Det känns att ens barn blivit stort när hon själv kan slå kompisens telefonnummer för att fråga om de ska leka. Nästa steg blir att på egen hand gå dit – men hu, det känns alldeles för stort att tänka på. Och då inte på grund av bilar och övergångsställen, tunga portar och högt placerade koddosor och liknande, utan för att sådant gör stora barn. Som jag när jag var ... eh, fem och ett halvt.
Än så länge måste man lämna av henne, och det är vad hennes far gör just nu. Sonen sitter vid datorn och spelar något spel från Cirkuskiosken – om några timmar ska han på sitt livs första riktiga kalas, ett dit han blivit inbjuden personligen och inte bara hängt med som lillebror. Han har sett fram emot det sedan han fick inbjudan i brevlådn i tisdags, och jag undrar om förväntningarna kommer att motsvaras. Antagligen, för han är i den där åldern när det är lika lätt att bli glatt förvånad som det är att bli besviken.
Själv sitter jag här vid datorn i morgonrocken. Maken började göra sina vanliga söndagsframstötar om vad vi ska göra idag för en och en halv timme sedan. Han går upp tidigare än jag – om än inte längre tidigt, eftersom barnen gärna kollar Barnkanalen någon timme på morgnarna – så när jag släpar mig upp till frukostbordet är han redo att gå vidare med dagen sedan ett bra tag. Här talar vi total personlighetskrock. Man får vara glad så länge den handlar om små och världsliga saker.
Nä, jag ska nog och kliva ur morgonrocken och överraska honom tills han kommer tillbaka. Kanske stryka lite också. Om sonen tillåter att jag sätter på tv:n men inte Barnkanalen ... Strykning av stora mängder tvätt kräver tv-titt, gärna Discovery-program eller gamla såpor som jag aldrig kollar annars.
3 kommentarer:
Och här sitter jag och läser bloggar, medan maken stryker. Han avskyr det inte lika mycket som jag...
Sonen har precis lärt sig bästa kompisens telefonnummer, och vips så växte han en bit till, precis som du skriver. Och det där med att gå själv till kompisar, hu... Oftast löser det sig väl eftersom de flesta kompisarna bor här i radhusområdet. Men G bor en bit bort, och näe... än får han inte gå själv.
Frigörelse. Svårt det där.
Alltså, stryka, vad är det?
Och jag är förvånad över att jag har en fyraåring hemma. Hur gick det till?
Hej! Jag hittar ingen mejladress så provar här. Hittade när jag googlade att du har översatt Harlequin tidigare. Jag hade två bekanta för ett tiotal år sedan som jag gjorde det och jag har nu blivit intresserad av att göra ett översättarprov.
Jag har förstått att det är svårt att bli godkänd, tydligen så har utbildade översättare blivit nekade. Nu undrar jag om du har tid och möjlighet att skriva något tips inför provet?
Jag är utbildad gymnasielärare i svenska och engelska och har bott i London i tre år så hyfsade språkkunskaper har jag men räcker det då...?
Jag har förstått att det är känslan man ska fånga snarare än ord-för-ord översätta?
Förstår att du har fullt upp med ditt liv och du känner inte mig, men om du har lite lite tid att förbarma dig över en lärare som så gärna vill göra något annat ett tag så är jag oändligt tacksam.
Vänliga hälsningar,
/Pia
.......................................
Pia Nyberg, Luleå
pia at poden dot se
Skicka en kommentar