Trapphusmeditation

Ibland blir det lite mycket hemma. Barnen springer omkring och tjoar, tv:n babblar och maken stökar och hojtar kvällsuppmaningar. Det är svårt att komma undan när man bor i tre rum och kök; även om man skulle tycka det var en bra idé att låsa in sig i badrummet – ingenstans att sitta utom på golvet och helt fönsterlöst – skulle strax någon stå utanför och vilja in. Eller bara prata.

Då tar jag vattenkannan, mumlar något om att pelargonerna nog är torra, och stänger noga dörren bakom mig när jag går ut i trapphuset.

Där är det svalt och lugnt. Man hör röster från de andra lägenheterna, det ringer hos någon som tydigen inte är hemma och någonstans spelas det musik. Jag vattnar blommorna och plockar lite med bladen, men mest står jag och tittar ut. Det är lätt att fastna med blicken i det där gröna och om man lutar huvudet mot väggen i fönstersmygen kan man försvinna bort en stund.

Tills det jämna tjoandet från lägenheten bryts av ett illvrål och samvetet säger att man borde gå in och hjälpa till lite.