.

Välkommen till sjukstugan!

Gullpånkens febrar fortsätter. Efter ytterligare en natt med temperaturer över 40° var han i går med pappa hos vc-läkaren, som kunde konstatera hög sänka. De blev hemskickade med attiraljer för urinprov och en uppmaning att komma förbi i dag med det och ta ny sänka också.

Natten blev en favorit i repris, med skakande pånke när febern sköt i höjden med raketfart och sedan tre fyra timmar med flåsande och yrande 40,7-graderspånke. Inget febernedsättande hjälpte. I morse väcktes vi – för vi lyckade nog somna vid halvtretiden – av ytterligare en feberunge med rosslande hals.

Så vi gick hela familjen till vårdcentralen. Inget syntes i pånkens urin och vi fick än en gång gå hem med uppmaningen "vänta och se". Det enda konstruktiva vi fick med oss var att vi ska höja Alvedondosen till nästan det dubbla, för bättre effekt.

Sötpricken var bara vanligt förkyld, trodde läkaren. Eftersom hon missade förskolans påskfirande satte hon på sig påskkärreutstyrseln för läkarbesöket. Vi mötte många glada leenden.