Ibland händer det

Igår fick jag ett ryck och letade upp mina gamla silverringar att ha i öronen. Såg någon på tv, tror jag, som var så himla tjusig i halvstora dinglande ringar, så lusten efter dem väcktes. När jag hittade dem i mitt stora smyckeskrin (en gammal skokartong fylld främst med bijouterier och tomma smyckeaskar) insåg jag att de 1) var väldigt smutsiga och 2) rätt stora faktiskt – måste ha köpt dem när jag hade kort hår. Faktum ett går att göra något åt, men faktum två är desto svårare att fixa, så jag lade tillbaka dem, aningen missnöjd. Och fann mormors guldklocka skräpande bland plasthalsbanden. Det är inte väldigt ofta jag har tillfälle eller lust att bära guldklocka – jag föredrar dessutom vitt guld – men jag har haft den framme vid några sådana tillfällen och konstaterat att armbandet är på tok för stort för mina handleder.

Och nu gjorde jag något oväntat: Jag lade inte bara tillbaka den i smyckeskrinet, utan jag stoppade den i handväskan och tog med den till silversmeden. Om en vecka har de kortat armbandet och jag kan använda klockan. Det blir kanske en gång vartannat år, högst, men den har i alla fall möjlighet att fylla sitt syfte.

Det kan väl synas vara en mycket banal sak att slå sig för bröstet för, men det här är sånt jag aldrig kommer mig för. Även saker som jag behöver och använder bra mycket oftare kan ligga och vänta på lagningar eller ändringar, för att jag bara inte gör något åt det. Den här sortens seghet ligger djupt inne i min personlighet, och den irriterar mig något ofantligt. Desto stoltare blir jag då när jag faktiskt gör något. Hurra för mig!

Och så passade jag på att köpa ett par nya, något mindre silverringar. Så!

Inte så nöjd kund

När jag går till en specialaffär vill jag bli omhändertagen och lotsad till bästa köp. Så brukar det vara i ostaffärerna och köttaffärerna som jag går till, med något undantag. Men fiskaffären … jag är nästan helt rudis på fisk, har ett komplicerat förhållande till både smak och konsistens och baserar all min erfarenhet på vad mormor gjorde med fisken som fiskades upp under barndomssommarna vilket inte hjälper så hemskt mycket vid fiskdisken.

Och jag säger bara det: Melanders på Dalagatan, de har kanske jättebra fisk men när jag som tafflig potentiell fiskkonsument står och ummar och hummar ger de mig inte någon vidare hjälp. Korrekt betjäning men responsen är liksom noll. Jag frågade om msc-märkning och när det inte var sådan på torsken lade sig tystnaden. Inga vidare förklaringar, inga alternativ, ingenting.

Dagens besök var det andra, och även om jag till skillnad från förra gången fick med mig fisk hem känner jag att det nog var det sista också. Nästa gång jag rör mig utanför frysdisken ska jag gå några kvarter åt endera norr eller öster och pröva någon av de andra fiskaffärerna.

Med stora ögon

Idag tillbringade jag förmiddagen på S:t Eriks ögonakut. En av alla mina fina åkommor är nämligen fnas i synfältet, små skuggbitar som ligger och stör när jag tittar, och de senaste dagarna har jag tänkt på att det dykt upp en annan slags skugga som är lite mer amöbisk i formen. Och igår kändes det så tydligt att jag bestämde mig för att gå och få det kollat.

(Ja jag vet, det är ju egentligen inget akut på så sätt, men jag har helt ruttnat på att först övertala husläkaren (som förresten är på semester nu) att ge mig en remiss och sedan vänta i flera månader på att kallelsen ska komma – det är fan inte konstigt att folk söker sig till akuten i stället för till primärvården! Varför finns det inte en öppen mottagning för ögon (texempel), dit man kan söka sig utan remiss? Man bara ringer upp och så får man en tid inom en vecka? Det är ju märkligt att politikerna inte gör den kopplingen: mycket folk på akuten beror på att vården ett steg innan inte räcker till!)

Efter en dryg timmes väntan fick jag synen och trycket kollat av en sköterska och ögondroppar för att vidga pupillen. Ytterligare någon timme senare – och observera att jag inte klagar på tiden, det gick väldigt fort med tanke på hur mycket folk det var där – kom jag in till läkaren. Hon konstaterade att jag har glaskroppsavlossning men att det i övrigt "ser fint ut". Bara att vänja sig vid. Och så rekommenderade hon att jag ordnar med glasögon med en gång, det räcker inte med bara läsglasögon om jag inte vill överanstränga ögonen.

På det hela taget en väl investerad förmiddag. Även om jag nu sitter här med pupiller nästan lika stora som irisen och både ser suddigt och är väldigt ljuskänslig.

Dagsregn

När jag gick upp i morse kastade jag en blick ut genom fönstret och konstaterade att det skulle bli ett dagsregn. Meteorologer skulle kanske hävda att det inte finns något sådant, men jag känner allt till ett när jag ser det.

Och mycket riktigt, med undantag av en halvtimmes uppehåll och någon timme med bara lätt duggregn, har det dagsregnstrilat sedan dess. Och inget tyder på att det tänker upphöra än på ett tag.

Det är det bästa regnet, dagsregnet. Det är inget inställsamt eller mjäkigt med det, det bara regnar på bestämt och obönhörligt. Och så hör det upp, solen kikar fram och allt luktar friskt och nytt.

En riktigt jävla bra dag

När jag satte på mig tröjan i morse och lyckades dra till en muskel i ryggen så pass att det helt plötsligt mötte stort motstånd att bara böja sig framåt, tyckte jag att det faktiskt kunde vara nog nu. Liksom, vad är detta?!

Trots den trilskande muskeln tog jag mig ändå till Telefonplan och Midsommargården för dagens heldagsmöte med Fi Region Stockholms styrelse, och för det är jag tacksam, för, I tell you people, maken till smarta, engagerade och upplyftande människor har ni aldrig haft samlade i ett sammanträdesrum. Om det bara handlade om vilja och glöd skulle vi surfa in i närmaste fullmäktige utan att passera Gå. Eftersom vi dessutom har politiken tycker man ju att det vore plättlätt, men vi når inte riktigt ut. Vilket var en av de saker som vi analyserade och försökte hitta lösningar på denna dag.

Det var lite trögt i slutet av dagen, med värme och allt, men som vanligt efter att ha umgåtts med den fantastiska skaran vill man bara ut och göra något!

Och så avslutades dagen med pyttipanna och en Staropramen på Tennstopet med fina familjen, så hur kan det bli bättre?

Mol allena

Make och sexåring är någonstans i Avesta-trakten på karateläger och för några timmar sedan lämnade jag fyraåringen hos farmor i Tullinge. Därmed är jag mol allena.

När jag har ensamtid brukar jag tappa fattningen en aning och köpa på mig alldeles för mycket mat och tilltugg – allt som jag annars inte brukar äta ska passera smaklökarna på en gång – men i dag lyckades jag hålla mig på rimlig nivå.

Men jag har hyrt (ni hör ju vilken dinosaurie jag är!) tre filmer, så jag har alla möjligheter att hålla mig vaken alldeles för länge med tanke på att jag ska på heldagsmöte i morgon som börjar klockan tio. Det går nog bra. Om jag inte dricker lite för mycket från den där rosépavan som jag lyckades säkra igår. (Soliga fre- och lördagar är rosévinet slut på Systembolaget på Sigtunagatan, alldeles vid Vasaparken, slut efter lunch. Jag gick dit efter dotterns skolavslutning och var där redan vid elva.)

Dags att laga mat, för klockan är ju redan sex! Barn hemma eller ej, min mage är inställd på barnmattider. Väntar jag en timme kommer jag få blodsockerfall.

Läslusta

Barnen läser.

Sexåringen började läsa ordentligt någon gång i vintras – och med "ordentligt" menar jag längre stycken och inte bara enstaka meningar – och har nu klämt en LasseMaja-bok och några andra enklare böcker. Som gammal bokmal är jag alldeles otroligt stolt förstås, och på utvecklingssamtalet i våras kunde pedagogen berätta att hon ligger på åttaåringsnivå. Dessutom skriver hon fint och stavar riktigt bra.

Lika stolt och dessutom alldeles förundrad är jag över fyraåringen – fem i september – som också läser. Lika bra som sin syster kan han läsa, även om jag tror att läsförståelsen inte är riktigt lika utvecklad. Men jävlar vad han läser! Mycket! Ofta! Gärna! När vi lämnar honom på dagis på morgonen springer han genast fram till boklådan, som brukar stå och vänta på förmiddagens gemensamma lässtund, väljer en bok och sätter sig i skuggan i gräset och läser. Då brukar han knappt märka att man går. På utvecklingssamtalet förra veckan fick pappa dessutom veta att flera av de andra barnen brukar sätta sig bredvid och så läser lilla gubben högt för dem. Lilla GULLEgubben!

Och till skillnad från mig själv, som också hade läst i två år när jag började skolan, kommer han – tror jag, hoppas jag! – inte få sitta och ha tråkigt i klassrummet sedan medan de andra lär sig läsa. Det verkar som om skolan har kommit längre än så nu. Eller hur?!

I skuggan en solig dag

Jag har aldrig haft tålamod att sola; senast jag var mer solbränd än i förbifarten var den där sommaren 1994 – måste referera till den som den där sommaren eftersom den liknade ingen annan del av mitt liv – men då var jag å andra sidan brun som en pepparkaka. Blir så när man tillbringar 10 timmar om dagen på Lappis-beachen, eller egentligen 5 timmar på beachen, 5 timmar i vattnet.

Men nu – nä. Det är ju så svårt att läsa i solen och så blir man svettig. Den bästa platsen är en sittplats i skuggan, helst spelande skugga under ett träd. Precis en sådan är vår trapp så här dags, så dit tänker jag dra mig nu.

Bara en statusuppdatering

Åh lilla bloggen, så försummad du är! Men just nu handlar allt om hur jag mår samtidigt som jag är så dödens trött på det, så jag öppnar bara en redigeringsruta, suckar och stänger igen. Vill inte skriva om måendet, men har inget annat att säga. Känns det som.

Nu har jag i alla fall mått rätt okej efter några dagars rätt jobbigt tillstånd, när jag pendlar mellan att känna mig elektrisk i hela kroppen och att vara helt utslagen. Det elektriska är jobbigt, men ändå att föredra framför det utslagna. Samtidigt brottas jag med domedagskänslor: tänk om det är [hemsk obotlig sjukdom] eller [annan hemsk obotlig sjukdom] eller allra, allra fasansfullast: kanske något hemskt som jag aldrig får reda på vad det är. Att det här bara är början. Början till slutet. Försöker inte tänka så, men kan inte låta bli.

Jag undrar om barnen märker något – tror inte det för jag försöker att ha my happy face on, mer än att mamma är lite mer trött än vanligt. Och eftersom jag alltid varit trött, är skillnaden kanske inte så stor. Den största skilladen är kanske att jag som aldrig varit särskilt sentimental i mina känslor för barnen nu har ett nästan omättligt behov av att krama dem.

Sedan det här började i mars har jag försökt att hålla igång med jobbet. Det har funkat ganska bra, men igår var jag tvungen att sträcka vapen. Det redaktörsuppdrag som jag redan tackat ja till, och till och med börjat på, hade jag inget annat val än att lämna tillbaka. Det hade kunnat gå, men det hade också kunnat gå åt skogen. Som tur var är det en mycket förstående förläggare, som lugnade mig och försäkrade att det kommer andra böcker. Så nu är jag egenföretagarsjukskriven, det vill säga utan ersättning. Hoppas att kunna ta några småjobb utifrån dagsform. Sån tur att jag har kvar pengar från betalningen för min översättning – jag klarar både lokalhyra och skattebetalningar några månader framåt.

Dystert, detta.