Mina fönster mot omvärlden

Vabb av liten febergubbe i dag. Men det gör alls ingenting, trots att jag egentligen har jobbsaker jag borde göra, för vi har ju fönster igen!

Känslan när vi kom hem i onsdags och kunde se ut var helt obeskrivlig. Det är typiskt sådant som man inte begriper att uppskatta när man har fönster: att ljus kan komma in, att man kan se ut och att det inte blåser in i lägenheten. Man saknar inte kon, och så vidare. Dessutom var fönstren rena, och det har de inte varit på ... ehrm ... snart två år.

Nu borde jag allt jobba lite, eftersom mormor är här och förnöjer den febrige. Hon skulle egentligen passa honom medan jag var och tränade, men min PT (visst låter det tjusigt!) blev sjuk och ställde in, och så hade jag ingen lust att gå iväg. Men lillgubben längtade så efter mormor att hon fick pallra sig hit i alla fall.

Deppigt i hemmet

Det är sjunde dagen på fönsterrenoveringen och hemma i sarkofagen känns det som om jag har tappat viljan att leva. Bara tanken på att gå hem gör mig deprimerad, och när jag väl kommer in i lägenheten vill jag bara lägga mig och dra täcket över huvudet. Jag blir faktiskt rent fysiskt dålig så snart jag stiger över tröskeln. Och det hjälper inte att det bara är två dagar kvar nu.

Några dagar i isoleringscell skulle antagligen knäcka mig.

I vår sarkofag

Livet utan fönster är verkligen intressant. Inte jättekallt, men dragigt trots isolering. Det största problemet tycker jag är att man är så instängd. Och eftersom fönstren i trapphuset fortfarande inte är isatta de heller, måste man gå ut för att få se lite himmel. Det är helt enkelt inte så trevligt att vara hemma.

Och naturligtvis måste vi vara hemma i dag. Jag vaknade i natt, i vår varma familjebädd i sovrummet, av att Sexåringen frös så att hon skakade. Så hon fick komma in under mitt täcke och efter en stund hade hon slutat frysa. Men hon skakade fortfarande och kunde inte sluta. Efter mycket bökande vaknade hennes pappa som tog över försöken att få henne att slappna av, och till slut gick det. Någon timme senare vaknade hon och grät för att hon drömt en mardröm, och då gick jag och hämtade febertermometern. 39°.

Så det blev hemmadag för oss. Och för den friska Fyraåringen, eftersom fadern åkte tidigt i morse för att flyga ner till Malmö över dagen, och det alltså inte finns någon som kan ta den yngre förmågan till dagis.

Muntert. Jävligt muntert. I vår sarkofag.

Blomsteroro

Vi renoverar alla fönster i bostadsföreningen och för två veckor sedan var det dags för fönstren i vårt trapphus, där mina pelarogoner står för vinterförvaring. Jag brukar inte plocka in dem från trappen förrän i slutet av februari, kanske början av mars, så jag var lite orolig för hur det skulle gå. Men det har gått bra! Efter en mindre, första trimning skjuts det starka skott och jag har nog sällan sett dem så på G så här snabbt inpå intagningen. Möjlig lärdom: jag brukar ta in dem för sent.

Men i morgon kommer renoverarna och tar våra egna fönster. Och trapphusfönstrena kommer inte att bli klara förrän tidigast i mitten av veckan! Blommorna kommer att få stå i relativt mörker i flera dagar, och sedan, hur går det när de väl kommer tillbaka till de kyligare temperaturerna i trappen?!

Oro, oro. Det jag egentligen borde oroa mig för är förstås att vi kommer att ha sisådär 15° C inomhus i över en vecka. Är säkert varmare i trappen, faktiskt.

Ett platt fall och dess följder

Det var ju snökaos i fredags. Jag märkte inte av det på annat sätt än att skol- och förskollämning företogs i snöstorm; tunnelbanan mellan Odenplan och Kristineberg gick som den skulle. På eftermiddagen gick trafiken långsamt eftersom de höll på och blåste spåren rena från snö, men när jag klev av t-banan och hastade in i mataffären på väg till skolan kände jag mig väldigt nöjd med att ha undkommit snörelaterade incidenter. Den nöjdheten tog slut precis utanför affären.

Ena stunden tog jag steget genom dörröppningen, rotande i fickan efter ajfånen, nästa föll jag raklång bakåt och dunkade mitt huvud i isen. Jag minns inte ens att jag halkade, bara att jag plötsligt låg där. Helt chockad. Ett par som var på väg ut de också stannade och hjälpte mig upp, kollade att jag inte mådde illa eller blödde i huvudet, men jag kunde inte riktigt ta till mig deras omsorger, ville bara gå till skolan och hämta Sexåringen. Så jag tackade för hjälpen och nästan sprang därifrån, samtidigt som jag försökte trycka ner gråten som bubblade upp – inte med helt lyckat resultat. När jag sedan kom upp i Sötprickens korridor och fick syn på en av hennes klasskompisars mamma, som jag känner lite, kunde jag inte hålla mig längre utan började storgråta. Man gråter inte bland främlingar, liksom.

Konstigt nog gjorde jag inte direkt illa mig. Det kan jag säkert tacka mössan och min tjocka jacka för. Under kvällen kände jag mig lite omskakad, men mer än så var det inte. Däremot vaknade jag i morse (i går morse blir det väl nu) med en sträckt halsmuskel, av alla underliga grejer.

Jag är i alla fall tacksam över att jag inte fick hjärnskakning. Det hade ju varit så typiskt, eftersom jag är ensam med barnen den här helgen.

På sexårskontroll

Förra veckan var jag med Sexåringen på sexårskontroll hos skolsköterskan och skolläkaren. Medan vi satt i väntrummet stavade den fina ungen sig igenom de anti-mobbningsregler som satt på väggen (skolan arbetar enligt Olweus-programmet), och även om jag misstänker att reglernas formulering redan var kända för ungen, var jag mäkta stolt över hur bra hon har blivit på att läsa.

Så kom vi in och läkaren började fråga Sötpricken saker: Tycker hon att det är roligt i skolan? Hur går det när de håller på med siffror och bokstäver? Vad äter hon till frukost? Har hon några aktiviteter efter skolan och på helgerna?

De första frågorna fick snabba svar (även om hälften av frukosten glömdes bort), men den sista var svår. Hon funderade och drog på svaret: "Jaaa ..." Läkaren förtydligade: Gör du saker efter skolan eller på helgerna? Och då förstod pricken: "Ja, jag leker med min bror. Och på helgerna åker vi till landet ibland. Och så går vi till Vasaparken och åker skridskor. Och så", berättade hon glatt. Läkaren såg lite förvånad ut, och jag fnissade tyst.

Sedan var det dags för undersökning. Ta av tröja och byxor, sa läkaren, och ungen tittade frågande på mig: Var det en rimlig begäran? Och så kontrollerades ryggen och gången och längden och vikten. Och bara sådär var hon vaccinerad också, och "det gjorde inte ens ont, mamma".

Jag blir alltid lite rörd när jag ser det fina lilla barnet interagera med andra vuxna. Hon är så förnuftig och säger så oväntade saker. Det kanske är något alla sexåringar har gemensamt, den ofta bokstavliga tolkningen när de träffar på ett okänt koncept, men jag blir alldeles varm i hjärtat när hon så kapabelt tar sig an världen. Min söta.

Med tunga ögonlock

Jag hade precis somnat igår kväll när en liten gnällande röst väckte mig: "Mamma, mamma! Var är pappa?!" Yrvaken som man bara är typ tre minuter efter insomningsögonblicket tittade jag på det halvsittande barnet, sedan på klockan och allra sist mot den förmodat försvunna pappans plats. Där han låg och snusade sött. Det tog ett tag innan jag lyckades övertyga Fyraåringen om att pappa verkligen låg där och att han bara drömt att han var borta. Och sedan var det bara att försöka somna om, ackompanjerad av barnets hostningar.

Det är verkligen det värsta, att bli väckt precis i insomningen. För mig spelar det ingen roll om jag sedan får sova ostört hela natten, den nattsömnen har fått en buckla i plåten. Inte för att jag fick sova i fred resten av den här natten ... men jag inbillar mig att jag varit mindre trött om jag bara blivit småstörd.